Jan-Olof Sandgren: Lilla kulturrevolutionen

Jan-Olof Sandgren

Barnkultur har traditionellt speglat vuxenkulturen, fast i mer lättsmält form. Vuxna vill av naturliga skäl indoktrinera barnen medan de är små, så att mödosamt hopsamlade livserfarenheter inte ska gå till spillo. Först i ungdomen eller tidig vuxenålder brukar den nya generationen våga sig på att göra uppror.

Men i Sverige har barnkulturen ofta varit ”avantgardistisk”. Den har gått i spetsen för idéer som inte omfattats av folkflertalet, vilket egentligen är ganska märkligt. Attitydförändringar när det gäller genus, könsroller och mångkultur har introducerats på dagisnivå för att arbeta sig uppåt i samhället. Barn uppmanas undervisa sina föräldrar i ”klimatmedvetande”. Ända upp i FN händer det att man talar om barn, som om de tillhörde en klokare sort. Man måste nästan gå till Mao Tse Tungs Kina för att finna en liknande tilltro till småttingar.

Sett i backspegeln kan man konstatera att 68-generationen misslyckades med det mesta man företog sig. För det första fick man inte arbetarklassen med sig. Vänsterns politiska plattformar erövrade bara några ynka procent i riksdagsvalen. Man var heller aldrig i närheten av en revolution. Den ideologiska referenspunkten Sovjetunionen blev ett fiasko, vilket stod klart för de flesta redan på 50-talet. Det enda man egentligen lyckades med var att ta makten. Till på köpet utan våld, vilket förstås var en prestation. Att det gick så smärtfritt beror nog på att man satsade på kulturen och då tänker jag inte i första hand på den folkliga kultur som utspelade sig runt korvkiosken i Nybro, utan en storstadsbaserad elitkultur, skapad av proffs för att konsumeras av folket.

Man kan kalla det en ”kulturrevolution light. Ett skäl till att den blev så framgångsrik var att den inträffade samtidigt som vi fick vår första generation TV-barn barn till stressade dubbelarbetande föräldrar som tacksamt använde TV-mediet som barnvakt. Så snart 68-orna nått vuxenstatus började man i rask takt producera barnprogram av typen ”Vilse i pannkakan”, Kapten Zoom och Ville, Valle och Viktor. Kanske inte med det medvetna syftet att indoktrinera barn, utan för att man tyckte man hade så otroligt viktiga saker att säga. Samtidigt exploderade antalet barnteatrar och fristående grupper som turnerade på skolor runt om i landet.

Många menar att det unika med 70-talets barnkultur inte var vänsteridéerna (för allt var faktiskt inte kommunistpropaganda), utan att man utgick från barnet istället för den vuxne. Jag tror det ligger mycket i det. Tidigare hade man strävat efter att skola in barn i en befintlig vuxenvärld, men på 70-talet sänkte sig vuxna skådespelare till barnets nivå och framställde vuxenvärlden som lite konstig. Barndomen blev till norm. Istället för brådmogna barn fick vi en infantilisering av vuxenlivet, som i förlängningen lämnade unga i sticket. Möjligtvis en bakgrund till den epidemi av identitära sekteristiska rörelser som vi ser idag. 

Bara tio år tidigare (under 60-talet) hade barnkulturen sett helt annorlunda ut. Resurserna var små och det kom aldrig någon teatergrupp till vårt lågstadium för att framföra ”Kåldolmar och Kalsipper”. Istället fick vi spela teater själva, ofta med Jesus i huvudrollen eller med manus från Gamla testamentet.

Den första film jag såg på bio var ”Nils Holgerssons underbara resa” där vuxenmoralen infiltrerade till och med djurlivet. Samtidigt visade TV Här kommer Petter, en barnserie om det trygga bondesamhället där pojkar var pojkar och flickor alltid hade klänning. Pellepennan och Suddagumman skrymtade minsann inte med sina traditionella könskaraktärer. Och ville man leta efter koloniala övertramp i kontakt med rasifierade är förstås Villervalle i Söderhavet en guldgruva. Som pappa Ernst ser vi ingen mindre än Greta Thunbergs farfar. 

Senare under 60-talet kom Vi på Saltkråkan och Bombi Bitt och jag. Båda serierna blottade visserligen vuxenvärldens brister, men bristerna var undantagen som bekräftade regeln: att vuxna män och kvinnor var kompetenta, ansvarskännande och pålitliga. Jag kände mig aldrig särskilt orolig för att växa upp och bli som farbror Melker. 

Min favorit under 60-talet var Kullamannen. En spiontriller i sju delar producerad av Folke Mellvig, som än idag sänder nostalgiska kårar längs ryggraden. Inte ens i det här fallet – där barnen utsätts för livsfara och faktiskt räddar världsfreden på slutet – råder någon som helst tvekan om att det är vuxenperspektivet som gäller. Barndomen är ingen återvändsgränd, utan en språngbräda till något bättre.