Politik är ett hantverk, som kräver duktiga hantverkare. Saknar man begåvning kan man visserligen dölja det genom att strikt följa en ideologi, eller en partilinje. Men bara en duktig politiker har förmågan att använda partiet (inklusive dess ideologiska garnityr) som plattform för att ge människor en röst. Två politiker under min livstid väcker – om än motvilligt – min beundran: C H Hermansson och Jimmie Åkesson.

Jag hörde en gång en historia om hur en europeisk flotta besökte Kina, det var under Mingdynastins glansdagar. Det kinesiska hovet – väl skolat i den Konfucianska läran – skakade roat på huvudet. Européerna hade visserligen imponerande vapen, men de verkade sakna all finess och statsmannaskick. Hur kunde man ens drömma om att utmana det kejserliga Kina om man inte ens behärskade de rätta hovnigningarna?

Det finns ett problem med att peka ut SD som nazister och beskriva Jimmy Åkesson som en nutida, försåtlig reinkarnation av Hitler på det sätt som Emerich Roth gör i ett flertal artiklar. Nu senast i Expressen. Faran ligger bland annat i att dagens ungdomar vet betydligt mer om Jimmy Åkesson än de vet om Hitler (helt enkelt för att Hitler är en historisk person). Om någon till exempel säger: ‘Jimmy Åkesson är som Hitler’ så ligger det ju nära till hands att tro att ‘Hitler är som Jimmy Åkesson’, det vill säga en trevlig kille från Sölvesborg, med nationalistiska ideal, låt vara med en kritisk inställning till oreglerad invandring. Den typen av argumentation (om någon nu tar den på allvar) leder snarare till att sänka tröskeln till nazismen än att motverka den.

Annette Kullenberg skrev på 70-talet boken Överklassen i Sverige. Något som slog mig när jag läste den, var att den svenska överklassen kan beskrivas som en ‘subkultur’ – väl medveten om sin betydelse, men dold för det övriga samhället. Den svenska överklassen har historiskt sett varit liten, och för att bryta sin isolering orienterade man sig tidigt mot kontinenten. Man var ‘global’ långt innan ordet blev ett politiskt begrepp.

Det finns ett standardsvar som ofta dyker upp, när man kritiserar idén om fri invandring eller slopad gränskontroll. Vare sig det handlar om ökad kriminalitet, risk för terrorattacker eller risken att människor söker sig hit för att missbruka vårt generösa bidragssystem, hör man ofta: ”Man ska inte dra alla över en kam”. Det har blivit något av ett mantra i vänsterliberala kretsar. Men vad betyder det egentligen? Det betyder faktiskt ingenting, mer än att människor är olika.

Jag älskar det svenska språket. En mexikansk vän, med några månaders SFI-undervisning bakom sig, menar att svenska språket är ett språk, som ett barn kunde ha hittat på. Han gav några exempel.

Ta ett ord som ”livsmedel”. Så genialt och logiskt. Ett ”medel för att upprätthålla livet”, spelar ingen roll om det är en hamburgare eller en gurka. Eller ordet ”upprätthålla”. Något måste hållas rätt upp för att inte ramla omkull. Det kan syfta på balansen, livet, lag och ordning eller andra saker. Även väljarnas förtroende måste ”upprätthållas”, annars går politiken åt fanders.

Efter valet i Frankrike läser jag hur Margot Wallström (visserligen lättad över Emanuel Macrons seger), förfasar sig över nationalismens utbredning i Europa. Som om nationalism vore ett självklart ont – och ett hot mot demokratin. Man riktigt anar hur Hitler väntar runt hörnet, om vi inte sväljer Europeiska Unionens dröm om en gränslös värld. Det här har sagts så många gånger att man knappt längre reagerar.