PATRIK ENGELLAU: Om lyxen att inte behöva ta tag i sina problem

OPINION Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl är en person som jag haft glädjen att samarbeta med. Jag högaktar henne för hennes ärlighet och tankeskärpa. Men hon är också en mycket godhjärtad person vilket ibland råddar till omdömet. I en ny ledare (bakom betalvägg) tar hon med skärpa avstånd från en före detta SD-politiker som hade sagt att någon borde ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta för att försvara den svenska gränsen mot migranter, vilket väl är ett slags våld som i slutändan inte skiljer sig från det som för närvarande tillämpas med EU-stöd av Grekland vid försvaret av gränsen mot Turkiet.

I stället för att försvara Sveriges gräns vill Tove spekulera lite i sällskap med två framstående amerikanska ekonomiprofessorer om vad man gör ifall ”10 – 20 miljoner människor någon stans i världen upplever akut att de inte kan vara kvar på den plats där de befinner sig utan omedelbart måste förflytta sig”, således den situation i vilken Europa befinner sig.

Professorerna säger, och Tove instämmer, att det i ett land som vårt finns ”tre värden som vi håller högt och vill värna” nämligen, med mina ord, demokrati, rättsstat och massinvandring (Tove skriver ”möjligheten att absorbera stora mängder migranter”).

Professorerna har tänkt ut att alla dessa högt hållna värden inte kan uppnås samtidigt. Tove intresserar sig särskilt för alternativet att ge upp demokratin. Det har nämligen enligt de amerikanska professorerna skett med framgång tidigare. Ett exempel är Hongkong under det brittiska styret ”där utgångspunkten och behovet var att på kort tid skapa en bosättning för många människor”. När det var klart och Hongkong fullsatt kunde demokrati införas.

Pennsylvania var ett annat exempel där William Penn på 1600-talet av den engelska kronan fick rätt att med garantier om religiös trosfrihet locka till sig ett stort antal migranter. Snart infördes demokrati.

”Skulle det kunna göras idag?”, frågar sig Tove. ”Går det till exempel att köpa loss mark där man kan skapa nybyggarkolonier där lagar kan garanteras och upprätthållas, och där människor som vill kan få en chans att bygga ett bättre liv?”.

Tanken svindlar. Ska någon köpa loss Norrland och göra det till ett kalifat? Eller det ganska folktomma Eldslandet? Det påminner om idéerna under andra världskriget att förflytta alla judar till Madagaskar.

Tove är insiktsfull nog att fatta att detta projekt är ett luftslott. Professorerna säger: ”Vi måste hitta svar. Vi har inga idag – vare sig på det kroniska problemet eller på det omedelbara svaret”. Tove instämmer: ”Nej, så är det. Vi behöver förmå oss att formulera nya frågor, eftersom vi sitter ohjälpligt och modlöst fast i de gamla”.

Av hjärtegodhet och omtanke om människor som akut upplever att de omedelbart måste förflytta sig vill Tove inte skydda Sveriges och det övriga Europas gränser utan föredrar att i stället formulera nya frågor. Det är de godas och bortskämdas lyx att låta bli att lösa överhängande problem i hopp om att någon räddande tulipanaros ska uppenbaras eller att Förenta Staternas flotta ska komma stävande vid horisonten till vår undsättning.

Förlåt att jag säger det men sådant tänkande vilseleder. Tyvärr är det utbrett i Sverige eftersom alla förväntar sig att det existerar en enkel lösning som för det mesta förkroppsligas av staten som alltid träder in när någon har det jobbigt. Möjligen är det ett slag under bältet men jag kan inte låta bli att påpeka att Svenska Dagbladet tillsammans med Göteborgs-Posten är den tidning som får mest statligt presstöd, 40 miljoner kronor vardera, vilket kanske bevisar att jag har fel och Tove har rätt i att man inte behöver ta tag i sina problem.

Patrik Engellau