
En av de platser där mångkulturen verkar fungera som bäst är spårvagnen. Känslan att varje morgon trängas med ett 50-tal främmande personer, ofta inkluderande ofrivillig kroppskontakt, representerande ett dussin olika språk och nationaliteter är egentligen ganska märklig. Jag kanske just den här morgonen delar säte med någon som i djupet av sitt hjärta föraktar min kultur, tycker att jag roffat åt mig för mycket av världens resurser eller anser att mitt politiska parti, min religion eller min sexualitet borde förbjudas. Ändå gör vi sällskap till jobbet, under respektfull tystnad. Ber jag att få låna hans Metro svarar han vänligt.
Men ibland händer oväntade saker, som till exempel i det här klippet. En afghansk man läxar upp en svensk pensionär som han tycker bär ansvaret för att hans land befinner sig i krig.
Klippet har några år på nacken, men får vi tro mannens ord kom han till Sverige som flyktingbarn någon gång i början på 2000-talet, alltså långt före flyktingkrisen. Det mesta av grälet handlar om kriget i Afghanistan, men det var en annan sak som fick mig att reagera.
Mannen har bott i Sverige drygt tio år och verkar i någon mån integrerad, i varje fall nämner han en svensk flickvän. Samtidigt är det uppenbart att han hatar svenskar.