Någon lär ha sagt: ”I valet mellan sanning och kärlek, prioriterar män sanningen och kvinnor kärleken”.

Mot det kan man invända att riktigt mansdominerade samhällen, som Nazityskland eller Saudiarabien, knappast varit sanningens och vetenskapens högborg. Och länder där kvinnor står högt i kurs (som till exempel det feministiska Sverige) är inte oaser av kärlek.

George Orwell har i alla fall en sak gemensamt med Jimmie Åkesson. Han tycks ha haft en enastående förmåga att blicka in i framtiden. Medan Jimmie, tidigare än andra (möjligtvis med undantag för Ny Demokrati) varnade för vad en oreglerad invandring kan föra med sig i form av ökad kriminalitet, islamisering och belastning på välfärdssystemet, har George Orwell med nästan kuslig exakthet beskrivit PK-ideologins konsekvenser.

Jag tar tre exempel. Alla hämtade från romanen ”1984”.

När Hanif Bali för ett tag sedan hävdade att Mohammed var pedofil, väckte det upprörda känslor hos bla a Andreas Magnusson på webtidningen Paragraf. Och säkert också bland en del muslimer. Så låt oss granska Hanifs uttalande lite närmare:

Hörde om en demonstration mot antisemitism där en judisk kvinna bar en T-shirt med texten: ”KROSSA NAZISMEN!”. Någon frågade varför hon inte bar en T-shirt med texten: ”KROSSA ISLAM!” varpå hon svarade: ”Du är inte klok! Vi skulle bli dödade.”

Vet inte om historien är sann, men den låter trovärdig. Hade hon haft T-shirten ”KROSSA NAZISMEN!” på sig under 1930-talet hade hon kanske också blivit dödad. Därför bar ingen sådana tröjor på den tiden. 

Det största problemet med Hanif Bali (enligt Expressens krönikör Isobel Hadley-Kamptz), är att han är så populär. Han har flera likes på sina inlägg än någon annan politiker. Däribland från sådana som inte alltid uttrycker sig med den finess man skulle önska i ett politiskt samtal, och säkert en och annan nazist också. Den så kallade ”svansen”.

Sverige förs ofta fram som exempel på ett alltigenom sekulariserat land, men vad betyder det egentligen?

Ordet sekularism myntades i mitten på 1800-talet, och avsåg en världsåskådning där teologiska dogmer ersattes med rationellt tänkande byggt på vetenskaplig grund. Upplysningens idéer hade ställt människan vid en korsväg; valet stod mellan Gud och vetenskapen.

Det händer att mina muslimska vänner försöker diskutera religion med mig. Vi brukar komma ungefär till den punkten där resonemanget förutsätter att Mohammed var en perfekt människa. Ungefär där glider våra värdegrunder isär.

Men vid närmare eftertanke är jag beredd att kompromissa. Eftersom jag aldrig träffat Mohammed kan jag inte helt utesluta att han verkligen var perfekt, och att 100 procent av hans vision kom från Gud. Vad får det i så fall för konsekvenser?

”Kvinnor som får för lite kärlek, uppfostrar sina söner till krigare.”

En tänkare under antiken lär ha sagt det (kommer tyvärr inte ihåg vilken). Är inte ens säker på att det är exakt återgivet, men citatet dyker ändå upp i mitt medvetande.

Min uppväxt på 70-talet präglades av fredsrörelsen och tesen att män skapar krig, medan kvinnor vill ha fred. Mer makt åt kvinnor var ett självklart recept för en fredligare värld. Men de senaste årens nyhetsflöde har fått mig att tvivla något på den kopplingen.

Japaner, japaner, japaner… det är mer än 80 år sedan Sven Jerring gjorde sitt klassiska referat från OS i Berlin, men inte ens idag skulle det anses särskilt kontroversiellt. Det är fortfarande rätt ok att betona människors etnicitet, ursprung, religion eller nationalitet så länge det rör sig om positiva saker. Att säga att japaner är duktiga på fotboll eller att buddhister är bra på att meditera är knappast hets mot folkgrupp. Lika lite som det är rasistiskt att säga att skandinaver älskar naturen, eller att afro-amerikaner skapat den moderna musiken.  

Ofta förvånas jag över hur vanliga, hyggliga människor från länder utanför Europa uttrycker sympati eller förakt för den ena eller andra hudfärgen, den ena eller andra etniska gruppen, utan att några som helst varningsklockor ringer. Det spelar ingen roll om man besöker Latinamerika, Afrika, eller för den delen min förort utanför Göteborg. Att det finns mänskliga raser och etniska grupper som man har rätt att tycka illa om, verkar vara en ganska spridd uppfattning i världen. 

Två barnböcker väckte stor uppmärksamhet på årets bokmässa: Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, båda av Oscar Trimbel. Kanske hade ingen lagt märke till dem, om inte en helt annan nyhet hade briserat någon vecka tidigare. Nacka kommun visade sig ha köpt lägenheter för totalt 14 miljoner kronor åt en man med tre fruar, och därmed förvandlat ämnet ”polygami” till politiskt sprängstoft. Efter en kritikstorm på sociala medier valde författaren att dra tillbaka försäljningen av den ena boken – den om de fyra fruarna.

Varför sticker Sverige ut som ett så extremt land när det gäller invandring, inställning till våld, krig, brottsbekämpning och en rad andra områden? Även våra nordiska grannländer tycker att vi är extrema. När Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug besökte Rinkeby häpnade hon inte bara över laglösheten i svenska förorter, utan också över det fientliga bemötande hon fick från svenska kollegor. Den finske professorn Paul Lillrank skriver i Hufvudstadsbladet att Sverige håller på att utvecklas till ett större hot mot Finland än Putins Ryssland. Den amerikanske journalisten Tim Pool beskriver Sverige som ett ”obehagligt” land, där en tystnads- och förnekelsekultur råder.

Många i min generation växte upp i villfarelsen att våld är onödigt. God moral och ett rent hjärta var allt som behövdes för att lösa konflikter. Våld var en primitiv uppfinning som vi ”vuxit ifrån” – men tyvärr dröjt sig kvar inom auktoritära system som polisväsendet och militären. Vapen skapade krig och därför var vapenproduktion av ondo. Undantaget var förstås befrielserörelser i tredje världen, som behövde vapen för att få bukt med kolonialismen.

En söndagskväll i juli ljöd Hesa Fredrik över Stockholm – eller VMA-signalen som den egentligen heter, vilket betyder ”Viktigt Meddelande till Allmänheten”. Däremot hördes ingen signal för ”Faran över”. Händelsen utlöste hundratals kommentarer på bland annat Aftonbladets hemsida. De flesta irriterade, några förbannade, andra uppgivet ironiska eller skämtsamma. Men ganska få verkar ha tagit signalen på allvar. Jag undrar hur många stockholmare som faktiskt stängde fönsterna, samlade ihop barnen, packade ryggsäcken och satte på batteriradion? Eller hur ska man bete sig, när larmet går…?

En aktuell händelse fick mig att tänka på en otäck saga av bröderna Grim. Sagan är i korthet följande:

Hans och Greta blir övergivna i skogen av fattiga föräldrar. Hungriga och utan hopp får de syn på en snövit fågel, som sjunger underbart och leder dom till ett hus byggt av pepparkakor och godis. Naturligtvis börjar de knapra på fasaden, varpå en häxa öppnar dörren och bjuder in dom. Till att börja med är hon snäll och låter dem äta och sova i sköna sängar. Men redan dagen efter visar hon sitt rätta jag. Hon placerar Hans i en bur, i avsikt att göda honom som slaktboskap, medan Greta förvandlas till slav. Sagan slutar dock lyckligt – för barnen, om än inte för häxan. Hon förbränns i sin egen ung medan barnen tar sig ut ur skogen, lastade med pärlor och ädelstenar, för att förenas med sina föräldrar.

Många har jämfört dagens migrationsvåg med svenskars utvandring till Amerika under 1800-talet, såsom den skildras i Vilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jämförelsen haltar något, eftersom de svenskar som kom till USA kom till en redan etablerad invandrarkultur, snarlik den europeiska.

Islam bygger på underkastelse. ‘Den svenska modellen’ bygger på tillit. Inget av systemen verkar fungera särskilt bra år 2017. Ju mer islamister misslyckas med att förklara nutiden, desto starkare driver de tesen: ‘mer islam’. Det verkar ligga i fundamentalismens natur att vilja ha ‘mer av det som inte fungerar’.

Den som kan sin Tage Danielsson kanske minns Holger Typ. En samvetsgrann tjänsteman på Sveriges Radio, med diagnosen ‘betydelseblind’. Jag tänker på honom när jag rekapitulerar två mediahändelser under året. Först ‘Paulo Roberto-affären’:

Politik är ett hantverk, som kräver duktiga hantverkare. Saknar man begåvning kan man visserligen dölja det genom att strikt följa en ideologi, eller en partilinje. Men bara en duktig politiker har förmågan att använda partiet (inklusive dess ideologiska garnityr) som plattform för att ge människor en röst. Två politiker under min livstid väcker – om än motvilligt – min beundran: C H Hermansson och Jimmie Åkesson.

Jag hörde en gång en historia om hur en europeisk flotta besökte Kina, det var under Mingdynastins glansdagar. Det kinesiska hovet – väl skolat i den Konfucianska läran – skakade roat på huvudet. Européerna hade visserligen imponerande vapen, men de verkade sakna all finess och statsmannaskick. Hur kunde man ens drömma om att utmana det kejserliga Kina om man inte ens behärskade de rätta hovnigningarna?

Det finns ett problem med att peka ut SD som nazister och beskriva Jimmy Åkesson som en nutida, försåtlig reinkarnation av Hitler på det sätt som Emerich Roth gör i ett flertal artiklar. Nu senast i Expressen. Faran ligger bland annat i att dagens ungdomar vet betydligt mer om Jimmy Åkesson än de vet om Hitler (helt enkelt för att Hitler är en historisk person). Om någon till exempel säger: ‘Jimmy Åkesson är som Hitler’ så ligger det ju nära till hands att tro att ‘Hitler är som Jimmy Åkesson’, det vill säga en trevlig kille från Sölvesborg, med nationalistiska ideal, låt vara med en kritisk inställning till oreglerad invandring. Den typen av argumentation (om någon nu tar den på allvar) leder snarare till att sänka tröskeln till nazismen än att motverka den.

Annette Kullenberg skrev på 70-talet boken Överklassen i Sverige. Något som slog mig när jag läste den, var att den svenska överklassen kan beskrivas som en ‘subkultur’ – väl medveten om sin betydelse, men dold för det övriga samhället. Den svenska överklassen har historiskt sett varit liten, och för att bryta sin isolering orienterade man sig tidigt mot kontinenten. Man var ‘global’ långt innan ordet blev ett politiskt begrepp.

Det finns ett standardsvar som ofta dyker upp, när man kritiserar idén om fri invandring eller slopad gränskontroll. Vare sig det handlar om ökad kriminalitet, risk för terrorattacker eller risken att människor söker sig hit för att missbruka vårt generösa bidragssystem, hör man ofta: ”Man ska inte dra alla över en kam”. Det har blivit något av ett mantra i vänsterliberala kretsar. Men vad betyder det egentligen? Det betyder faktiskt ingenting, mer än att människor är olika.

Jag älskar det svenska språket. En mexikansk vän, med några månaders SFI-undervisning bakom sig, menar att svenska språket är ett språk, som ett barn kunde ha hittat på. Han gav några exempel.

Ta ett ord som ”livsmedel”. Så genialt och logiskt. Ett ”medel för att upprätthålla livet”, spelar ingen roll om det är en hamburgare eller en gurka. Eller ordet ”upprätthålla”. Något måste hållas rätt upp för att inte ramla omkull. Det kan syfta på balansen, livet, lag och ordning eller andra saker. Även väljarnas förtroende måste ”upprätthållas”, annars går politiken åt fanders.

Efter valet i Frankrike läser jag hur Margot Wallström (visserligen lättad över Emanuel Macrons seger), förfasar sig över nationalismens utbredning i Europa. Som om nationalism vore ett självklart ont – och ett hot mot demokratin. Man riktigt anar hur Hitler väntar runt hörnet, om vi inte sväljer Europeiska Unionens dröm om en gränslös värld. Det här har sagts så många gånger att man knappt längre reagerar.