En av de platser där mångkulturen verkar fungera som bäst är spårvagnen. Känslan att varje morgon trängas med ett 50-tal främmande personer, ofta inkluderande ofrivillig kroppskontakt, representerande ett dussin olika språk och nationaliteter är egentligen ganska märklig. Jag kanske just den här morgonen delar säte med någon som i djupet av sitt hjärta föraktar min kultur, tycker att jag roffat åt mig för mycket av världens resurser eller anser att mitt politiska parti, min religion eller min sexualitet borde förbjudas. Ändå gör vi sällskap till jobbet, under respektfull tystnad. Ber jag att få låna hans Metro svarar han vänligt.

Men ibland händer oväntade saker, som till exempel i det här klippet. En afghansk man läxar upp en svensk pensionär som han tycker bär ansvaret för att hans land befinner sig i krig.

Klippet har några år på nacken, men får vi tro mannens ord kom han till Sverige som flyktingbarn någon gång i början på 2000-talet, alltså långt före flyktingkrisen. Det mesta av grälet handlar om kriget i Afghanistan, men det var en annan sak som fick mig att reagera.

Mannen har bott i Sverige drygt tio år och verkar i någon mån integrerad, i varje fall nämner han en svensk flickvän. Samtidigt är det uppenbart att han hatar svenskar.

Jag råkade nämna för en vän, som forskar inom ämnet mikrobiologi, att jag känner viss skepsis inför vaccinationer och upptäckte att jag trampat på en mycket öm tå. Fick en lång föreläsning om hur korkat och djupt oetiskt det är att ifrågasätta vacciner.

Han förklarade att hela denna inflammerade debatt startades av en oseriös forskare, som för ett antal år sen presenterade falska bevis för att vaccin skulle vara farligt. Att skurkaktiga forskare förekommer inom alla läger vet vi ju från Macchiarini-affären, så låt oss anta att min vän har rätt.

Med detta sagt. Vad är det som säger att läkemedelsbolag ändå inte fuskar med vaccinationer? Ytterst handlar det ju om förtroende och kan vi lita på läkemedelsbolagen?

En annan vän har jobbat med patent på Astra Zeneca, och berättade att läkemedelsföretag är enormt kostnadskrävande organisationer som knappast finansieras av försäljning av magnecyl. Istället är man beroende av återkommande ”blockbusters” – det vill säga innovationer som blir till lönsamma patent, som blir till storsäljare och kassakossor för lång tid framåt.

En sådan blockbuster var exempelvis magsårsmedicinen Losec, som inbringade ungefär 30 miljarder årligen (nästan hälften av företagets vinst). När ett sådant patent går ut, måste det följas upp av en ny blockbuster annars hamnar företaget i kris.

Jag har alltid tyckt om Lars Lerin. Förutom att han är en fantastisk konstnär verkar han vara en uppriktig humanist, med ett stort mått av ödmjukhet och visdom. Leif G W Persson (som brukar veta vad han talar om) beskriver honom som en genuint god människa. Han verkar besitta just de egenskaper som många efterlyser i politiken. Vore det inte en god idé att utse Lars Lerin till statsminister?

I sitt verk ”Staten” beskriver Platon en idealstat, där politiken inte styrs av en flock makthungriga karriärister, utan av filosofer. Insiktsfulla personer, som inte ser till egoistiska särintressen utan fattar beslut med mänsklighetens bästa för ögonen. Låter inte det förnuftigt?

Redan Sokrates invände att det kan vara svårt att avgöra vilka som är de ”riktiga” filosoferna, och vilka som är ”wanna be filosofer” av typ Gustav Fridolin (ni vet han med handhjärtat). Men jag tror inte det är där problemet ligger.

Att EWK blev en så stor tecknare under 60-talet kan bero på att politiker på den tiden redan från början såg ut som hans karikatyrer. Tage Erlander var inte precis någon kopia av barbiedockan Ken, och hans finansminister påminde mest om en överviktig före detta gurkodlare i hängslen (vilket han också var). Ingen av dem skulle haft särskilt lätt att ta sig fram i dagens medialandskap. Ändå har Sveriges ekonomi aldrig varit bättre än under deras styre.

Jämför med den här bilden av radarparet Reinfeldt/Borg. Vilka härliga killar! Som klippta och skurna för morgonsoffan. De utstrålar optimism, framgång, världsvana, humor och en gnutta ödmjukhet… allt det en medelålders man skulle vilja vara. Dessa två herrar ledde Sverige in i den sannolikt största katastrofen sedan Poltava. En politisk gärning som kommer att ta generationer att reparera.

Innan identitetspolitiken blev allmängods verkar den ha tillämpats på politikerna själva. Först ut var Kennedy i USA. Han representerade en ny sorts ledare, ganska olik de grå eminenser som företrädde honom. Han var ung, snygg och såg in i kameran på ett sätt som förde tankarna till Marlon Brando eller Paul Newman. Yngve Holmberg försökte åstadkomma något liknande inför valet 1968, men lyckades inte så bra. Jämför och döm själva.

För några år sen, ungefär vid den här tiden, satt jag på min balkong och diskuterade blasfemilagar med en pakistansk vän. I Pakistan kan man nämligen bli dömd till fängelse, eller till och med dödad, om man yttrar fel ord offentligt. Men bara om man gör det på engelska eller urdu, om man till exempel hädar på japanska eller svenska skulle ingen ens reagera.

Jag minns att jag tyckte det lät nästan ”exotiskt”. Några ord uttalade i förbigående, och man riskerar att bli sliten i stycken av en mobb. Ett sådant beteende kan bara förklaras med att man i Pakistan tillmäter orden en gåtfull, självständig makt, ett tänkande som vi i väst närmast förknippar med Harry Potters värld.

För ett par år sen talades inte så mycket om hädelse i Sverige. Förutom Lars Vilks hund kommer jag bara ihåg mannen i Nyköping som tyckte att böneutrop lät som åsneskri och med knapp nöd undgick att bli lynchad. Av en rådvill rättsapparat blev han slutligen friad i hovrätten. Men redan 2013 varnade Reportrar utan gränser för att blasfemilagar kan komma att införas i Sverige, smygvägen genom en allt generösare tolkning av brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp”.

Fågel, fisk eller mitt emellan. Begreppet ”islam” är tyvärr lite luddigt. Därför kan dess företrädare ibland referera till religion, när det kommer till religionsfrihet, hänvisa till ”hets mot folkgrupp” när man utsätts för kritik, och samtidigt kräva politisk representation i sammanhang som rör politik. Ingen annan intressegrupp (vad jag vet) kan spela på dom tre strängarna samtidigt.

Det råder knappast något tvivel om att islam har religiösa inslag. Man tror på Gud, grundar sig på en bok författad av Gud (även om människor stått för utskriften) och har en tydlig vision om livet efter detta. Dessutom ber man, och bara religioner ägnar sig åt bön.

Det där med folkgrupp är mera osäkert. Att separera religion från dess utövare är visserligen ett västerländskt påfund – för en muslim kan det förefalla obegripligt hur man kan kritisera Allah utan att samtidigt ge sig på hans tillbedjare. För Mohamad i Sunne var det till exempel självklart att gå till polisen, efter att ha sett det här.

I den indiska djungeln för sådär 2700 år sen, huserade grupper av filosofer – eller kanske snarare asketer eller drop-outs. De idéer som dryftades var i varje fall av sådan art att de intog en plats i världslitteraturen (Uphanishaderna). Vidare ryckte man undan grunden för det indiska Brahminväldet och sådde fröet till tre nya religioner: Jainism, Buddhism och modern Hinduism. Filosoferna vågade ställa den (för sin tid) häpnadsväckande frågan: Behövs det verkligen några djuroffer?

Hur kommer det sig att vissa tider och platser fungerar som yngelkammare för nya idéer, medan andra vegeterar i tusentals år utan att någon ny tanke föds? Harry Lime i filmen ”Den tredje mannen”, tangerar en sida av problemet i en klassisk monolog.

Dåtidens Indien dominerades av Brahminer, en prästklass som satt inne med hemlig kunskap om hur man vinner gudarnas gunst, och därför var särskilt viktig för samhället. Man utvecklade en sofistikerad kult baserad på djuroffer. Ceremonier kunde vara så invecklade att de tog dagar, månader eller till och med år att genomföra, och slukade allt mer av samhällets resurser.

I Göteborg fanns på 80-talet en butik som kallades ”Porrvaruhuset”, och som hade Västsveriges största urval av porrvideor. Själv var jag aldrig där (men även om jag varit det, skulle jag aldrig erkänna det).

Fasaden var ofta nerklottrad med slagord, och det hände att feministiska grupper demonstrerade utanför. Man menade att Porrvaruhuset bidrog till kvinnoförtryck genom att unga män fick en snedvriden syn på sin sexualitet.

Idag kan pornografi nästan uppfattas som lite coolt, bland feminister. Lite som rökning var på 1950-talet. En företeelse som tidigare var en ovana bland män blir plötsligt symbol för kvinnlig frigörelse.

Ståuppkomiken var länge ett av manlighetens trygga rum. En plats där våra y-kromosomer (utan alltför höga kvalitetskrav) tilläts blomma ut i pubertal självbespegling. Som i det här charmiga klippet med Kodj o Akolor. Ytligt kanske, men det han förmedlar känns ändå genuint på något sätt.

Jag tar inte ställning till vilka man bör skämta med, det är förstås ett personligt val. Vissa personer och företeelser är helt enkelt roligare än andra. Andra kanske man inte skämtar om därför att man gillar dem. Det jag vill ta upp är när skämtet blir ett brott. Ett brott mot staten, eller någon annan auktoritet som kan utdöma straff. Det underliga är att ”brottet” nästan aldrig handlar om själva skämtet, utan mot vem det riktar sig.

På fritidsgården i min förort finns en inhägnad med två vietnamesiska hängbuksvin. De heter Daniel och Viktoria, uppkallade efter kronprinsessparet. För hundra år sen hade det betraktats som ett majestätsbrott, men idag skulle kungafamiljen knappast protestera. Och gjorde den det, skulle det utlösa ett gapskratt över hela Sverige.

Som jämförelse kan nämnas att under 70-talet hade kungen själv en hund, som han döpt till Ali. Namnvalet utlöste våldsamma protester bland annat i Pakistan, där man uppfattade det som en skymf mot en av Mohammeds släktingar, som också hette Ali. Det slutade med att kungen tvingades döpa om hunden. Ett modernt och mycket svenskt majestätsbrott, med kungen på de anklagades bänk.

Det förflutna är så omfattande att en modern människa har svårt att greppa det. Redan att hålla koll på nuet kräver 100 procent av vår hjärnkapacitet, och ändå missar vi en hel massa. Att Ebba Busch Thor och många i hennes generation inte vet så mycket om svensk litteraturhistoria är inget att förundras över, men lite oroande. Inte i första hand på grund av den missade kunskapen (för handen på hjärtat, vem bryr sig egentligen om Gösta Berling) utan för den rotlöshet det skapar.

I min ungdom var det vanligt att människor med intellektuella intressen, ägnade så där 20-30 år av sitt liv åt att skumma igenom världslitteraturen (vid sidan av skola, universitetsstudier och arbete). Inte för att lärdomen i sig var nödvändig, det var fullt möjligt att gå genom livet utan att veta vad Odysseus sa till Cyklopen, eller hur Jesus lade orden i Bergspredikan. Men det var utvecklande för tankeverksamheten och skapade en viss självkänsla. När man befann sig mitt i karriären, hade man ett mindre universitetsbibliotek lagrat i hjärncellerna.

För drygt hundra år sen var det populärt att hylla kvinnan. Det hölls tal, skålades och skrevs poesi till hennes ära, till exempel dessa rader av Fröding:

Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,
din väg var så enslig,
och blygt förnäm och skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa och sväva,
och stjärnor de bära om håren till spång.

Ola Hansson anlägger en mer socialrealistiskt ton:

Men der hemma hustrun träget på en trasig strumpa stickar,
böjer stundom tröttad handled, stirrar ut med slöa blickar.
Liksom bylten utaf trasor, sammankrupna, barnen sitta,
med en glasig glans i ögat fånigt, stelt och dödt de titta.

Vare sig hon var kärleksnymf, hustru eller blott en fattig arbeterska, förtjänade kvinnan vår högaktning, därom var den svenska kultureliten tämligen överens. Möjligtvis med undantag av Strindberg. Så här skriver han i En dåres försvarstal:

Täppas Fogelberg berättade i en artikel i GP hur han känner sig hatad av konkurrenten DN, sedan de kritiserat hans (på svt-nyheter framförda) förslag att dra in livvaktsskyddet för Lars Vilks och sända stormningen av hans hus på Youtube. Täppas har svårt att förstå hur någon kan hänga upp sig på en sån struntsak, och ser ingen annan förklaring än att DN retar sig på att han är ”folklig”.

Det brott Lars Vilks gjort sig skyldig till, genom att teckna sin rondellhund, kallas för hädelse och är enligt islam ett brott mot Gud. Om han bott i Afghanistan hade stormningen av hans hus kanske gått till så här. Att han ännu inte blivit avrättad, beror på att det svenska rättssystemet inte accepterar sharialagar, utan tillämpar svensk lagstiftning. Enligt svensk lag har man nämligen rätt att avbilda historiska personer. Det är heller inget brott att karikera politiska ledare eller kritisera religioner. Dessutom är vi emot folkdomstolar och dödsstraff.

Jobbade en gång på ett högstadium i Göteborg. Bland annat minns jag en tanig 14-åring, som var mycket begåvad men använde all sin intelligens, kreativitet och fantasi till att håna och förödmjuka sina lärare.

En gång, efter en lektion – där han tillsammans med några (mindre intelligenta) kompisar, systematiskt saboterat min undervisning i 40 minuter – ställer han frågan:

”Varför slår du oss inte?”

Det lät nästan som en anklagelse. Jag medger att jag tyckte idén lät lockande, men skolaga förbjöds i Sverige redan för 60 år sen och jag skulle nog få svårt att förklara det för rektorn. Kanske även föräldrarna skulle ställa till problem, så jag ryckte på axlarna. Han verkade förstå problemet, men tillade:

”När jag bodde i Iran och gick i skola där, då fick jag massor av stryk.” —- ”Det var mycket bättre.”

Jag tänker på episoden när jag ser löpsedlar om invandrargäng som bränner sina förorter och trakasserar räddningstjänsten. Vi tror att de vill ha fritidsgårdar, men i själva verket skriker de anklagande: VARFÖR SLÅR NI OSS INTE!

Vore det lika enkelt att påvisa fake news som att avgöra om det finns spår av nötter i en brylépudding, vore problemet löst. Man kunde bara införa en ”Sannings-certifiering” i stil med Rättvisemärkning eller Trygg E-handel. Den som driver en nyhetssajt (och vill behålla allmänhetens förtroende) får mot rimlig ersättning och efter vederbörlig kontroll, använda en symbol som garanterar att man inte ljuger.

Alla förstår att det inte fungerar. Ändå är det ungefär så makthavare genom tiderna har försökt lösa problemet.

Mohammed förde en livslång kamp mot fake news. I hans hemstad Mecka fanns många gudar, kulter och beläten som vem som helst kunde dyrka. De flesta (kanske alla) var naturligtvis bluff, men inbringade inkomster till staden. Affärsmännen var nöjda och pilgrimerna var nöjda. Men Mohammed var inte nöjd. Han ville att bara sanningen skulle få dyrkas, och för att inte riskera några misstag hämtade han sin information direkt från Gud. Därför kan muslimer över hela världen känna sig trygga i att deras religion är certifierad. Allt finns dokumenterat i Koranen. Islams kamp mot felaktiga nyheter pågår förresten fortfarande, och visar inga tecken på att avta.

En dam från Värmland följer mig på Facebook. Ibland skriver hon och tycker det är tragiskt att jag blivit så invandrarfientlig. Hon berättar att hon lärt känna många asylsökande, ofta ungdomar i 17-årsåldern och det har varit fantastiska människor. Hade jag bara träffat de här underbara killarna, är hon säker på att jag skulle ändra uppfattning.

För sådär tjugo år sen bodde jag i Göteborgs city, ett stenkast från Avenyn. De flesta av mina vänner var etniska svenskar, några kom från Latinamerika och en från Afrika. Vi gillade god mat, brasiliansk musik, Hammarkullekarnevalen och Göteborgs Filmfestival. Klart att vi inte hade något emot mångkultur.

Av olika skäl flyttade jag till en invandrartät förort. För att ha råd med min stora lägenhet hyrde jag ut rum till utomeuropeiska studenter. Totalt har jag delat bostad med ett 20-tal unga män från ett dussin länder. De har representerat samtliga världsreligioner och ett brett spektrum av politiska uppfattningar, många helt utan erfarenhet av västvärlden. Så gott som alla har blivit mina vänner.

En muslimsk vän hävdade en gång att allt som står i Koranen är vetenskapligt bevisat. Jag blev lite förvånad, men han försäkrade att han hört det från säker källa. Jag vet inte hur förankrad just den uppfattningen är inom islam, men tycker mig ha hört liknande argument från andra religioner.

Jag lyssnade en gång på en lärd swami i Indien, som förklarade att Vedaböckerna inte bygger på religiös tro eller filosofisk spekulation, utan på vetande (ordet ”veda” betyder ”veta” på sanskrit). Därför bör Vedanta betraktas som vetenskap och respekteras som sådan. Likt andra vetenskaper kan den förstås verifieras – kanske inte genom experiment, men väl genom intuition (!). Intuitionen ger (enligt samme swami) säkrare kunskap, eftersom den vänder sig direkt till kunskapens källa.

Dalai Lama har genom åren deltagit i en rad projekt, med syfte att sammanlänka Buddhism och vetenskap. Det har handlat om allt från kvantfysik till psykologisk forskning. Till skillnad från många andra religiösa ledare medger han att religion ibland måste anpassa sig till vetenskapen. En hållning som brukar härledas till ett berömt tal av Buddha, kallat Kalama Sutta (här framfört i musikalisk form av Tommy Körberg)

Hur blev modernismen postmodern? Beror det på Nietzsche, marxismen, Bilderberggruppen, eller är det moderniteten själv som i ett stadium av mognad ”vänder ut och in på sig själv”? Frågan har ventilerats bland annat här på DGS. Själv misstänker jag ett visst inflytande från Indien, närmare bestämt den tradition som kallas ”Vedanta”.

Vedanta kan beskrivas som hinduismens filosofiska gren. Den grundar sig på Upanishaderna – en yngre del av den klassiska Vedalitteraturen, ungefär jämngammal med Buddha (300 – 600 år f Kr). Läran fick sitt genombrott i väst på 1800-talet, genom filosofen Schopenhauer, Teosofiska sällskapet och Swami Vivekananda. (Läs mer om denne hinduismens ”Ansgar” här).

Nyfikenheten på österlandet var stor i början på 1900-talet. Författare som Strindberg, Dan Andersson och Nathan Söderblom lät sig inspireras av Vedaböckerna. Gurus som Yogananda, Krishnamurti och BKS Iyengar rörde sig i de bästa salonger. Vedanta i kombination med psykoanalys och jungianism skapade en rik flora av esoterisk litteratur, som sedan dess varit en viktig del i västvärldens alternativkultur.

Skolbarnen i Pakistan får lära sig att just deras religion är den yppersta på planeten och deras historia fylld av hjältar. Den störste hjälten är Mahmud av Ghazni, som inte mindre än 17 gånger invaderade Indien (mellan åren 1000-1027) och rensade Punjab och Bengalen från hednatempel och avgudadyrkare.

Hinduiska källor ger förstås en annan bild. Där beskrivs Mahmud som en slaktare av episka proportioner, vars framfart skördade miljontals offer och utraderade en högtstående nordindisk kultur.

Sverige och Pakistan torde representera varsin ytterlighet på den patriotiska skalan. Officiell svensk historieskrivning är närmast ”anti-heroisk”. Istället för stolthet ska vårt förflutna inge oss känslor av skuld, eftertanke och ödmjukhet. Ibland kan ödmjukheten rentav slå över i ”anti-nationalism”. Många minns säkert Mona Sahlins uttalande från 2002, där hon i en intervju menade att turkar, till skillnad från svenskar, har ”en kultur, en identitet och en historia”.
Man kan undra vad hon menar med historia. Skulle ottomanska fälttåg på Balkan vara mer ”riktig historia” än vikingafärder i österled eller Gustav Vasas äventyr i Dalarna?

En Facebookbekant skrev nyligen att kriget i Bosnien på 90-talet delvis bröt ut, därför att alla visste att det inte kunde hända. Jag vet inte så mycket om Bosnien, men känner igen inställningen från Sverige.

De flesta svenskar verka leva i föreställningen att Sverige är vaccinerat mot krig. Därför tror man inte vi behöver någon gränskontroll, eller ens någon försvarsmakt. Vi kan strunta i om grannländer betraktar oss som en säkerhetsrisk, eller om Nato hotar att ta sin hand ifrån oss. Vår fantasi kan liksom inte greppa tanken på en krigssituation i Sverige.

Därför vill jag bidra med en fantasiprodukt, som jag hoppas förblir en fantasi. Men kanske inte mer otänkbart än att det kunde bli krig i Bosnien 1992.

Jag har åtminstone tre saker gemensamt med Lars Ohly, som nu lämnar Vänsterpartiet. Vi är födda samma vecka, ingen av oss är särskilt bra på att ragga kvinnor och vi har båda blivit besvikna på Vänsterpartiet.

Under det sena 1900-talet var det svårt att inte vara vänster. Vänstern var lite som Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Ren natur, frihet från kärnkraft, cykelbanor och ekologisk mat, glada barn i hemstickade vantar. Allt detta var vänster. Liksom kärlek, vänner från fattiga länder, shamanistisk regndans och österländsk mystik. Ett tag var även svensk folkmusik vänster. Jag minns band som Kebnekajse och Grus i Dojjan.

Män är djur! Från att vara ett mycket kontroversiellt uttalande 2005, (se ett klipp från dokumentären ”Könskriget” här) har det genom #metoo-kampanjen blivit ett närmast trivialt faktum. Något som alla kvinnor ute i samhället förväntas förhålla sig till.

Om feministerna har rätt i att män är djur. Vad får det för konsekvenser? På min näthinna frammanas bilden av en värld, styrd av egoistiska alfa-hannar som krigar sig fram till toppositioner medan de roffar åt sig av samhällets resurser.

När makten väl är säkrad (och de privata tillgångarna i tryggt förvar i något skatteparadis) satsar alfa-hannen på att sprida sina gener. Sex har högsta prioritet. Samtycke mindre nödvändigt, eftersom honor är fysiskt svagare. Däremot kan kontroverser uppstå med andra män, som också vill sprida sina gener. Ibland måste man slåss och kanske spilla lite blod för att få befrukta de bästa vaginorna. Mord, våldtäkt och även pedofili är för övrigt vanliga företeelser bland djurarter som står människan närmast.

Det är ett märkligt faktum att jordens kanske mest framgångsrika folk (när det gäller kultur, vetenskap, företagsamhet och innovation) delar sitt ursprung med ett av jordens minst framgångsrika.

Mose–Mohammed, Moseböckerna–Koranen, Jahve–Allah. Judar och araber verkar ha haft ungefär samma förutsättningar att utgå ifrån, om man skummar lite i källorna. Hur kunde Abraham ge upphov till så diametralt olika ättelägg?

Är skillnaden genetisk? Knappast. Folken kommer från ungefär samma geografiska område och har utvecklats under samma naturliga förutsättningar.

Politiker vill gärna tro att alla är ideologer, vilket de inte är. Bortsett från en liten krets intellektuella är de flesta genuint ointresserade av ideologi. Vill man att folk ska tappa intresset, ska man börja diskutera värdegrund med dem. Jag börjar själv gäspa när jag hör ordet, och jag har ändå universitetsutbildning.

Det hindrar inte att de flesta är hyfsat goda människor. Vi ställer upp för våra vänner och en hel del andra också. Vi har en genuin känsla för rättvisa när det kommer till konkreta situationer. Oavsett ideologi, har de flesta av oss en personlig moral och saknar vi den moralen kan ingen ideologi i världen ersätta den.

Jag skrev för ett tag sen att den feministiska identitetspolitiken saknar historiska förebilder. Men efter att ha grävt lite djupare tycker jag mig se vissa likheter med hinduismen.

Till skillnad från mer patriarkala religioner har hinduismen ingen manlig cis-person i toppen. Istället härleds ursprunget till den kvinnliga, kosmiska energin ”Shakti” – som under gynnsamma omständigheter kan förvandlas till materia. 

Första gången jag träffade Hells Angels var jag ganska nyinflyttad i min förort utanför Göteborg. Jag satt på den lokala pizzerian, när ett halvt dussin bjässar i 120-kilosklassen slog sig ner vid borden intill. Alla bar klubbvästar med Hells Angels välkända symbol. Två tjejer var också var med (fast utan västar) och jag lade märke till att de var påfallande unga och snygga. De hade lika gärna kunnat vara scoutledare eller tärnor i Luciatåget. 

Småland tidigt 70-tal. Framför kyrkan, vackert belägen på en liten kulle där vägen delar sig, fanns en busshållplats med byns enda lyktstolpe. 300 meter därifrån en nerlagd skola, tillfälligt ockuperad av traktens raggare – lite eufemiskt benämnd ”ungdomsgård”. Inredningen bestod av två pingisbord, en secondhandsoffa, kassettbandspelare, nedbrunna blockljus och ett berg av porrtidningar. Riktigt mysigt, tyckte jag och mina 14-åriga kompisar.

Olof Rudbeck beskrev en gång Sverige som ”det sjunkna Atlantis”. Atlantis var ett mytiskt rike omtalat i Platons dialoger, och som givit näring åt människors drömmar om en perfekt och tekniskt fulländad civilisation, fylld av lyckliga medborgare

Jag reste runt en del i världen på 70- och 80-talet. Och vart jag kom möttes jag av människor som betraktade Sverige som något av mänsklighetens hopp. Man talade gärna om jämlikhet, Olof Palme, solidaritet, hederliga politiker, fri sex och fri sjukvård, och en demokrati som verkligen fungerade. Det var svårt att inte drabbas av ett visst högmod.

Vad är en hycklare? En feg, falsk figur som låtsas vara något han inte är. Till och med Jesus avskydde hycklare, kanske den enda typ av människor som gjorde honom riktigt upprörd. Mohammed brände en gång ner en hel moské fylld med människor, med motiveringen att de som fanns därinne var hycklare.

Så varför är hycklare så hatade, att till och med profeterna går i taket? Man kan säga att hycklare är förrädare på minst tre olika plan:

Bläddrar man i historieböcker är det lätt att hitta exempel på diktatur, religiös fanatism, våldsbejakande extremism och folkmord. Därav verkar historien vara fylld till bredden.

Men var hittar man exempel på PK-feminism? Var finns en civilisation byggd på mångkultur, identitetspolitik och genusvetenskap, i kombination med ett generöst välfärdssystem, tolerant rättsväsende och mycket hög invandring?

Någon lär ha sagt: ”I valet mellan sanning och kärlek, prioriterar män sanningen och kvinnor kärleken”.

Mot det kan man invända att riktigt mansdominerade samhällen, som Nazityskland eller Saudiarabien, knappast varit sanningens och vetenskapens högborg. Och länder där kvinnor står högt i kurs (som till exempel det feministiska Sverige) är inte oaser av kärlek.