Jan-Olof Sandgren: Vad kan vi lära av Hattarna och Mössorna?

Jan-Olof Sandgren

Många har noterat att höger/vänster-skalan blivit omodern och inte längre speglar skiljelinjerna i svensk politik. Gårdagens vänster kunde låta som dagens Sverigedemokrater, dagens Moderater skulle fått Gösta Boman att tappa hakan, vänsterfeminister skriver i Svenska Dagbladet och ”högerextrema” Nyheter Idag kan i många frågor vara rörande överens med tidningen Proletären. Självaste Karl Marx tycks ha bytt fot och blivit höger. 

Det saknas alltså en bra terminologi för att beskriva den polaritet som just nu råder i samhället, och som de flesta är dunkelt medvetna om. Det har presenterats olika förslag: 

 Nationalister – Globalister 

PK-ister – Populister 

Nettoskattebetalare – Politikerväldet (och deras kompisar) 

Den grå elefanten – De sju dvärgarna 

GrönRödaBlåBruna 

Liberaler – Konservativa 

Etablissemanget – Folket 

Etc 

Ett liknande dilemma uppstod i början på 1700-talet Sverige styrdes av en ståndsriksdag. Adel, präster, borgare och bönder förutsattes spegla de olika intressegrupperna och vara kapabla att hantera rikets problem. Men i efterdyningarna av Karl XIIs krig och kungamaktens kollaps, skedde en polarisering som sträckte sig över ståndsgränserna och det gamla systemet visade sig irrelevant. Ena sidan löste problemet genom att bilda ett politiskt partien nymodighet i Sverige och ett av de första i världen. Man kallade sig ”Hattarna” och menade sig företräda: manlighet, styrka, nationalism, försvar, satsningar på näringslivet och dessutom ville man klämma åt Ryssland. Motståndarna kallades ”Mössorna” och ansågs fredsälskande, försiktiga och sparsamma. Högt upp på deras dagordning stod bekämpande av korruption. Det är ganska lätt att föreställa sig de två lägren och vilka känslomässiga motpoler de representerade.

Detta embryo till parlamentarism blev ingen omedelbar succé. Mössorna visade sig övermåttan undfallna, medan Hattarna å andra sidan drog igång ett nytt krig mot Ryssland. Det hela slutade med att kungen klev in på banan och återupprättade enväldet. Men partisystemet skulle ändå visa sig ha framtiden för sig.

Plockar vi russinen ur kakan och försöker lära något av 1700-talet, kan vi ju börja med att tänka bort det existerande partisystemet (vilket blivit lika irrelevant som ståndsriksdagen). Därefter tänker vi bort den historiska barlast som detta system vilar på (såsom kolonialism, kommunismens uppgång och fall, efterkrigstiden och kalla kriget). Till sist upprättar vi en ny polaritet enligt hatt- och mössmodellen, där vi bara tar hänsyn till vilka åsiktspaket, värderingar och karaktärsdrag som just nu klyver nationen.

r jag gjorde experimentet fann jag till min förvåning att höger/vänsterskalan från sent 1900-tal står sig ganska bra, men med ett viktigt undantag. Här är min uppdaterade version:     

HÖGER 

Individuell frihet 

Manliga egenskaper 

Största möjliga oberoende av staten 

Fri media 

Starkt försvar 

Tradition 

Låga skatter 

Elitskolor 

Prioritera skydd av äganderätten 

Kännbara straff för kriminalitet 

Stark gränskontroll 

Nationellt oberoende 

En tydlig majoritetskultur 

Meritokrati 

Starkt civilsamhälle 

Decentraliserat kulturliv 

Minimalt med regleringar 

VÄNSTER 

Kollektiv solidaritet 

Kvinnliga egenskaper 

En statsmakt med stort socialt ansvar 

Presstöd 

Nedrustning 

Normkritik 

Höga skatter 

Skolor för alla 

Prioritera kampen mot sociala orättvisor 

Humana straff 

Öppna gränser 

Nationen förbinder sig att följa FNs konventioner 

Stötta minoritetskulturer 

Mångfald när det gäller kön, hudfärg etc, inom alla samhällssektorer 

Offentligt finansierat föreningsliv 

Statliga satsningar på kultur 

En reglerad arbetsmarknad, bostadsmarknad etc 

Det viktiga undantaget var att jag plockade bort Socialism och Kapitalism ur ekvationen. Och simsalabim blev skalan mer tillämplig 2000-talet.  

Enligt min nya definition kan alltså icke-socialister vara ”vänster” och icke-kapitalister vara ”höger”, vilket verkligheten bekräftar. Partier som Moderaterna, Centern och Liberalerna kan hysa vänsteråsikter och driva vänsterpolitik men ändå kalla sig icke-socialister. Man föreställer sig istället kapitalistiska företag som bärare av vänsterideal, vilket inte låter helt orimligt.den andra kanten kan partier som NMR hävda att kapitalister är onda eftersom de styrs av judiska bankirer, men ändå sägas vara höger. Sverigedemokraterna ligger åsiktsmässigt till höger, men omfamnar såväl kapitalism som en inflytelserik statsapparat och blir därför något av ett ”mittenparti”. Kanske en förklaring till varför man håller på att gå om Socialdemokraterna som Sveriges största parti.

Jag medger att det låter förvirrande. Huvudproblemet bottnar i att när höger/vänsterskalan en gång etablerades tänkte man sig två konkurrerande statsskick; kapitalism eller socialism. Man förutsatte att systemen uteslöt varandra, vilket visade sig vara grovt felaktigt. Det land som idag håller på att ta över den kapitalistiska världsekonomin är det kommunistiska Kina. Å andra sidan närmar sig de största företagen en monopolställning, liknande den som en gång tillföll staten. Kapitalismens högborg USA behöver en enorm offentlig budget för att finansiera sin kostsamma säkerhetspolitik. I Sverige köps allt fler varor och tjänster upp av staten för medborgarnas räkning, vilket gynnar både staten och företagen (men kanske inte medborgarna). I själva verket finns inget fungerande land, som inte laborerar med någon kombination av kapitalism och socialism.

Det är möjligt att höger/vänster-skalan blivit så sammansvetsad med kapitalism/socialism, att det inte går att ändra innebörden utan att skapa total förvirring. I så fall måste vi hitta två nya begrepp som säger ungefär samma sak. Eller återgå till att kalla högern för Hattar och vänstern för Mössor… eller var det tvärtom?