Få tvivlar på att Covid-19 utgör ett allvarligt problem, men hur allvarligt? En del säger att det är en ovanligt elak influensa som framför allt drabbar äldre. Andra hävdar att det är en farsot av bibliska proportioner, som kräver globalt undantagstillstånd samt att vi avstår från yttrandefrihet, rörelsefrihet och mötesfrihet tills faran är över.

Vad som skiljer Corona från exempelvis böldpest är att man inte ser några bölder på utsidan, utan symptomen liknar influensa med feber, hosta och muskelvärk. Dödligheten är visserligen högre, men inte så hög att den nämnvärt påverkat det totala dödstalet i ett land som Sverige. I varje fall inte hittills.

En irriterande sak med censur är att vi som mediakonsumenter sällan får veta vad som censureras, eller varför. I den bästa av världar kan man ju tänka sig Googles algoritmer som hjälpsamma ”spamfilter”, som besparar mig en massa värdelösa sökresultat och uppenbara lögner av typen: månen är en ost. Men de kan också fungera som ”politiska filter” som tystar oppositionen, skyddar makthavare från insyn och döljer saker allmänheten borde få veta. Man skulle vilja titta ner i YouTubes skräpbox, och se vad den döljer.

Jag råkade säga något negativt om Bill Gates häromdan och fick genast på huden av en vän, som menade att Gates var en formidabel filantrop som åstadkom mycket gott med sin förmögenhet. En annan vän hyllade nyligen en artikel i Jewish Journal, som avfärdar kritiken mot Gates vaccinationskampanj som ”evil speech or talk”, eller för att citera Talmud: “slander is in the same category with murder.

Vill man vara elak kan man beskriva Tobias Hübinette som en intelligent pratkvarn, som under en intellektuell fasad verkar dölja ett gigantiskt ego – för övrigt inget ovanligt bland samhällsdebattörer ur den akademiska vänstern. Så inget ont i det. Vad som gör honom speciell är att han vill återinföra begreppet ”ras” i svensk debatt. Inte som en klyscha i rap-texter, där det redan förekommit ymnigt sedan 90-talet – utan som akademisk term med syfte att klassificera människor. I det här samtalet med Staffan Dopping utvecklar han ämnet och berättar även förvånansvärt öppenhjärtigt om sin bakgrund i det kriminella nätverket AFA.

Många blev chockade när Socialdemokraterna, mitt under brinnande Coronakris, ökade i opinionen och enligt Sifo klev över den magiska 30-procentsgränsen. Trots att coronadödligheten i Sverige med god marginal överstiger den i USA och är fem gånger högre än i våra nordiska grannländer.

Hur är det möjligt? Har den svenska väljarkåren blivit galen?

En sak har jag lärt mig om Socialdemokraterna: trots att partiet verkar styras av obildade medelmåttor, ofta utan yrkeserfarenhet eller högre akademisk utbildning, är de mycket kompetenta valstrateger. Tidigt insåg man att en hög invandring var nödvändig för att säkra partiets långsiktiga väljarbas, samtidigt som man naturligtvis förstod att det skulle gynna SD.

Min trivsamma förort ligger i en del av Sverige som brukar beskrivas som problemområde, och inte helt utan skäl. Nordöstra Göteborg lär inneha svenskt rekord i antalet IS-resenärer, möjligen utmanad av stadsdelen Vivalla i Örebro. Stödet för religiösa extremistgrupper bland skolungdomar nådde 2016 hisnande 11 procent.

Men bortsett från såna saker har vi en vacker natur. Så här kan det se ut ett stenkast från min lägenhet.

Desto mer förvånad blev jag när jag under en skogspromenad upptäckte offentliga konstverk, insprängda bland grönskan. På sju platser i skogen har någon placerat ut trästubbar som sticker upp ur marken, med ovansidan belagd med ett glasmaterial som gör dem blanka och släta.

Hur mycket är ett människoliv värt? Det varierar en del beroende på vilka människoliv man talar om. Ibland är staten redo att lägga ut enorma summor för att säkra någons trygghet, och att ens ifrågasätta kostnaden skulle uppfattas som fascism. Ibland kastar man lättvindigt bort några hundra människoliv, trots att de kunde ha räddats med enkla medel.

På senare år har det skett en explosion av kreativa väggmålningar runt om i Göteborg, ofta med tydlig anspelning på mångkulturen. Det rör sig inte om amatörmässig graffitti, utan imponerande projekt utförda av professionella konstnärer som säkert kostat en hacka.

Många svenskar är positivt inställda till ökad centralstyrning, till exempel i FN:s regi, något som Patrik Engellau uppmärksammade i den här krönikan. Jag har svårt att tro att svenska folket plötsligt börjat gilla diktatur, för i grunden är vi nog lika frihetsälskande som vi alltid har varit. Men när våra folkvalda ledare (från höger till vänster) beter sig som okunniga amatörer, utan förmåga att ta itu med helt vanliga samhällsproblem – det må gälla gränskontroll, skogsbränder, kriminalitet, sjukvård, skolgång, folkbokföring, kontroll av bidragsfusk eller vad som helst – sprids en känsla av vanmakt och i förlängningen en längtan efter ”professionalism”. Demokrati i all ära, men om demokratin enbart låter oss välja mellan ett begränsat antal självupptagna medelmåttor som Stefan Löfven, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt eller Gustav Fridolin, kanske upplyst despoti är att föredra.

Sverige har valt en annan väg än övriga västvärlden när det gäller att begränsa spridningen av Covid-19, och många har frågat sig vad strategin består i. Finns det någon strategi över huvud taget?

Miljöpartiet hänger inte riktigt ihop. Å ena sidan vill man få oss att transportera våra barn i cykelkärror, å andra sidan vill man bygga höghastighetståg dimensionerade för asiatiska mångmiljonstäder. Bilparken ska elektrifieras, samtidigt som kärnkraften ska skrotas trots att den står för nästan hälften av elproduktionen. Självklart ska vi ha närdemokrati och lokal produktion, men vi ska också hylla globalismen som ger oss raka motsatsen …och så vidare.

Sedan några år tillbaka är jag medlem i bokklubben Pennan & Svärdet – en nördig samling människor med ett otidsenligt intresse för krigskonst. Bara ordet ”krigskonst” har stått lågt i kurs de senaste 100 åren och under hela min uppväxt var det freden som gällde. Det fanns fredsgrupper, fredsarbetare, fredsfostran och kanske fanns det ”fredskonst” också. I varje fall stod kulturen självklart på fredens sida, liksom alla politiker. Jag tror det var politikern Marit Paulsen som övertygade mig om att rösta för svenskt medlemskap i EU, just för att det var ett ”fredsprojekt”. Marit själv växte upp i det ockuperade Norge, med tysk morfar och en bror som var SS-soldat, så för henne och många i hennes generation var engagemanget både personligt och begripligt.

”Var vaksam mot falsk information”. Så står det med fetstil i broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” från MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) som delades ut till de svenska hushållen för något år sen.

Sen två veckor tillbaka har jag varit Corona-permitterad från min arbetsplats, och det är osäkert om jag får komma tillbaka, så jag tyckte det kunde vara dags att öppna krisbroschyren.

OPINION Det verkar vara en ökande trend att blonda killar blir lovliga byten för skolgårdsmobbare. Filmklipp cirkulerar där ungdomar från muslimska länder misshandlar ensamma svenskar, ofta med rasistiska undertoner. Ett av de mer absurda klippen jag sett visar en grupp högstadieflickor som jagar en uppenbart svensk pojke genom skolkorridoren, tränger in honom i ett hörn och pucklar på honom med näbbar och klor. Killen har en fysik som en hockeyspelare och hade lätt kunnat spöa upp dem allihop, men väljer att kura ihop sig på golvet för att skydda ansiktet.

OPINION Det nya debattprogrammet Sverige Möts Direkt (som intill förväxling liknar alla tidigare debattprogram) inledde säsongen med att debattera upploppen i stadsdelen Kronogården i Trollhättan, i synnerhet de våldsamheter som utbröt i samband med Joakim Lamottes livesändning den 12 december.

Första delen av debatten ägnades åt kommunens beslut att flytta TV-sändningen från Kronogården till annan plats (av säkerhetsskäl) och nyttan med mångkulturella fotbollsklubbar. Vänsterpartiets Linda Snecker redogjorde för hur skattesänkningar för de rika fått förödande inverkan på integrationen, och att samhället nu måste hosta upp mer pengar. Nyamko Sabuni kontrar diplomatiskt med att föreslå straffansvar och ökade krav på unga.

OPINION Vill man ranka politiska skandaler enligt en tregradig skala, skulle det kunna se ut så här:

Mindre skandaler, toppar löpsedlarna en vecka och dröjer sig kvar i allmänhetens medvetande en månad, för att sedan klinga av. Till exempel när Anders Borg visar snoppen på en skärgårdsfest eller när Sverige betalar ut sjukpenning till Iraks försvarsminister.

OPINION Pedofila övergrepp inom katolska kyrkan förklaras ofta med att präster lever i celibat, vilket leder till sexuell frustration och kanske också en infantil sexualitet. Enligt samma logik kan många övergrepp i muslimska länder kopplas till att unga män inte får röra kvinnor och därför passar på att ”roa sig” med pojkar.

Pedofila tendenser inom vänstern (som jag skrivit om här och som Mattias Karlsson grundligt utreder här) är lite svårare att förklara. Från min tid som vänsteraktivist på 70- och 80-talet kan jag inte minnas särskilt många restriktioner när det gäller sex mellan vuxna. Tvärtom var toleransen påfallande hög. Det gränsöverskridande intresse för barns kön och sexualitet – som bland annat tog sig uttryck i en rad pedagogiska ”experiment” under 60-talet, och genomsyrade det tyska miljöpartiet Die Grüne under 80-talet – var ideologiskt motiverad.

OPINION Då och då uppdagas en ny pedofilskandal inom katolska kyrkan och vi har blivit så vana vid det, att vi knappt längre reagerar. Men de kallas i alla fall för ”skandaler”. Sexuellt utnyttjande av barn fördöms i kristendomen och påven måste med jämna mellanrum gå ut och be om ursäkt när så sker.

I den muslimska världen är sex med barn mer normaliserat. Problem kan uppstå om övergreppen sker utom äktenskapet, eller på annat sätt strider mot sharia, men själva handlingen är inte klandervärd enligt islams urkunder. Ett aktuellt exempel är det kritiserade lagförslag i Turkiet, som kan tvinga barn att gifta sig med sina våldtäktsmän för att legalisera tidigare övergrepp.

OPINION Bara i Harry Potters England kan väl någon vara så genuint ond, att blotta uttalandet av hans namn får Facebook att frysa till is. För inte så länge sen räckte det med att skriva orden ”Tommy Robinson” för att få sitt FB-konto avstängt en vecka. Tommy Robinsson (eller som han egentligen heter, Stephen Yaxley-Lennon) gick från att vara viral ”working class hero” med miljontals följare till en person vars namn det blev närmast brottsligt att nämna.

OPINION Mindre nogräknade regimer skjuter ibland upp allmänna val, när valresultatet förväntas bli ett annat än man hoppats. Det händer i länder som Zimbabwe, Haiti eller Afghanistan, men knappast i det moderna Europa. Här är våra demokratiska traditioner fortfarande starka och folket skulle knappast acceptera en sån sak (?).

OPINION En av mina favoritpolitiker heter Markus Allard. Som kommunalråd och ledare för Örebropartiet låter han oss ibland glänta på dörren till den hemlighetsfulla verkstad, där skattepengar omvandlas till nyttigheter… som till exempel en ”kromad äppelskrutt”.

Från min hemstad Göteborg finns liknande exempel. För några år sen ville politikerna glädja allmänheten med ett ”vattenspel” på Avenyn. Tyvärr visade det sig att vattnet utgjorde en trafikfara, så man måste bygga en ”duschkabin” runt om. Så här blev resultatet. Kostnad 32 miljoner.

OPINION Den 19 februari väntas Sveriges riksdag rösta igenom en lag om hemlig dataavläsning (2019/20:64). Går det som regeringen tänkt kommer Polisen, Säkerhetspolisen, Tullverket och Ekobrottsmyndigheten från och med 1 mars att tillåtas installera så kallade Trojaner i privata datorer, mobiler och surfplattor. Dessa program kommer att kunna öppna datafiler, avlyssna telefonsamtal, läsa krypterade meddelanden (redan innan de krypteras) och även använda den infekterade mobilens egen mikrofon och kamera för övervakning.  

Inrikesminister Mikael Damberg förklarar stolt på Socialdemokraternas hemsida att lagen är ett skarpt vapen i kampen mot den organiserade brottsligheten. Den brottslighet som regeringen Löfvén lovat att knäcka. Och det låter ju vällovligt. 

OPINION I min barndoms seriemagasin förekom ibland en figur med bakåtslickat hår, förbindligt leende, företrädesvis bilhandlare och med firmanamnet ”Hederlige Harry”. Jag vet inte om schablonen kan ha antisemitiska förebilder, men varje tioåring förstod i alla fall att någon med det namnet givetvis var en skurk. Att köpa en begagnad bil eller lyda ett stalltips från Hederlige Harry var liktydigt med att bli blåst.

Faktum är att jag gillade honom, eftersom han så tydligt visade vem han var. Bara den som saknade en tioårings psykologiska skarpsinne riskerade att bli lurad. När mänskligheten delas in i kategorierna idioter/icke-idioter är det skönt att vara på den rätta sidan. 

OPINION ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Det är nog de mest bevingade ord som kommit över Göran Perssons läppar, och om det stämmer borde svenskarna vara ett av de ofriaste folken i världen. Även om första raden i vår nationalhymn säger något annat. För drygt ett år sen utkom Tino Sanandajis bok ”Tio tusen miljarder” och vill man spara tid kan man nöja sig med att läsa titeln. Tiotusen miljarder är nämligen summan av vår privata skuldsättning, som den såg ut 2017. Sedan dess har skulden ökat med omkring tusen miljarder. Utslaget på alla svenskar blir det drygt en miljon per skalle. Män, kvinnor och spädbarn, gamla som unga är skyldiga någon ungefär 1 000 000. 

OPINION En Facebookvän skickade en länk som påstods visa att oljebolagen redan på 50-talet visste att klimatet skulle bli varmare, och därför såg till att sponsra forskning som hävdade motsatsen. Det är därför vi har motsträviga forskare (som Lennart Bengtsson) och det är därför Greta Thunberg ibland har svårt att få den akademiska världen att gå i takt. 

Man kan förstås inte utesluta att en och annan oljemiljard använts för att forska på klimatet, liksom tobaksindustrin en gång investerade i forskning rörande det påstådda sambandet mellan rökning och cancer. Ekonomiska bias, där sådant förekommer, drar förstås ner forskningens trovärdighet.  

OPINION När Joakim Lamotte åkte till Trollhättan för att göra reportage om kravallerna i Kronogården, fick han mycket beröm i alternativa media. Och han väckte med rätta beundran när han vägrade backa, trots att han omringades av ett 50-tal maskerade män som hånade honom, riktade slag mot honom och slutligen tog hans kamera. Äntligen en journalist som vågar sig ut i verkligheten! Äntligen någon som visar lite ”balls”!   

Många hade också synpunkter på att han inte skyddades bättre av polisen och det kan man väl hålla med om. Men varför skyddades han inte bättre av svenskarna? Eller representanter för den skötsamma allmänheten, hur den nu ska definieras? Om vi nu bryr oss så mycket om Lamotte, varför lämnar vi honom ensam med ett femtital maskerade huliganer som tydligt visar att de vill skada honom?  

Min morbror som var bonde varnade mig för zigenare: ”Om man hänger ut kläder på tork kommer de och stjäl dem”, påstod han. ”Direkt från tvättlinan!” Han blev så upprörd när han talade om det att det inte var någon idé att argumentera. Själv gick jag i skolan och hade lärt mig att zigenare var nästan som vanliga människor, bara lite fattigare. Senare i livet kom jag att uppskatta delar av zigenarkulturen genom Tony Gatlif, Emir Kusturica, Aljosha Taikon och inte minst Taraf de Haïdouks. Ordet ”Gypsy” lät faktiskt lite coolt och förekom ofta i populärmusiken. 

Första gången jag stötte på ordet ”intersektionalitet” var för snart tio år sen, när jag jobbade som läxhjälpsansvarig på en grundskola i Göteborg. En pojke i sexan hade fått ordet i hemläxa men var lite osäker på vad det betydde. Däremot kunde han redogöra för vad bokstäverna i HBTQ stod för. Hans SO-lärare var en mycket ambitiös, nyutexaminerad kille som var populär både bland elever och föräldrar. En sån där lärare som brinner för sina elever och vill att de ska utvecklas.

En annan del av hemläxan bestod av en kopierad artikel ur Dagens Nyheter som barnen skulle reflektera över och skriva en kommentar till. Jag skummade igenom artikeln och tappade hakan. Jag minns inte exakt vad den handlade om, men trots mina fyra år vid universitetet var det inte helt enkelt att tränga igenom texten. Antingen hade jag framför mig väldens intelligentaste sjätteklassare, eller också hade läraren ingen aning om vad han höll på med.