Det finns ett standardsvar som ofta dyker upp, när man kritiserar idén om fri invandring eller slopad gränskontroll. Vare sig det handlar om ökad kriminalitet, risk för terrorattacker eller risken att människor söker sig hit för att missbruka vårt generösa bidragssystem, hör man ofta: ”Man ska inte dra alla över en kam”. Det har blivit något av ett mantra i vänsterliberala kretsar. Men vad betyder det egentligen? Det betyder faktiskt ingenting, mer än att människor är olika.

Jag älskar det svenska språket. En mexikansk vän, med några månaders SFI-undervisning bakom sig, menar att svenska språket är ett språk, som ett barn kunde ha hittat på. Han gav några exempel.

Ta ett ord som ”livsmedel”. Så genialt och logiskt. Ett ”medel för att upprätthålla livet”, spelar ingen roll om det är en hamburgare eller en gurka. Eller ordet ”upprätthålla”. Något måste hållas rätt upp för att inte ramla omkull. Det kan syfta på balansen, livet, lag och ordning eller andra saker. Även väljarnas förtroende måste ”upprätthållas”, annars går politiken åt fanders.

Efter valet i Frankrike läser jag hur Margot Wallström (visserligen lättad över Emanuel Macrons seger), förfasar sig över nationalismens utbredning i Europa. Som om nationalism vore ett självklart ont – och ett hot mot demokratin. Man riktigt anar hur Hitler väntar runt hörnet, om vi inte sväljer Europeiska Unionens dröm om en gränslös värld. Det här har sagts så många gånger att man knappt längre reagerar.