Mohamed Omar: Drömmarna och döden

Mohamed Omar

Rock var länge en killgrej. Elvis Presley viftade på höfterna, tjejerna i publiken skrek. I oktober 1981 släpptes en rocklåt som blivit klassisk: Don’t Stop Believin. Bandet Journey bestod av enbart vita män med Steve Perry som sångare. Det var ingen stor fråga på den tiden.

Lyssnar man på rabiata feminister får man ibland intrycket att vita, straighta män är världens största skurkar. Då borde Sweden Rock Festival i Blekinge vara livsfarligt för tjejer. Så är det inte, på festivalen, som varar i tre till fyra dagar och samlar 30 000 besökare, går det väldigt lugnt till om man jämför med den mer mångkulturella reggaefestivalen i min hemstad Uppsala.

Hur som helst är Don’t Stop Believin en av världens mest nedladdade låtar. Den fanns på skivan Escape som blev Journeys stora kommersiella genombrott.

Raden, ”Strangers waiting, up and down the Boulevard”, syftar på Sunset Boulevard i Hollywood. En av låtskrivarna, Jonathan Cain, fick idén till låten då han var där i hopp om att förverkliga sina drömmar.

Strangers waiting
Up and down the boulevard
Their shadows searching in the night
Streetlights, people

I en intervju berättade han:

”My father had coached me. I was in Hollywood, struggling with my career, kind of lost. I was asking him, ‘Should I come back to Chicago and just give up on this dream?’ And he said, ‘No, son. Stay the course. We have a vision. It’s gonna happen. Don’t stop believin’.'”

Cains dröm blev verklighet då han gick med i bandet The Babys med John Waite.

Han hör till de lyckliga. De flesta drömmar förblir drömmar. Till Uppsala kommer varje termin tusentals ungdomar med ännu fler drömmar. Många super ner sig, misslyckas med studierna, drabbas av depression eller sjukdom, blir vräkta och åker hem till mamma. Med skulder.

Det finns ett ordspråk i svenskan som beskriver en realistisk attityd: ”Hoppas på det bästa, vänta det värsta”.

Något jag respekterade hos fromma muslimer (säkert fromma kristna också) var att de kunde bära lidanden i jordelivet med tålamod. Det roliga skulle börja efter döden – i paradiset. Hos dessa muslimer såg jag inte samma stress och ångest som hos vanliga, sekulära svenssons.

Journeys låt fick en renässans då den spelades i TV-serien Sopranos sista scen. Maffiabossen Tony Soprano kommer in på en restaurang och kollar vad som finns på jukeboxen. Han väljer Don’t Stop Believin och trycker play.

Sista scenen i Sopranos:

Han, hustrun Carmela och sonen Tony jr, sitter vid ett bord och väntar på dottern Meadow. Steve Perry sjunger ”Don’t stop” och då tar det plötsligt slut. Skärmen blir svart. Vad hände?

Internet är fullt av spekulationer om vad seriens skapare David Chase ville säga. Jag tror så här: du drömmer, du hoppas, du längtar. Så, poff, så är du borta. Och de flesta av oss kommer att lämna livet utan att ha fått se våra drömmar förverkligade.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)