JAN-OLOF SANDGREN: Därför bar Lamotte skyddsväst i TV-studion

OPINION Det nya debattprogrammet Sverige Möts Direkt (som intill förväxling liknar alla tidigare debattprogram) inledde säsongen med att debattera upploppen i stadsdelen Kronogården i Trollhättan, i synnerhet de våldsamheter som utbröt i samband med Joakim Lamottes livesändning den 12 december.

Första delen av debatten ägnades åt kommunens beslut att flytta TV-sändningen från Kronogården till annan plats (av säkerhetsskäl) och nyttan med mångkulturella fotbollsklubbar. Vänsterpartiets Linda Snecker redogjorde för hur skattesänkningar för de rika fått förödande inverkan på integrationen, och att samhället nu måste hosta upp mer pengar. Nyamko Sabuni kontrar diplomatiskt med att föreslå straffansvar och ökade krav på unga.

Debatten tar en drastisk vändning i samma ögonblick som Joakim Lamotte kliver in på scenen, iklädd skyddsväst. Två av debattörerna tar hans parti, medan de flesta ifrågasätter hans arbetsmetoder och även hans motiv. En kvinna kräver att han inför TV-tittarna redogör för alla de fördomar han har om Kronogården. En kommunpolitiker erkänner att han i en intervju frågat sig vad ”Lamotte har i Trollhättan att göra”, och när någon gör sig lustig över skyddsvästen och hans tidigare ”avskedsbrev” utbryter spontana applåder. Kostnaden för Lamottes polisskydd ifrågasätts också. Trots att han måste vara Sveriges i särklass mest mordhotade journalist. (Vilket erinrar om hur Täppas Fogelberg för några år sen tyckte man kunde spara in på polisskyddet av Lars Vilks, och livesända hans avrättning som underhållning).

Huliganerna som startade upploppen i Kronogården beskrivs i programmet som 13-åringar, och en stor del av ansvaret läggs på Lamotte. Han hade ju faktiskt inte behövt komma till torget och filma. Han borde ha fattat att dom inte gillar det. En välklädd advokat (specialiserad på att företräda kriminella) säger rakt ut att Lamotte bara har rätt att befinna sig på plats och bedriva journalistik, om journalistiken inte är provokativ. Senare förtydligar han med att journalister måste ”visa respekt” och ställa frågor på ”ett korrekt sätt”. Exakt vad han menar är svårt att säga, men jag gissar att journalisterna som gjorde det här reportaget eller det här uppfyllde kraven. De blev i alla fall inte attackerade med bangers. Kanske för att de bekräftar Lina Sneckers analys, att vad kriminella i Kronogården framför allt behöver är mer av skattebetalarnas pengar.

Jag vet inte varför Joakim valde att behålla skyddsvästen på när han äntrade TV-studion. Kanske kände han sig verkligen hotad, eller såg han bara något dramaturgiskt i situationen. Den 12 december omringades han av ett 50-tal personer från samhällets botten, som attackerade med bangers, hot, slag och glåpord (hade han stannat längre kanske han blivit dödad). Några veckor senare omringas han av ett 50-tal mer välformulerade individer i TV-studion, varav många kommer från samhällets topp och attackerar med mer sofistikerade medel. Det är svårt att avgöra vilken av grupperna som hatar honom mest. Budskapet TV-tittarna fick var i alla fall solklart; den som bär skyddsväst känner sig omgiven av fiender.

Så vem älskar egentligen Joakim Lamotte? Mot slutet av debatten antyder en kvinna att det verkliga problemet inte är Joakim själv, utan ”det han tar med sig”. Antagligen syftar hon på den kvarts miljon relativt vanliga människor som brukar följa honom på sociala medier – och som inte alltid uttrycker sig i linje med vad advokaten i studion skulle kalla korrekt. Den som följer Joakims livereportage vet också att det bland supportrarna inte bara finns genuina svenskar, utan många besvikna invandrare. Det vore intressant att veta hur många av invånarna i Kronogården som stod på Lamottes sida den där kvällen i december, men inte vågar sig ut på torget med risk för att bli misshandlade.

Lamotte utmålas ofta som hänsynslös, lite korkad och utan respekt för sina medmänniskor. Själv får jag ett annat intryck när jag ser honom prata med folk på stan, men beskrivningen stämmer ganska bra för en annan journalist som under många år varit stjärnreporter på SVT. Robert Aschberg ledde en gång debattprogrammet ”Diskutabelt”, som är en direkt föregångare till Sverige Möts Direkt. När man ser det här klippet från 1989 inser man att programidén inte ändrats så mycket i grunden. Den gången var det Sverigedemokraternas Anders Klarström som skulle hånas inför TV-tittarna, medan han gjorde sitt bästa för att svara på frågor. Opartiskhet har aldrig varit SVT:s starka gren, och det råder inget tvivel om var programledaren och merparten av de inbjudna har sina sympatier.

Men en del har ändå hänt sedan 1989. Idag skulle nog inte Staffan Heimersson kunna sitta i TV-soffan och säga att Sverige omedelbart borde importera 62 miljoner invandrare – och mötas av spontana applåder från publiken.

Jan-Olof Sandgren