En del påstår att svenskar är väldens godaste folk, men jag tvivlar. I så fall hade vi nog tagit bättre hand om våra pensionärer, och kanaliserat mera av vår jättelika migrationsbudget till UNHCR:s flyktingläger. Kanske hade vi också varit snällare mot Lasse Kronér.

Däremot är vi generösast i världen när det gäller välfärdstjänster till andra länders medborgare. Och när det gäller kostnaden för asylsökande är vi sannolikt världens slösaktigaste folk. Tre miljarder är regeringen beredd att betala för att låta 9 000 afghaner, som alla fått avslag på sin asylansökan, börja på gymnasiet. För den som har svårt att föreställa sig summans storlek, kan nämnas att det är nästan dubbelt så mycket som det kostar att driva hela den svenska riksdagen (och då är svenska riksdagsmän inte precis underbetalda). Vidare är det 20 gånger mer än vi betalar i apanage för att upprätthålla den svenska monarkin. En kostnad som då och då ifrågasätts.

Kostnaden för samtliga ensamkommande (varav en stor majoritet fuskat sig till bidrag) är naturligtvis mångdubbelt högre. Oavsett hur man räknar överstiger den med god marginal Afghanistans statsbudget.

Situationen är lite underlig med tanke på att Sverige i grunden är en sparsamhetskultur. Visserligen är vår gästfrihet mot främlingar inskriven i Havamal, men överdåd och excesser har aldrig legat för oss. Till och med adeln, på den tiden den hade något att säga till om, var modest i sina krav jämfört med kollegorna på kontinenten.

Fick denna fråga på en uteservering när jag fikade med en kille från andra sidan jordklotet, som under drygt ett år i Sverige snappat upp åtskilliga rykten och rövarhistorier – mest från folk han mött under SFI-utbildningar, på arbetsförmedlingen och i sociala sammanhang. Och det hade lett honom fram till följande slutsats: Sverige delar ut hur mycket pengar som helst, till vem som helst och av vilken anledning som helst.

Man kan invända att hans slutsats grundas på anekdotisk bevisföring. Svensk migrationspolitik är naturligtvis varken helt godtycklig eller obegränsat generös (även om min vän kan ha snubblat över en del information, som vanligtvis inte når upp i de politiska finrummen). Men oavsett sanningshalten finns ett annat skäl att ta hans frågeställning på allvar, det handlar om ”Sverigebilden”.

Det är nämligen en ganska spridd uppfattning att svenskar är lite korkade. Jag har stött på den åsikten otaliga gånger, i den förort där jag bor, bland högstadieelever med invandrarbakgrund och även bland kloka människor med rötter i andra kulturer. Väldigt många verkar tycka det – ofta utan elakhet eller onda avsikter, snarare med ett stänk av medlidande. Det är i varje fall en betydligt vanligare uppfattning än att svenskar skulle vara rasister. Ofta tolkas det tvärtom som ytterligare ett bevis på vår dumhet, att vi tror på vår egen rasism.

 

Göran Palm skrev en gång en bok som hette ”En orättvis betraktelse” där han tar upp orättvisor i världen. En bra och viktig bok som påverkade många i min generation.

Men han tog bara upp orättvisor som drabbat den svagare, eller förmodat svagare parten – i det här fallet länder utanför Europa. Att västliga demokratier skulle kunna utsättas för orättvisa föreföll honom antagligen absurt eller rentav fascistiskt.

Men är det så? Borde inte verklig rättvisa vara att behandla alla efter förtjänst. Israel har trots sin litenhet, under 70 år visat sig överlägset sina arabiska grannar på en rad områden:

-På drygt en generation har man förvandlat ett ofruktbart ökenland (där få ville bo), till en fruktbar trädgård (där många vill bo).

-Samtidigt förvandlade man en underutvecklad provins till ett högteknologiskt samhälle, med spetskompetens inom utbildning, vetenskap, teknologi och innovation. Precis det som mellanöstern behöver.

Politisk historierevisionism heter det när en politisk idé tillåts skriva om historien. Många kanske tänker på kommunistdiktaturer i såna här sammanhang, men jag vill ta upp tre andra exempel.

1.

Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen i en ölhall i München 1920, när de tidiga nazisterna brainstormade om tyska folkets historia. Visst hade tyskarna mycket att vara stolta över. Germanerna hade besegrat romarna vid Teutoburgerskogen redan år 9 efter Kristus, och tysk jord hade frambringat genier som Immanuel Kant, Göthe och Wagner. Men det måste ändå ha stuckit i ögonen att det judiska folket varit ett kulturfolk sedan mer än 3 000 år, och gett upphov till oskattbara urkunder som Moseböckerna. Det fanns nästan bara ett sätt att övertrumfa detta.

Vedaböckerna är några århundraden äldre än Gamla testamentet och skapades av ett folk som kallades arier. Man vet inte så mycket om arierna, mer än att de härstammade från Centralasien (namnet har förresten samma ursprung som ”Iran”) och att de spreds över den indiska subkontinenten något årtusende före vår tideräkning. De lär ha varit ståtliga krigare, något ljusare i hyn än de dravider som bodde där innan (förfäder till dagens tamiler) och bland deras viktigaste symboler fanns svastikan, hakkorset.

Svenskar brukar inte vara så lättkränkta när det kommer till heder, nationalitet och såna saker. Många av oss kanske ogillar när man skändar svenska flaggan, driver med nationalsången, uttrycker sig nedsättande om vår folkgrupp eller helt enkelt skrattar åt vår kultur, men vi saknar den ryggmärgsreflex som gör att vi vill slå människor på käften. Vi tar det helt enkelt inte tillräckligt personligt.

Jag kommer ihåg hur jag på 80-talet diskuterade med några vänner från Latinamerika, och hävdade något i stil med att ifrågasättande av mammas sexualitet inte nödvändigtvis behöver tolkas som en förolämpning. Det kan lika gärna ses som dåligt uppförande, från en person som uppenbarligen inte vill bli min vän. Mina latinska vänner tittade på mig med skräckblandad förundran.

Vår relativa okränkbarhet tror jag förvirrar många invandrargrupper. Är vi kulturella autister utan genuint mänskliga känslor? Lider vi av patologiskt svagt utvecklad klankänsla? Eller har vi, som första folk i världshistorien tagit steget över i Vattumannens tidsålder?

Jag bryr mig sällan om förolämpningar från riktiga människor. Sådana gör mig mest förvirrad, dessutom är jag dålig på att slåss. Senaste gången jag kände mig djupt kränkt var tvärtom en mycket banal händelse som inte ens var en händelse. Ändå utlöste det en adrenalintopp i paritet med ifrågasättande av en latinsk mammas heder. För ett kort ögonblick kände jag spontan lust att slå sönder inredningen, vilket hade varit en dålig idé eftersom jag just då befann mig på Sahlgrenska sjukhuset. Men mer om det senare…

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Thomas Thorilds klassiska ord från 1794, inristade i guld på aulan till Uppsala universitet är ständigt aktuella, nu senast här på DGS.

Lustigt nog är det citatets andra hälft som brukar väcka debatt, den om att tänka rätt. Egentligen är ju första delen långt mer kontroversiell. Alla ideologier jag känner till – kristendomen, kommunismen, feminismen, socialdemokratin eller PK-ismen – har någon idé om vad som är rätt tänkande, även om dessa idéer kan skilja sig åt ganska mycket. Både islam och ärkebiskopen är till exempel överens om att ”Gud är större”.

”Att tänka fritt” är däremot få som vågar rekommendera. Allra minst PK-ideologerna. Visst uppmuntrar man till normkritiskt tänkande, inom ramen för den rådande värdegrunden – men att tänka fritt ur hjärtat brukar lite föraktfullt kopplas ihop med Flashback. En sajt som tillåter otyglade åsikter av typen: feminister är idioter, 12-åringar borde få rösträtt, muslimer bör omskolas till någonting annat, visst heter det ”negerboll”, stäng gränserna, Hitler är vår tids störste politiker, Melodifestivalen bör läggas ner, det är coolt med sharialagar eller regeringen borde införa straffskatt på plockgodis.

Att demonstrera makt har en dålig klang i vår tid. Det för tankarna till en dryg, manlig härskarteknik som var vanlig hos forntidens despoter och beklagligtvis dröjt sig kvar i reptilhjärnan hos flertalet vita heterosexuella män. Den statsbärande feminismen tror sig ha hittat ett alternativ – befriade från patriarkalt översitteri och utrustade med rätt värdegrund, antas människor vilja samarbeta för en bättre värld.

Förutom att det kan råda delade meningar om vad som menas med en bättre värld, är själva manifesterandet av makten en viktig del av dess legitimitet. Säga vad man vill om Machiavelli, men han förstod i alla fall vad makt är – att sätta spelreglerna och inte dra sig för att tvinga andra att följa dem. Formell makt, som inte lever upp till de kriterierna blir föga mer än en kuliss.

På ytan verkar regeringen sitta på mera makt än tidigare (patriarkala) regeringar. Den har större ekonomiska resurser, mer sofistikerad kontroll över sina medborgare, kanske mer inflytande över etablerad media och större befogenheter att ingripa i människors privatliv. Till det ska läggas att bara ett av riksdagens åtta partier de senaste mandatperioderna, utövat någon egentlig opposition. Ändå har man svårt att klara viktiga kärnuppgifter som:

Jag tittar på en bild som jag väljer att inte länka till. Dels för att det finns många liknande bilder på nätet, dels för att den gör mig illa till mods, av skäl som jag återkommer till senare. Bilden föreställer i alla fall en mörkhyad man i 25-årsåldern, flankerad av två blonda småkillar. Mannen har just vunnit en idrottstävling för elva- till tolvåringar.

Hans ålder kan sträcka sig mellan 20 och 30 år, han är i varje fall inte tolv. Killarna som hamnat på andra och tredje plats ser ändå glada och stolta ut, som vilka mellanstadieelever som helst under en idrottsdag. Naturligtvis inser de att mannen vunnit genom fusk (barn är inga idioter) men har antagligen lärt sig från vuxna att det är ok.

Många skulle nog se det som en bagatell. De blonda killarna verkar inte särskilt ledsna och de har säkert haft en trygg svensk uppväxt, medan den mörke mannen kanske kommer från svåra förhållanden i Nordafrika. Är det inte på sätt och vis rättvist om han får priset? Det är ju trots allt bara en lek.

Mot det har jag ett par invändningar. För det första är idrott inte någon lek, i varje fall inte för elva- till tolvåringar. Tvärtom är det en källa till värde och självrespekt. För det andra är det inte killarna som valt att ge bort förstapriset, utan beslutet är fattat av vuxna. Vuxna som i andra sammanhang talar om för barn vad som är ”rent spel”. För det tredje ser den mörkhyade mannen inte speciellt glad ut. Av hans ansiktsuttryck att döma skulle han helst vilja slippa hela prisutdelningen.

Med en biologutbildning i bagaget kan jag ge ett vetenskapligt svar. Akilov är ingen get. Precis som andra terrorister tillhör han arten Homo Sapiens. Inget annat däggdjur skulle komma på idén att hoppa in i en lastbil och köra rakt genom en folkmassa. Även hans känslor är mänskliga, precis som känslorna var hos Hitler eller Josef Fritzl. Arif Mo har alltså helt rätt när han i ett Facebookinlägg skriver:

”Den mördare som gjorde den här på Drottninggatan var också en människa som riskerade att bli utvisad, som mådde inte bra och som själv var rädd”. Läs hela inlägget här.

Vad som gör Arifs uttalande problematiskt är att han antyder att det skulle finnas ett orsakssamband mellan att bli nekad uppehållstillstånd och mörda oskyldiga på gatan. Det är som att han vill förklara för oss att om man har haft en dålig dag och dessutom får negativt besked från Migrationsverket, är det kanske inte så konstigt om man begår ett terrorbrott. Man är väl inte mer än människa. Vad som gör det ännu mer problematiskt är att han gör sig till tolk för 9 000 afghaner, som alla riskerar utvisning enligt svensk lag.

En av de platser där mångkulturen verkar fungera som bäst är spårvagnen. Känslan att varje morgon trängas med ett 50-tal främmande personer, ofta inkluderande ofrivillig kroppskontakt, representerande ett dussin olika språk och nationaliteter är egentligen ganska märklig. Jag kanske just den här morgonen delar säte med någon som i djupet av sitt hjärta föraktar min kultur, tycker att jag roffat åt mig för mycket av världens resurser eller anser att mitt politiska parti, min religion eller min sexualitet borde förbjudas. Ändå gör vi sällskap till jobbet, under respektfull tystnad. Ber jag att få låna hans Metro svarar han vänligt.

Men ibland händer oväntade saker, som till exempel i det här klippet. En afghansk man läxar upp en svensk pensionär som han tycker bär ansvaret för att hans land befinner sig i krig.

Klippet har några år på nacken, men får vi tro mannens ord kom han till Sverige som flyktingbarn någon gång i början på 2000-talet, alltså långt före flyktingkrisen. Det mesta av grälet handlar om kriget i Afghanistan, men det var en annan sak som fick mig att reagera.

Mannen har bott i Sverige drygt tio år och verkar i någon mån integrerad, i varje fall nämner han en svensk flickvän. Samtidigt är det uppenbart att han hatar svenskar.

Jag råkade nämna för en vän, som forskar inom ämnet mikrobiologi, att jag känner viss skepsis inför vaccinationer och upptäckte att jag trampat på en mycket öm tå. Fick en lång föreläsning om hur korkat och djupt oetiskt det är att ifrågasätta vacciner.

Han förklarade att hela denna inflammerade debatt startades av en oseriös forskare, som för ett antal år sen presenterade falska bevis för att vaccin skulle vara farligt. Att skurkaktiga forskare förekommer inom alla läger vet vi ju från Macchiarini-affären, så låt oss anta att min vän har rätt.

Med detta sagt. Vad är det som säger att läkemedelsbolag ändå inte fuskar med vaccinationer? Ytterst handlar det ju om förtroende och kan vi lita på läkemedelsbolagen?

En annan vän har jobbat med patent på Astra Zeneca, och berättade att läkemedelsföretag är enormt kostnadskrävande organisationer som knappast finansieras av försäljning av magnecyl. Istället är man beroende av återkommande ”blockbusters” – det vill säga innovationer som blir till lönsamma patent, som blir till storsäljare och kassakossor för lång tid framåt.

En sådan blockbuster var exempelvis magsårsmedicinen Losec, som inbringade ungefär 30 miljarder årligen (nästan hälften av företagets vinst). När ett sådant patent går ut, måste det följas upp av en ny blockbuster annars hamnar företaget i kris.

Jag har alltid tyckt om Lars Lerin. Förutom att han är en fantastisk konstnär verkar han vara en uppriktig humanist, med ett stort mått av ödmjukhet och visdom. Leif G W Persson (som brukar veta vad han talar om) beskriver honom som en genuint god människa. Han verkar besitta just de egenskaper som många efterlyser i politiken. Vore det inte en god idé att utse Lars Lerin till statsminister?

I sitt verk ”Staten” beskriver Platon en idealstat, där politiken inte styrs av en flock makthungriga karriärister, utan av filosofer. Insiktsfulla personer, som inte ser till egoistiska särintressen utan fattar beslut med mänsklighetens bästa för ögonen. Låter inte det förnuftigt?

Redan Sokrates invände att det kan vara svårt att avgöra vilka som är de ”riktiga” filosoferna, och vilka som är ”wanna be filosofer” av typ Gustav Fridolin (ni vet han med handhjärtat). Men jag tror inte det är där problemet ligger.

Att EWK blev en så stor tecknare under 60-talet kan bero på att politiker på den tiden redan från början såg ut som hans karikatyrer. Tage Erlander var inte precis någon kopia av barbiedockan Ken, och hans finansminister påminde mest om en överviktig före detta gurkodlare i hängslen (vilket han också var). Ingen av dem skulle haft särskilt lätt att ta sig fram i dagens medialandskap. Ändå har Sveriges ekonomi aldrig varit bättre än under deras styre.

Jämför med den här bilden av radarparet Reinfeldt/Borg. Vilka härliga killar! Som klippta och skurna för morgonsoffan. De utstrålar optimism, framgång, världsvana, humor och en gnutta ödmjukhet… allt det en medelålders man skulle vilja vara. Dessa två herrar ledde Sverige in i den sannolikt största katastrofen sedan Poltava. En politisk gärning som kommer att ta generationer att reparera.

Innan identitetspolitiken blev allmängods verkar den ha tillämpats på politikerna själva. Först ut var Kennedy i USA. Han representerade en ny sorts ledare, ganska olik de grå eminenser som företrädde honom. Han var ung, snygg och såg in i kameran på ett sätt som förde tankarna till Marlon Brando eller Paul Newman. Yngve Holmberg försökte åstadkomma något liknande inför valet 1968, men lyckades inte så bra. Jämför och döm själva.

För några år sen, ungefär vid den här tiden, satt jag på min balkong och diskuterade blasfemilagar med en pakistansk vän. I Pakistan kan man nämligen bli dömd till fängelse, eller till och med dödad, om man yttrar fel ord offentligt. Men bara om man gör det på engelska eller urdu, om man till exempel hädar på japanska eller svenska skulle ingen ens reagera.

Jag minns att jag tyckte det lät nästan ”exotiskt”. Några ord uttalade i förbigående, och man riskerar att bli sliten i stycken av en mobb. Ett sådant beteende kan bara förklaras med att man i Pakistan tillmäter orden en gåtfull, självständig makt, ett tänkande som vi i väst närmast förknippar med Harry Potters värld.

För ett par år sen talades inte så mycket om hädelse i Sverige. Förutom Lars Vilks hund kommer jag bara ihåg mannen i Nyköping som tyckte att böneutrop lät som åsneskri och med knapp nöd undgick att bli lynchad. Av en rådvill rättsapparat blev han slutligen friad i hovrätten. Men redan 2013 varnade Reportrar utan gränser för att blasfemilagar kan komma att införas i Sverige, smygvägen genom en allt generösare tolkning av brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp”.

Fågel, fisk eller mitt emellan. Begreppet ”islam” är tyvärr lite luddigt. Därför kan dess företrädare ibland referera till religion, när det kommer till religionsfrihet, hänvisa till ”hets mot folkgrupp” när man utsätts för kritik, och samtidigt kräva politisk representation i sammanhang som rör politik. Ingen annan intressegrupp (vad jag vet) kan spela på dom tre strängarna samtidigt.

Det råder knappast något tvivel om att islam har religiösa inslag. Man tror på Gud, grundar sig på en bok författad av Gud (även om människor stått för utskriften) och har en tydlig vision om livet efter detta. Dessutom ber man, och bara religioner ägnar sig åt bön.

Det där med folkgrupp är mera osäkert. Att separera religion från dess utövare är visserligen ett västerländskt påfund – för en muslim kan det förefalla obegripligt hur man kan kritisera Allah utan att samtidigt ge sig på hans tillbedjare. För Mohamad i Sunne var det till exempel självklart att gå till polisen, efter att ha sett det här.

I den indiska djungeln för sådär 2700 år sen, huserade grupper av filosofer – eller kanske snarare asketer eller drop-outs. De idéer som dryftades var i varje fall av sådan art att de intog en plats i världslitteraturen (Uphanishaderna). Vidare ryckte man undan grunden för det indiska Brahminväldet och sådde fröet till tre nya religioner: Jainism, Buddhism och modern Hinduism. Filosoferna vågade ställa den (för sin tid) häpnadsväckande frågan: Behövs det verkligen några djuroffer?

Hur kommer det sig att vissa tider och platser fungerar som yngelkammare för nya idéer, medan andra vegeterar i tusentals år utan att någon ny tanke föds? Harry Lime i filmen ”Den tredje mannen”, tangerar en sida av problemet i en klassisk monolog.

Dåtidens Indien dominerades av Brahminer, en prästklass som satt inne med hemlig kunskap om hur man vinner gudarnas gunst, och därför var särskilt viktig för samhället. Man utvecklade en sofistikerad kult baserad på djuroffer. Ceremonier kunde vara så invecklade att de tog dagar, månader eller till och med år att genomföra, och slukade allt mer av samhällets resurser.

I Göteborg fanns på 80-talet en butik som kallades ”Porrvaruhuset”, och som hade Västsveriges största urval av porrvideor. Själv var jag aldrig där (men även om jag varit det, skulle jag aldrig erkänna det).

Fasaden var ofta nerklottrad med slagord, och det hände att feministiska grupper demonstrerade utanför. Man menade att Porrvaruhuset bidrog till kvinnoförtryck genom att unga män fick en snedvriden syn på sin sexualitet.

Idag kan pornografi nästan uppfattas som lite coolt, bland feminister. Lite som rökning var på 1950-talet. En företeelse som tidigare var en ovana bland män blir plötsligt symbol för kvinnlig frigörelse.

Ståuppkomiken var länge ett av manlighetens trygga rum. En plats där våra y-kromosomer (utan alltför höga kvalitetskrav) tilläts blomma ut i pubertal självbespegling. Som i det här charmiga klippet med Kodj o Akolor. Ytligt kanske, men det han förmedlar känns ändå genuint på något sätt.

Jag tar inte ställning till vilka man bör skämta med, det är förstås ett personligt val. Vissa personer och företeelser är helt enkelt roligare än andra. Andra kanske man inte skämtar om därför att man gillar dem. Det jag vill ta upp är när skämtet blir ett brott. Ett brott mot staten, eller någon annan auktoritet som kan utdöma straff. Det underliga är att ”brottet” nästan aldrig handlar om själva skämtet, utan mot vem det riktar sig.

På fritidsgården i min förort finns en inhägnad med två vietnamesiska hängbuksvin. De heter Daniel och Viktoria, uppkallade efter kronprinsessparet. För hundra år sen hade det betraktats som ett majestätsbrott, men idag skulle kungafamiljen knappast protestera. Och gjorde den det, skulle det utlösa ett gapskratt över hela Sverige.

Som jämförelse kan nämnas att under 70-talet hade kungen själv en hund, som han döpt till Ali. Namnvalet utlöste våldsamma protester bland annat i Pakistan, där man uppfattade det som en skymf mot en av Mohammeds släktingar, som också hette Ali. Det slutade med att kungen tvingades döpa om hunden. Ett modernt och mycket svenskt majestätsbrott, med kungen på de anklagades bänk.

Det förflutna är så omfattande att en modern människa har svårt att greppa det. Redan att hålla koll på nuet kräver 100 procent av vår hjärnkapacitet, och ändå missar vi en hel massa. Att Ebba Busch Thor och många i hennes generation inte vet så mycket om svensk litteraturhistoria är inget att förundras över, men lite oroande. Inte i första hand på grund av den missade kunskapen (för handen på hjärtat, vem bryr sig egentligen om Gösta Berling) utan för den rotlöshet det skapar.

I min ungdom var det vanligt att människor med intellektuella intressen, ägnade så där 20-30 år av sitt liv åt att skumma igenom världslitteraturen (vid sidan av skola, universitetsstudier och arbete). Inte för att lärdomen i sig var nödvändig, det var fullt möjligt att gå genom livet utan att veta vad Odysseus sa till Cyklopen, eller hur Jesus lade orden i Bergspredikan. Men det var utvecklande för tankeverksamheten och skapade en viss självkänsla. När man befann sig mitt i karriären, hade man ett mindre universitetsbibliotek lagrat i hjärncellerna.

För drygt hundra år sen var det populärt att hylla kvinnan. Det hölls tal, skålades och skrevs poesi till hennes ära, till exempel dessa rader av Fröding:

Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,
din väg var så enslig,
och blygt förnäm och skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa och sväva,
och stjärnor de bära om håren till spång.

Ola Hansson anlägger en mer socialrealistiskt ton:

Men der hemma hustrun träget på en trasig strumpa stickar,
böjer stundom tröttad handled, stirrar ut med slöa blickar.
Liksom bylten utaf trasor, sammankrupna, barnen sitta,
med en glasig glans i ögat fånigt, stelt och dödt de titta.

Vare sig hon var kärleksnymf, hustru eller blott en fattig arbeterska, förtjänade kvinnan vår högaktning, därom var den svenska kultureliten tämligen överens. Möjligtvis med undantag av Strindberg. Så här skriver han i En dåres försvarstal:

Täppas Fogelberg berättade i en artikel i GP hur han känner sig hatad av konkurrenten DN, sedan de kritiserat hans (på svt-nyheter framförda) förslag att dra in livvaktsskyddet för Lars Vilks och sända stormningen av hans hus på Youtube. Täppas har svårt att förstå hur någon kan hänga upp sig på en sån struntsak, och ser ingen annan förklaring än att DN retar sig på att han är ”folklig”.

Det brott Lars Vilks gjort sig skyldig till, genom att teckna sin rondellhund, kallas för hädelse och är enligt islam ett brott mot Gud. Om han bott i Afghanistan hade stormningen av hans hus kanske gått till så här. Att han ännu inte blivit avrättad, beror på att det svenska rättssystemet inte accepterar sharialagar, utan tillämpar svensk lagstiftning. Enligt svensk lag har man nämligen rätt att avbilda historiska personer. Det är heller inget brott att karikera politiska ledare eller kritisera religioner. Dessutom är vi emot folkdomstolar och dödsstraff.

Jobbade en gång på ett högstadium i Göteborg. Bland annat minns jag en tanig 14-åring, som var mycket begåvad men använde all sin intelligens, kreativitet och fantasi till att håna och förödmjuka sina lärare.

En gång, efter en lektion – där han tillsammans med några (mindre intelligenta) kompisar, systematiskt saboterat min undervisning i 40 minuter – ställer han frågan:

”Varför slår du oss inte?”

Det lät nästan som en anklagelse. Jag medger att jag tyckte idén lät lockande, men skolaga förbjöds i Sverige redan för 60 år sen och jag skulle nog få svårt att förklara det för rektorn. Kanske även föräldrarna skulle ställa till problem, så jag ryckte på axlarna. Han verkade förstå problemet, men tillade:

”När jag bodde i Iran och gick i skola där, då fick jag massor av stryk.” —- ”Det var mycket bättre.”

Jag tänker på episoden när jag ser löpsedlar om invandrargäng som bränner sina förorter och trakasserar räddningstjänsten. Vi tror att de vill ha fritidsgårdar, men i själva verket skriker de anklagande: VARFÖR SLÅR NI OSS INTE!

Vore det lika enkelt att påvisa fake news som att avgöra om det finns spår av nötter i en brylépudding, vore problemet löst. Man kunde bara införa en ”Sannings-certifiering” i stil med Rättvisemärkning eller Trygg E-handel. Den som driver en nyhetssajt (och vill behålla allmänhetens förtroende) får mot rimlig ersättning och efter vederbörlig kontroll, använda en symbol som garanterar att man inte ljuger.

Alla förstår att det inte fungerar. Ändå är det ungefär så makthavare genom tiderna har försökt lösa problemet.

Mohammed förde en livslång kamp mot fake news. I hans hemstad Mecka fanns många gudar, kulter och beläten som vem som helst kunde dyrka. De flesta (kanske alla) var naturligtvis bluff, men inbringade inkomster till staden. Affärsmännen var nöjda och pilgrimerna var nöjda. Men Mohammed var inte nöjd. Han ville att bara sanningen skulle få dyrkas, och för att inte riskera några misstag hämtade han sin information direkt från Gud. Därför kan muslimer över hela världen känna sig trygga i att deras religion är certifierad. Allt finns dokumenterat i Koranen. Islams kamp mot felaktiga nyheter pågår förresten fortfarande, och visar inga tecken på att avta.

En dam från Värmland följer mig på Facebook. Ibland skriver hon och tycker det är tragiskt att jag blivit så invandrarfientlig. Hon berättar att hon lärt känna många asylsökande, ofta ungdomar i 17-årsåldern och det har varit fantastiska människor. Hade jag bara träffat de här underbara killarna, är hon säker på att jag skulle ändra uppfattning.

För sådär tjugo år sen bodde jag i Göteborgs city, ett stenkast från Avenyn. De flesta av mina vänner var etniska svenskar, några kom från Latinamerika och en från Afrika. Vi gillade god mat, brasiliansk musik, Hammarkullekarnevalen och Göteborgs Filmfestival. Klart att vi inte hade något emot mångkultur.

Av olika skäl flyttade jag till en invandrartät förort. För att ha råd med min stora lägenhet hyrde jag ut rum till utomeuropeiska studenter. Totalt har jag delat bostad med ett 20-tal unga män från ett dussin länder. De har representerat samtliga världsreligioner och ett brett spektrum av politiska uppfattningar, många helt utan erfarenhet av västvärlden. Så gott som alla har blivit mina vänner.

En muslimsk vän hävdade en gång att allt som står i Koranen är vetenskapligt bevisat. Jag blev lite förvånad, men han försäkrade att han hört det från säker källa. Jag vet inte hur förankrad just den uppfattningen är inom islam, men tycker mig ha hört liknande argument från andra religioner.

Jag lyssnade en gång på en lärd swami i Indien, som förklarade att Vedaböckerna inte bygger på religiös tro eller filosofisk spekulation, utan på vetande (ordet ”veda” betyder ”veta” på sanskrit). Därför bör Vedanta betraktas som vetenskap och respekteras som sådan. Likt andra vetenskaper kan den förstås verifieras – kanske inte genom experiment, men väl genom intuition (!). Intuitionen ger (enligt samme swami) säkrare kunskap, eftersom den vänder sig direkt till kunskapens källa.

Dalai Lama har genom åren deltagit i en rad projekt, med syfte att sammanlänka Buddhism och vetenskap. Det har handlat om allt från kvantfysik till psykologisk forskning. Till skillnad från många andra religiösa ledare medger han att religion ibland måste anpassa sig till vetenskapen. En hållning som brukar härledas till ett berömt tal av Buddha, kallat Kalama Sutta (här framfört i musikalisk form av Tommy Körberg)

Hur blev modernismen postmodern? Beror det på Nietzsche, marxismen, Bilderberggruppen, eller är det moderniteten själv som i ett stadium av mognad ”vänder ut och in på sig själv”? Frågan har ventilerats bland annat här på DGS. Själv misstänker jag ett visst inflytande från Indien, närmare bestämt den tradition som kallas ”Vedanta”.

Vedanta kan beskrivas som hinduismens filosofiska gren. Den grundar sig på Upanishaderna – en yngre del av den klassiska Vedalitteraturen, ungefär jämngammal med Buddha (300 – 600 år f Kr). Läran fick sitt genombrott i väst på 1800-talet, genom filosofen Schopenhauer, Teosofiska sällskapet och Swami Vivekananda. (Läs mer om denne hinduismens ”Ansgar” här).

Nyfikenheten på österlandet var stor i början på 1900-talet. Författare som Strindberg, Dan Andersson och Nathan Söderblom lät sig inspireras av Vedaböckerna. Gurus som Yogananda, Krishnamurti och BKS Iyengar rörde sig i de bästa salonger. Vedanta i kombination med psykoanalys och jungianism skapade en rik flora av esoterisk litteratur, som sedan dess varit en viktig del i västvärldens alternativkultur.

Skolbarnen i Pakistan får lära sig att just deras religion är den yppersta på planeten och deras historia fylld av hjältar. Den störste hjälten är Mahmud av Ghazni, som inte mindre än 17 gånger invaderade Indien (mellan åren 1000-1027) och rensade Punjab och Bengalen från hednatempel och avgudadyrkare.

Hinduiska källor ger förstås en annan bild. Där beskrivs Mahmud som en slaktare av episka proportioner, vars framfart skördade miljontals offer och utraderade en högtstående nordindisk kultur.

Sverige och Pakistan torde representera varsin ytterlighet på den patriotiska skalan. Officiell svensk historieskrivning är närmast ”anti-heroisk”. Istället för stolthet ska vårt förflutna inge oss känslor av skuld, eftertanke och ödmjukhet. Ibland kan ödmjukheten rentav slå över i ”anti-nationalism”. Många minns säkert Mona Sahlins uttalande från 2002, där hon i en intervju menade att turkar, till skillnad från svenskar, har ”en kultur, en identitet och en historia”.
Man kan undra vad hon menar med historia. Skulle ottomanska fälttåg på Balkan vara mer ”riktig historia” än vikingafärder i österled eller Gustav Vasas äventyr i Dalarna?

En Facebookbekant skrev nyligen att kriget i Bosnien på 90-talet delvis bröt ut, därför att alla visste att det inte kunde hända. Jag vet inte så mycket om Bosnien, men känner igen inställningen från Sverige.

De flesta svenskar verka leva i föreställningen att Sverige är vaccinerat mot krig. Därför tror man inte vi behöver någon gränskontroll, eller ens någon försvarsmakt. Vi kan strunta i om grannländer betraktar oss som en säkerhetsrisk, eller om Nato hotar att ta sin hand ifrån oss. Vår fantasi kan liksom inte greppa tanken på en krigssituation i Sverige.

Därför vill jag bidra med en fantasiprodukt, som jag hoppas förblir en fantasi. Men kanske inte mer otänkbart än att det kunde bli krig i Bosnien 1992.

Jag har åtminstone tre saker gemensamt med Lars Ohly, som nu lämnar Vänsterpartiet. Vi är födda samma vecka, ingen av oss är särskilt bra på att ragga kvinnor och vi har båda blivit besvikna på Vänsterpartiet.

Under det sena 1900-talet var det svårt att inte vara vänster. Vänstern var lite som Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Ren natur, frihet från kärnkraft, cykelbanor och ekologisk mat, glada barn i hemstickade vantar. Allt detta var vänster. Liksom kärlek, vänner från fattiga länder, shamanistisk regndans och österländsk mystik. Ett tag var även svensk folkmusik vänster. Jag minns band som Kebnekajse och Grus i Dojjan.

Män är djur! Från att vara ett mycket kontroversiellt uttalande 2005, (se ett klipp från dokumentären ”Könskriget” här) har det genom #metoo-kampanjen blivit ett närmast trivialt faktum. Något som alla kvinnor ute i samhället förväntas förhålla sig till.

Om feministerna har rätt i att män är djur. Vad får det för konsekvenser? På min näthinna frammanas bilden av en värld, styrd av egoistiska alfa-hannar som krigar sig fram till toppositioner medan de roffar åt sig av samhällets resurser.

När makten väl är säkrad (och de privata tillgångarna i tryggt förvar i något skatteparadis) satsar alfa-hannen på att sprida sina gener. Sex har högsta prioritet. Samtycke mindre nödvändigt, eftersom honor är fysiskt svagare. Däremot kan kontroverser uppstå med andra män, som också vill sprida sina gener. Ibland måste man slåss och kanske spilla lite blod för att få befrukta de bästa vaginorna. Mord, våldtäkt och även pedofili är för övrigt vanliga företeelser bland djurarter som står människan närmast.