Tillbaka mot nollpunkten

Jan-Olof Sandgren

I början av förra seklet skrev Sigmund Freud en epokgörande bok som hette ”Vi vantrivs i kulturen” och beskriver hur våra naturliga instinkter krockar med samhällets normer. Några tusen år tidigare hade Job skrivit en minst lika epokgörande bok om lidande. Hoppar vi över en del subtiliteter (som att det finns såväl fysiskt som existentiellt lidande) handlar båda böckerna om ungefär samma problem: det faktum att mänskligt liv är förknippat med en hel del obehag.

Jag tvivlar på att Job ”vantrivdes” i sin kultur, eller att han ens ställde sig den frågan. Det var Gud som bestämde att han skulle lida och hur mycket Job än klagade fanns inget han kunde göra åt saken, mer än att uthärda och hoppas att Gud ändrade sig. Ungefär så tror jag de flesta samhällen genom historien har hanterat sina problem.

När Freud gav ut sin bok (mitt emellan världskrigen) hade Gud tagit ett steg tillbaka och kulturen övertagit den arbetsamma rollen att tygla människan. I samma veva hade man insett att lidande ofta har sin rot i världsliga omständigheter, så genom att ändra omständigheterna kunde man minska eller ibland helt undanröja lidandet.

Denna inställning gynnade förstås framsteg. Om lidandet inte är förutbestämt finns goda skäl att anstränga sig för att göra livet bättre, bekvämare och tryggare. Å anda sidan kan fenomen som fattigdom, sjukdom och misär inte längre bortförklaras med att ”Gud har en plan”. Väl förankrade kulturella normer – som till exempel att vi inte får döda våra bättre beställda medmänniskor och roffa åt oss av deras ägodelar – riskerar att ifrågasättas. Parallellt med att det skedde en enastående teknisk, vetenskaplig och humanitär utveckling, blev förra seklet också ett av de blodigaste.

Ändå kan man säga att 1900-talet slutade i en jordskredsseger för kulturen. Vid seklets slut rådde närmast total enighet om att kulturens krav på behärskning och uppslutning kring det allmänna bästa var berättigad. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och liknande dokument åtnjöt kultstatus längs hela den politiska skalan – från höger till vänster. Det såg ut som att Freuds farhågor kommit på skam. Vi trivdes i kulturen.

Nu återstod bara att få med sig resten av världen. Raserandet av Berlinmuren hade blivit en succé, och det fanns ingen anledning att tro att det skulle lyckas sämre med de återstående murarna. Den mellan öst och väst, mellan första och tredje världen och mellan kristenheten och islam.

Kanske borde vi ha stannat upp en stund, och tagit Freuds pessimism lite under övervägande. Det visade sig nämligen att åtskilliga av de miljontals migranter som sökte sig till Europa, i den nya humanistiska andan, inte alls trivdes i kulturen. I varje fall inte i vår kultur. Den Gud som Job hade bråkat med, och som gjort sig känd för att inte lägga fingrarna emellan, verkade också ha slunkit in genom grindarna. Mångkulturen blev inte den kosmopolitiska idyll som våra politiker drömt om.

Från PK-håll hävdas ibland att vi lever i en spegelbild av 30-talets Tyskland, men jämförelsen haltar. På den tiden var folk luttrade, krigströtta och utfattiga. När det gäller Tyskland var man dessutom synnerligen bitter över den orättvisa freden i Versailles. Jag har svårt att se några paralleller med dagens Sverige, där människor fortfarande har det ganska bra, socialbidragen utbetalas punktligt och NMR får 0,03 procent i riksdagsvalet.

Däremot får PK-isterna själva mig att associera till det Europa som fanns 20 år före 30-talet. Då skaror av entusiastiska ungdomar (däribland många kulturpersonligheter) under jubel och fanfarer tog värvning vid fronten. Man kände att man representerade en ny spännande tidsålder, man ville vädra ut alla unkna, gammalmodiga idéer som samlats under 1800-talet. Utan att ha helt klart för sig vad det kommande kriget egentligen handlade om, kände man att ”något stort” var på gång…

Så här skriver Peter Englund om Det första världskriget i sin bok Brev från nollpunkten:

…det som gjort det möjligt för både poeter och andra att hurra över krigsförklaringen var att ingen av dem hade den blekaste aning om vad som väntade dem. Det var den där typen av eufori som bara kan springa fram ur massiv okunskap.