Postmodernism och ”Vedanta Lite”

Jan-Olof Sandgren

Hur blev modernismen postmodern? Beror det på Nietzsche, marxismen, Bilderberggruppen, eller är det moderniteten själv som i ett stadium av mognad ”vänder ut och in på sig själv”? Frågan har ventilerats bland annat här på DGS. Själv misstänker jag ett visst inflytande från Indien, närmare bestämt den tradition som kallas ”Vedanta”.

Vedanta kan beskrivas som hinduismens filosofiska gren. Den grundar sig på Upanishaderna – en yngre del av den klassiska Vedalitteraturen, ungefär jämngammal med Buddha (300 – 600 år f Kr). Läran fick sitt genombrott i väst på 1800-talet, genom filosofen Schopenhauer, Teosofiska sällskapet och Swami Vivekananda. (Läs mer om denne hinduismens ”Ansgar” här).

Nyfikenheten på österlandet var stor i början på 1900-talet. Författare som Strindberg, Dan Andersson och Nathan Söderblom lät sig inspireras av Vedaböckerna. Gurus som Yogananda, Krishnamurti och BKS Iyengar rörde sig i de bästa salonger. Vedanta i kombination med psykoanalys och jungianism skapade en rik flora av esoterisk litteratur, som sedan dess varit en viktig del i västvärldens alternativkultur.

Så kom 60-talet. Med hippiekulturen, flower power, yoga, Maharishi, Hare Krishna och TM-meditation. Celebriteter och rockstjärnor vallfärdade till yogametropolen Rishikesh, för att finna sig själva. Under 80-talet blomstrade New Age – en nyandlig rörelser med kvinnliga förtecken och starka inslag av Vedanta. Många vedantafilosofer (inte minst Vivekananda själv) betraktade kvinnor som andliga förebilder, något som kanske bidrog till att rörelsen föll i god feministisk jord.

Indisk filosofi blev ”popkultur”. Men den var inte så lätt att tillämpa i praktiken. Våra kulturer ligger extremt långt ifrån varandra, så 60-talsgenerationen ställdes snart inför ett problem. Dels tog man avstånd från västerländsk livsstil, dels såg man sig tvingad (i brist på bättre alternativ) att kopiera samma livsstil själv. Lösningen blev ”Vedanta Lite” – en uttunnad version som tillät oss att leva som förut, men befriade från ansvar i kraft av vår ”högre medvetenhet”. Det var i den här andan många av dagens makthavare såg dagens ljus.

Vad innebär då Vedanta – denna 2500 år gamla tradition, som inte bara inspirerat postmodernismen utan även Buddhismen, Jainismen och den moderna Hinduismen? Nedan följer en kort sammanfattning av fem filosofiska hörnstenar. Och i fetstil, exempel på vad jag lite självsvåldigt skulle vilja kalla ”Vedanta Lite”.

1) Sanning är det som aldrig förändras. Om något förändras kan det inte betraktas som ”sanning”. Tyvärr är allting i livet och naturen föränderligt och därför inte helt sant. Världen (som vi ser den) kan beskrivas som en illusion, kallad ”Maya”.

Civilsamhället med dess funktioner är världsliga påfund, och ingenting jag behöver ta ansvar för.

2) Idén om en oföränderlig sanning kallas för ”Brahman” (ej att förväxla med Brahma, som är en liten struntgud i den indiska mytologin). Brahman ska heller inte blandas ihop med Gud, eftersom Gud (i varje fall enligt kristendomen) har attribut av typen: god, barmhärtig, allsmäktig, fader etc. Den som har attribut kan också tänkas vara föränderlig, och förtjänar inte epitetet sanning.

Detta oomkullrunkeliga sanningsfundament, som aldrig låter sig definieras, påminner lite om Sveriges värdegrund.

3) Det skulle vara svårt att påvisa Brahmans existens, om det inte vore för det faktum att var och en av oss – trots de metamorfoser vi genomgår från vaggan till graven – ändå förblir ”samma person”. Vi bär alltså på något oföränderligt inom oss. Detta korn av sanning kan genom meditation utvecklas till identifikation med Brahman – i det här fallet kallad ”Atman”, i folkmun ”Världssjälen”.

Vi har fått en självbespeglande, introvert och identitetsfixerad kultur.

4) En central tanke i Vedanta är ”icke-dualism” (Advaita). Västvärlden sägs vara ”dualistisk” eftersom den tror på motsatspar av typen: god–ond, Gud–Djävulen, krig–fred. Enligt Advaita är motsatserna skenbara och speglar två sidor av samma odelbara enhet.

Vi undviker konflikt, slätar över motsättningar och vägrar ställa grupper och intressen mot varandra.

5) Att undersöka den materiella världen och dra slutsatser utifrån observationer, leder inte till sann kunskap. Själva undersökandet är underkastat förändring och slav under illusionen ”Maya”. Verklig kunskap nås genom intuition, och inre insikt.

På många universitet frodas en kunskapsrelativism, som ifrågasätter grundläggande, vetenskapliga principer.

Det är kanske dags att omvärdera Swami Vivekananda och hans efterföljare. Eller snarare… att för en gångs skull tolka honom rätt.

11 reaktioner på ”Postmodernism och ”Vedanta Lite”

  1. Palle skriver:

    Jan-Olof: stort och intressant ämnesområde, tack för din tänkvärda artikel! Sedan många år har jag intresserat mig för den indiska filosofin inkl. Vivekananda, utan att för den skull överge min kristna grund. För att begränsa sig till ett par kommentarer, angående din 1:a och 2:a punkt. Här är det intressant att jämföra med antik grekisk filosofi där Parmenides betonade det absoluta, oföränderliga medan Herakleitos beskrev det relativa, ständigt föränderliga. Platon integrerade bägge aspekterna i sin filosofi.
    I din tredje punkt nämner du meditation och därav finns det som bekant olika varianter. Ett intressant, kort föredrag, som benar upp de olika typerna och indelar dem i tre olika grupper kan återfinnas här:
    https://www.davidlynchfoundation.org/meditation-and-the-brain.html#video=3pPDm3-Z80w
    Det intressanta är att sedan ett antal år har forskarna intresserat sig för vad som händer i hjärnan under meditation. Det som ofta betraktats som något flummigt kan på detta sätt studeras på ett objektivt sätt och se konkreta, fysiologiska effekter. Forskaren i länken, Dr Fred Travis, har publicerat ett stort antal vetenskapliga artiklar i ämnet, och fler föredrag kan lätt återfinnas på youtube.

    Liked by 1 person

  2. Hovs_hällar skriver:

    Kanske det finns ett korn av sanning här. Jag har själv varit påverkad av dessa idéer från Indien under en period. Men mer tror jag på en stark påverkan från pseudo-marxistiska föreställningar som drabbade oss på 60-70-talet.

    Dessa hinduiskt influerade föreställningar är framförallt passiviserande. Man går in i sig själv och bryr sig inte om vad som händer i världen, då den ändå bara är en illusion. Det blir som att sitta och röka marijuana, en inre drog.

    För den som sitter fast i en hopplös livssituation kan detta bli en tröst, men man uppmuntras alltså inte att försöka sig på någon yttre förändring — alltså raka motsatsen till marxismens ständiga krav på ”rättvisa”. Och det är den sistnämnda sortens tankar som dominerar numera; ett tänkande som uppmuntrar stridigheter och våld.

    Liked by 2 people

    • Hovs_hällar skriver:

      PS: Alltså — en fientlig och oförsonlig attityd mot ”den andre”, dvs. alla vi som inte håller med om den dominerande PK-sektens åsikter!

      Gilla

  3. Moab skriver:

    Nja, det du fokuserar på är inte postmodernism utan dess yta, utom din sista punkt. Det enda beständiga man behöver veta om postmodernismen är att den med barnsliga argument underminerar allt konstruktivt baserat på att vi inte kan översätta verkligheten till ett enda matematiskt axiom som kan tas för sant. Så det enda postmodernismen egentligen gör att att förstöra allt, man krossar alla försök att bygga något med legot, postmodernismen är barnet som inte kunde bygga lego (eller komma på relativitetsteorin) och därmed istället sparkar sönder det alla andra bygger.

    Det som sedan följer är inte postmodernism i strikt bemärkelse, din punkt 1-4, utan istället bara att man då man förstört allt kan få fritt utlopp för sina perverterade och mordiska och maktlystna lustar genom återuppstånden marxism i socialdemokrati och pk-ism. Postmodernismen är bara förstörelse men de som gillar den tenderar att vara dåliga omoraliska människor och är därför nästan alltid pk, men pk följer inte av postmodernism omstritt bemärkelse men flugor dras som bekant till skit.

    Liked by 2 people

  4. Magnus Rosensparr skriver:

    PK-ismen odefinierbara, och därför också obegripliga, sanningsfundament ”värdegrunden”, skulle i Fjärran Östern utan tvekan kunna beskrivas på följande sätt; Alla vet hur en applåd låter [= sanningen], men hur låter ljudet av ena handens slag [= värdegrunden]?

    Gilla

  5. Fredrik Östman skriver:

    Punkt ett till fyra finns i princip identiska inom kristendomen (men inte de feta misstolkningarna). Gud som sanning, den Helige Ande, själen. Dualismen räknas som klassiskt kätteri. Men den femte punkten är gnosticism och anses inom kristendomen med rätta vara kättersk. Gud ske lov!

    Detta citat av Nietzsche skall gör för övrigt kaffeved av försöket att bygga en tut-mir-leid-version av Vedanta:

    ”Det finns fortfarande menlösa själv-observatörer som tror att det finns ‘omedelbara vissheter’; till exempel ‘jag tänker’, eller som Schopenhauers vidskepelse formulerade saken: ‘jag vill’; som om vetskapen här finge grepp på sitt objekt rent och naket som ‘saken i sig själv’ utan någon falsifiering vare sig på subjektets eller objektets sida. Men denna ‘omedelbara visshet’, så väl som ‘absolut vetskap’ och ‘saken i sig själv’ inbegriper ett contradictio in adjecto — jag skall upprepa detta hundrafalt; vi borde verkligen befria oss från ordens förförelse!”

    Den som lägger Nietzsche till grund för postmodern national-socialism har inte alls förstått ett skvatt av Nietzsche.

    (Den som har ett hum om textanalys känner i ovanstående igen ett eko av Nassim Talebs mycket personliga stil. Och så måste det vara. Ett sant hjältemodigt geni kan inte vara som var och en normalt högbegåvad stolfisande karriärakademiker. Men de måste ha sinsemellan gemensamma egenskaper och för oss andra te sig liknande.)

    Liked by 1 person

  6. Sixten Johansson skriver:

    De indiska influenserna påverkade ungdomsgenerationen särskilt kring 1960-80, men knappast mer än som färgklickar på ytan, flum, gränslöshet, New Age, föreställd kosmopolitism, nya tillfällen att föra ut och exploatera kvinnans sexualitet i det offentliga rummet. Bara rester av det finns kvar i dagens verklighet.

    En djupare, bredare, mer bärande och bestående påverkan kom samtidigt från kulturmarxismen, Frankfurtskolan + franska filosofer. Vi behöver få upp ögonen för att liberalerna det senaste halvseklet i praktiken har verkat hand i hand med socialisterna. Nyliberaler specialiserar sig på bortförklarande av sin egen ryggradslöshet och sin inbilskhets totalitära drag, på ständig fabrikation av ordvärldar, självbedrägeri, luftiga universella principer, som låter bra, men bara är munväder, megaton av ordsjok. Nysocialistiskt och nyliberalt tänkande i förening är bärvågen i dagens verklighet.

    De ännu djupare och möjligen kraftigare strömmarna under dagens verklighet är sannolikt psykologin, individen kontra gruppen och religionen, de ”intellektuellas” psykoinfantilism, massmedias och mobbkollektivens roll i det kollektiva medvetandet.

    Upptäckten av tankens kraft ledde i Indien till en destruktiv likgiltighet för det materiella. I västvärlden ledde samma upptäckt i nutiden till existentiell skräck för den egna tomheten, om ingen Gud finns. De unga förlorade vuxenskapet och ledarskapet och började döva skräcken genom njutningssökande och manisk materialism, en lika destruktiv väg.

    Liked by 1 person

  7. olle reimers skriver:

    Gruppdynamiken gör sig alldeles särkilt tydlig när dess drivande kraft är avundsjuka som leder till förstörelselusta och Armageddon. Baksmällan blir bara så mycket värre när den delas av flera.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.