Jan-Olof Sandgren: Den döende arbetskulten

Jan-Olof Sandgren

Jag har alltid tyckt att ”Arbetet” (så hette socialdemokratins mediala flaggskepp under mer än 100 år) är ett underligt namn på en tidning. På de flesta språk jag känner till är ordet ”arbete” mer negativt än positivt. Arbete kan visserligen vara roligt och utvecklande men ofta är det slitsamt, tråkigt och hälsofarligt. Får människor välja själva brukar de göra andra saker än att arbeta. 

Syndikalisternas tidning hette ”Arbetaren” vilket låter mer logiskt. Arbetaren är en hedervärd figur som gör det som måste göras och frukten av hans slit är, förutom en månadslön på bankkontot, ekonomisk utveckling för landet och varor i butikerna 

Även öststatskommunismen hyllade arbetaren och hans dygder, mer än arbetet i sig. Jag minns Andrzej Wajdas film om Marmormannen, en mönsterarbetare under 50-talet som murade fler tegelstenar än någon annan till gagn för socialismen och därför utsågs till nationens hjälte 

Men i Sverige var själva arbetet något gott. Det som förverkligade människan och gav henne mening. Marx beskriver lönearbete som alienerande (främlingsskapande) men för socialdemokratin var det frånvaron av arbete som ledde till främlingskap. Arbetet gav identitet. Kanske en faktor som förklarar varför man lyckades så mycket bättre än kommunismen och syndikalismen

Socialdemokraternas löfte till arbetarklassen bestod i ett grundläggande skydd mot svält och umbäranden ett mer realistiskt mål än det klasslösa samhället. Samtidigt måste man säkerställa att de fortsatte jobba. Från ett strävsamhetsideal som redan fanns i bondekulturen, kombinerat med en gnutta luthersk moral, lyckades man skapa något som liknade en arbetskult. Jämfört med klasskampen hade det uppenbara fördelar. Arbetsgivare och arbetstagare fann i arbetets välsignelse en gemensam nämnare, en anledning att samarbeta istället för att slåss. Den ledande dagstidningen fick namn efter det man uppfattade som det finaste i livet: Arbetet.

Arbetskulten byggde landet och grundade vårt välstånd och förtjänar naturligtvis respekt, men får idag en del absurda konsekvenser. Det blir till exempel viktigare att ”sätta folk i arbete” än att arbetet skapar mervärde. Den som går till arbetet varje morgon ses som vinnare, medan den som är arbetslös möts av medlidande – oavsett om arbetet ger några ekonomiska fördelar eller inte. Man tar liksom för givet att människan ”vill” arbeta och är olycklig när hon inte gör det. Samtidigt har Socialdemokraterna förvandlats till ett intresseparti för den icke-arbetande delen av befolkningen, vilket låter som en motsägelse.

En viktig skillnad mellan Sverige och många andra länder ligger i synen på arbete. Jag hörde en historia om en saudisk man på besök i Sverige, som förvånades över hur folktomt det var på gatorna. Han fick förklaringen att alla befann sig på sina arbeten, vilket förvånade honom ännu mer. I Saudiarabien ses det knappast som ett privilegium att arbeta. Tvärtom anses den priviligierad som kan sitta på kaféer under eftermiddagen och låta jobbet skötas av gästarbetare. Är man fattig måste man förstås jobba men arbete adlar inte på samma sätt som i Sverige, det degraderar. En somalisk bekant, som växt upp i en gästarbetarfamilj i Saudi, kan berätta hur människor med enkla jobb ses som ”slavar” snarare än ”hjältar”.

Idén att arbetet är livets högsta goda lever starkast kvar hos den generation som föddes före 1960. När vi säger att välfärden hotas av en ålderstigen befolkning är det inte bara åldrandet som utgör ett problem, utan att ”fel” människor åldras. Den arbetskult som gjorde det möjligt att bygga sossesverige, har bara i begränsad utsträckning gått i arv till nästa generation. Och den saknar motsvarighet i de kulturer som i högst antal invandrat till Sverige.

Numera arbetar man av ”rationella” skäl: För att det inte finns bidrag som täcker ens levnadskostnader. För att man vill ha pengar. För att kriminalitet inte upplevs som ett alternativ. Eller för att man haft turen att hitta ett arbete som man faktiskt njuter av. Arbeten som varken är njutningsfulla eller välbetalda kommer snart ingen att vilja ha – med mindre än att man hotas av svält och umbäranden.   

56 reaktioner på ”Jan-Olof Sandgren: Den döende arbetskulten

  1. Bo Svensson skriver:

    Jaså det var sossarna som hittade på det? – Jag trodde att det var en gammal insikt att liv är verksamhet. – Att pensionera sig är den lilla döden då livsandarna drar iväg till ett roligare ställe och lämnar ett tomt skal efter sig.

    Arbetet är mannens lek och leken är barnets arbete.

    Redan predikaren som menade att allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind, nämnde i förbigående, att det var arbetet som gett honom tillfredsställelse men insåg väl inte själv att där fanns befrielsen från hans leda och uppgivenhet.

    Gillad av 8 personer

    • Bo Svensson skriver:

      Det där med ”livsandarna” som drar iväg till en roligare plats, är en bild som hör samman med föreställningen att alla de döda fortfarande är med oss, tills de gett allt de har att bidra med. – Så att inget går förlorat. – Och att vårt jag består av våra hjälpare och inget anmat.

      Schizofrenas bekymmer är då att de släpper initiativet åt hjälparna istället för att införliva dem i sin egen unika existens.

      Tror jag på det? – En föreställning bland andra att välja bland. – Rekommenderar den starkt åt dem som annars är hänvisade till idén att ”man lever bara en gång”.

      Gilla

  2. Skarprättarn skriver:

    Arbeit macht unfrei.

    Den där arbetsfria adeln utgörs numera av afghanhannar och andra som lösdriver i städerna medan Svensson arbetar ihop de bidrag som möjliggör lösdrivandet.

    Gillad av 5 personer

  3. olle holmqvist skriver:

    Man går till arbetet av tre skäl:
    – för att tjäna pengar
    – för att träffa jobbarkompisar
    – för att uppleva mig vara behövd

    Om dessa tre är ungefär lika viktiga för mig, är jag en dräglig arbetskamrat. Om någon enda dominerar är jag odräglig.

    Gillad av 7 personer

    • Sixten Johansson skriver:

      En perfekt triad och balansformel – suveränt, Olle! När jag tänker tillbaka på mina 50 år i arbetslivet så ser jag hur viktningen inom och mellan de här tre dimensionerna har varierat. Den mittersta har nog alltid varit eftersatt, eftersom jag för det mesta har jobbat ensam. Arbetsgemenskapen kan jag känna mig ha saknat. En fjärde dimension skulle kunna vara driften att göra sitt yppersta, perfektionismens njutning och plåga, viljan att (nästan) alltid försöka åstadkomma det bästa möjliga inom de givna ramarna. Inte för att glänsa och premieras, utan för sakens egen skull. Den dimensionen kan framträda hos hantverkaren och konstnären lika väl som hos ordarbetaren.

      Gillad av 11 personer

      • olle holmqvist skriver:

        Sixten,
        Tack för beröm gillar det bättre än kritik. Din välformulerade fyra tror jag ingår i min trea.Antagligen är man sexist om man tycker att kvinnfolk har mer dragning åt tvåan än män..För kvinnfolk är fikarasten en sympatisk – naturkraft som inte kan hejdas.Fem gubbar på ett kontor, det har jag varit om, fikarast en läser DI, en läser NyTeknik, hippoofilerna pratar ”tungt löp” en moltiger. Sedan anställdes kvinnor….

        En poäng till: de tre står i förbindelse med varandra som kommunicerande kärl, dvs summa volym är konstanta, men kan fördelas om lite..

        Gillad av 1 person

      • Vanligtvis skriver:

        Varför denna begränsning? Jag har under min likaledes 50-åriga verksamhet inom näringslivet, vid sidan av likasinnade kollegor, strävat efter det många gånger ouppnåeliga perfekta resultatet och har alltid upplevt den (strävan) som det kit som motiverat våra gemensamma ansträngningar. Så jag kunde likställa de tre motivationsgrunderna, kanske med en övervikt för de sista två. I den senare delen av min verksamhet kom en annan värdegrund att dominera processen, den ständigt ökande strävan till självförverkligande hos de yngre klienterna och medarbetarna. Karriären till varje pris blev mer och mer dominerande på lagandans och det gemensamma resultatets bekostnad. Att hitta syndabockar blev en nödvändighet vilket jag som konsult fick oräkneliga tillfällen att uppleva. Till slut blev denna funktion så lönsam att den utgjorde huvuddelen av mina intäkter före pensionen. Så i dag tror jag som jag tidigare skrivit på DGS, att vi har förvandlats till ett folk av arroganta, självförverkligande, s-högar vilket är en stor del av förklaringen till landets nuvarande problem.

        Gilla

    • cmmk10 skriver:

      Ja, de flesta konsulter har nog missuppfattat varför folk arbetar. Det här debattinlägget slår hål på en del myter:

      https://www.gp.se/debatt/arbetsgivare-m%C3%A5ste-komma-ner-p%C3%A5-jorden-och-sluta-fantisera-1.19265175

      ”Arbetsgivare borde i stället veta hut och fokusera på att försöka åtgärda det som gällande forskning påvisat handla om verkliga arbetsmiljöproblem; orimligt hög arbetsbelastning, omänskliga skiftscheman, öppna kontorslandskap, psykopater i chefsposition, ökade krav på byråkrati och tillgänglighet samt ökad förekomst av meningslösa arbetsuppgifter.”

      Sedan är det, som sagt, nog viktigt att vara medveten om att i vissa kulturer är det paschan och arbetsbefrielse som är idealet – som min serbiske granne uttryckte det: ”arbete är för djur”.

      Gillad av 1 person

  4. varg-larsen skriver:

    Ja men notera vilka i Sverige på den tiden motsvarade din man från ett fjärran land, vilken grupp arbetade inte utan njöt frukterna av andras arbete, vilken grupp hade inga som helst färdigheter och ändå bestämde de?

    Svaret är ju givet, politikerna, aktivistklassen. Hela deras fokus låg på att skaffa makt och till varje pris undvika ärligt arbete! Allt är lögn, allt är indoktrinering, för socialdemokratin är idag avslöjad med massinvandringen, man skiter i arbetaren, han var en slav som lurades att rösta på S och V. Det är ju så blatant ”arbetet” och ”arbetaren”, arbeit macht frei eller?

    Så arbetaren är lurad tillsammans med alla andra. Denna aktivistklass kan man känna på att de aldrig gör ett ärligt arbete. De börjar ju mycket tidigt, när vi andra som unga funderade på att skaffa oss ett yrke då gör aktivisten något annat, han organiserar sig och odlar tidigt grupptänk och taktik, vi sliter med tentor i komplex analys, medan aktivisterna eldar upp sig över alla ”orättvisor”, vi kämpar på verkstadsgolvet med TIG-svetsen eller lägger tak på vintern, medan aktivisten sitter och hatar borgare och rasistiska takläggare.

    Att vi idag styrs av denna aktivistklass är ju därför förbi självklart, i ett högskattesystem med kanske 70%-igt skattetryck så styr förstås de som fått ner fingrarna i denna gigantiska Fabror Joakims pengabinge! De som hela tiden haft detta fokus. Det är aktivisterna som simmar i pengar, ALLA andra simmar inte i något, de måste själva tjäna varenda öre.

    Gillad av 15 personer

    • Jan Molin skriver:

      Bra skrivet Varg-Larsen! Du har väl tagit detta namn därför att det är en man av Varg-Larsen-snittet , från Jack Londons berömda roman, vi behöver som chef i Sverige för att kunna få bort demokratidiktatorerna i sjuklövern från makten.
      En vek person som Jimmie Åkesson duger inte, han har fångats med många fler i SDs toppar av det skönt betalda riksdagslivet. De petar hela tiden undan annorlunda och tuffare medlemmar som hotar detta deras liv!
      Med demokratidiktatorer menar jag de med statliga pengar betalda partierna och partipolitruker. Pengar inbetalade av oss med våra påtvingade alldeles för höga skatter.
      Betalda på samma sätt är de indoktrinerande massmedia i form av SVT, SR och TV4, tillsammans med skattestödda tidningar!

      Gillad av 8 personer

      • Jan Molin skriver:

        Jag kom just på att jag har upplevt själv en ”modern Varg-Larsen”!
        I unga år, 29 år och efter några år i svenskt näringsliv, sökte jag utmaningar i livet och flyttade till Allendes Chile. Hans socialistiska regim ville bryta det stora behovet av amerikanska företag, så de beslöt att söka få kunniga ingenjörer av alla slag att komma till Chile och bidra till detta. Det nappade jag på!
        Och det blev två socialt mycket lärorika år, innan Pinochet med sin militärkupp stoppade Chiles försök till socialism! Han gjorde det arbetet nogsamt, omkring 3000 dödades medan många fler flydde. Av de senare få verkliga flyktingar, utan många pga att man visste att man får asyl och ett känt bekvämt liv på bidrag i Sverige utan försörjningskrav. (På just samma sätt som det är idag och har pågått i alla år sedan mångkulturen infördes 1975!)
        Efter 17 år avgick han och lämnade över till en vald regering.
        Två gånger besökte jag återigen Chile, 1994 privat och 2004 i mitt arbete inom ABB. 1994 var det ännu ett ganska ruffigt land med tiggare på gatorna, hög ganska synlig brottslighet av olika slag mm.
        2004 ett helt annat land! Jag var inte bara i Santiago utan även utanför storstaden för att besöka kringindustrier för att beställa tillverkning till den ABB-order jag var där för att övervaka.
        Ni förstår nog att den ”moderne Varg-Larsen” var den över hela västvärlden illa beryktade mannen Pinochet, mest av alla hatade av den kvarvarande vänstern i Chile och stora vänstern i Sverige!

        Gillad av 7 personer

      • thomasdentredje skriver:

        Jag delar inte din beskrivning an J.Å. Han vinner debatt efter debatt. Han har även den där ”svenska hyggligheten” som kommer att ge SD 30% eller mer i nästa val. En urstark regering innefattande SD, M och KD kan jag gärna leva med. Alternativet är en dödsdömd revolution, eller värre; en revolution som lyckas. Säg mej en revolution som slutat gott?

        Gillad av 1 person

      • Matte skriver:

        Boken Varg-Larsen (Jack London) är bland det bästa jag läst!

        Dialogerna mellan Varg-Larsen och en mycket naiv Humphrey (bokens huvudperson) är helt fantastiska, särskild när de kommer in på livets värde.

        Gilla

      • Lars skriver:

        https://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Chile

        Undrar hur det ser ut i Chile med Gini koefficient om 4.7 mot Sveriges 3.3, exporten domineras av koppar (stigande priser sedan sekelskiftet pga Kina) till 50 %, utlandsskulden ca 50 % av BNP, BNP per capita till köpkraftsparitet hög då inhemska varor är billiga och de över 20 % av befolkningen med högst inkomst tar hand om 60 % av BNP. Industri växer inte utan exporten domineras av koppar och livsmedel.

        Onekligen har det gått mycket bättre för Chile sedan Pinochet avgick.

        Gilla

  5. lenam skriver:

    På restauranger i Rinkeby kan man se belåtna män flockas vid bord med sina landsmän, på dagtid Samma mat som i hemlandet. Kan inte låta bli att tänka, undrar vad deras fruar gör därhemma? Männen är nöjda och saknar arbetsmoral så länge pengarna trillar in. De behöver aldrig skämmas om någon frågar vad jobbar du med? Bara ljuga ihop nåt som duger.

    Gillad av 4 personer

  6. Eva Danielsson skriver:

    Inte var det sossarna som byggde arbetskulten i Sverige. I vårt kalla karga land överlevde förr bara de som arbetade hårt, var påhittiga och hade framförhållning. Det krävdes att alla bidrog och samarbetade. Säkert i alla tider sedan man började bosätta sig här. Sverige har inte haft trälar på tusen år utan i proncip alla har fått hugga i för att hålla kylan och svälten stången på vintrarna. Sosseindoktrineringen vill ge sken av att de skapade arbetaren. Industrin skapades av risktagare och uppfinnare. Med hjälp av dem vid maskinerna. Sossar och andra som bara intresserar sig för hur man kan lägga beslag på tillgångarna och fördela dem efter sina prioriteringar,  skulle inte ha överlevt i forna dagars Sverige. Saudierna skulle vara fattiga eller hårt arbetande utan oljan såklart.
    I Sverige drabbas idag de äldsta av svält och umbäranden. De som har arbetat ett långt liv och avstått av lönen för ekonomisk trygghet på gamla dagar. Själv skulle jag prioritera dem och slopa bidrag och förmåner för hitflyttade migranter som går sysslolösa eller i värsta fall ägnar sig åt brottslig verksamhet. De kan gärna drabbas av fattigdom här och ångra sig och flytta tillbaka till varmare nejder där det är fint att inte arbeta.

    Gillad av 13 personer

  7. miketheviking skriver:

    Mycket träffande Jan-Olof!
    Där har du tänkt till och fått ihop alla knorrar på svansen.

    Denna film är så förlösande vad gäller attityden till arbete:

    Och skulle man händelsevis ta sig till Stockholms innerstad någon gång på arbetstid så är det fullt som på en lördag, folk överallt på cafeer och restauranger, dricker vin, kassar i massor osv.
    Åker du till förorterna är centruma fulla med killar som fikar – i timmar.
    Det gör verkligen gott för ens arbetsmoral…

    Gillad av 3 personer

    • Hovs_klipphällar skriver:

      Mike — exakt så ja. Sverige är ett land i det höga norden, där man traditionellt måste arbeta för att kunna överleva. För oss har det varit självklart och inget att diskutera.

      Så börjar då överheten på 80-talet importera migranter, ”invandrare” från helt andra kulturer där arbete är något man helst undviker!
      Lik förbannat verkar makthavarna inbilla sig att alla tänker som vore de svenskar. (Patrik har varit inne på detta tidigare, där han under sin tid inom SIDA lärt sig hur det ser ut i verkligheten).

      I praktiken har makthavarna gett upp sin strävan att göra migranterna till svenskar. Det snackas en massa om hur de ska ”integreras”, men i verkligheten är Sverige ett helt uselt land på det sättet, alltså uselt på att få migranterna i arbete. Det blir så när det är så enkelt för dem att leva på bidrag istället — så varför skulle de då arbeta?

      Detta är närmast en del av den offentliga lögnen, sådant man helst inte talar öppet om. Såvida man inte kan vrida det till att det är ”synd om” de stackarna…

      Gillad av 8 personer

      • miketheviking skriver:

        Helt rätt!
        Jag brukar säga att politiken syftar att assimilera oss svenskar till ett faktum där vi ska försörja de människor ”som är mest utsatta”. Vilka verkar bli fler och fler.
        Och vi ska vänja oss vid våldtäkter, skjutningar och bombdåd – vilket vi verkar vara på god väg att göra…

        Gillad av 2 personer

  8. Fredrik ÖSt MaN skriver:

    Sosseperspektivet dyker upp redan i inledningen: arbete är negativt. På flera språk, till och med! För att du bara talar jobbarspråk. För borgare, för företagare, för riktiga hantverkare är arbete entydigt positivt.

    Jag känner en gammal man, ursprungligen murare, som hade det tråkigt under sin pension. Han hade mycket att göra på huset och gott om tid, men han fuskade och skyndade sig alltid, för arbete var, hade han lärt sig, ett elände. Sedan hade han långtråkigt, för han hade inget att taga sig för. Och på huset var allt skevt och fullt med sprickor och glipor.

    Det är denna destruktiva indoktrinering att arbete är dåligt som sossarna har exploaterat för att etablera sin icke-arbetande, parasiterande, tärande aktivistklass.

    Gillad av 7 personer

  9. Rikard skriver:

    Hej.

    Lönearbete var fram till nittonhundratalet fult och déclassé; idealet var den självägande affärs- och näringsidkaren. Man skulle äga sin egen verksamhet, oavsett om det var som skräddare och skomakare eller ångbåtsmagnat och gulaschbaron. Lönearbete har nämligen sina traditioner i drängtjänst och träldom: i att vara av annan ägd och att vara i beroendeställning (alltså en slags tankemässig synonym till omyndig, något som äldre lagar reflekterade avseende den enskildes status och inflytande).

    Det var bourgeoisien som var idealet. De som åt när deras arbetare svalt.

    Föga förvånande då att en idé som utmanar den samhällsmoral som sade att svält, kyla, hunger och barnadöd var rättvis upphöjde till ideal det som den dåvarande härskarklassen ansåg som det allra fulaste föraktningsvärda.

    Det går igen i våra dagar: all skattepolitik kring lån, avdrag, ägande med mera är fortfarande uppbyggd för den klass som har karriär, inte jobb. Det finns ingen normal- till högavlönad som vill ha ett rättvist skattesystem, då det skulle innebära förlust av avdrag du måste tjäna tillräckligt för att kunna utnyttja. Och idealet att förtjäna på andras arbete lever och blir allt starkare – rättigheten till överflöd när andra lider nöd trumpetas dagligen parallellt med ord som tvingande solidaritet.

    Sök efter ”Arbetets ära” och ”staty” samt ”skulptur”, Sandgren, så hittar du flera verk som väl sammanfattar den känsla av upprättelse äldre dagars arbetare kände för hundra år sedan, och som idag står i himlaskriande kontrats mot hur ”arbetarepartierna” förrått dem.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 3 personer

  10. Göran Holmström skriver:

    Före arbetaren fanns det en tidning som hette Lucifer, men i och med den väl spelade rollen som godsinta.
    Så skrotades den tidskriften rätt snart.
    Men mäster Palms tal finns kvar som bevis på den innersta drivkraften,” vi kräfva rätten till afskaffandet af religionen”.
    Och så vidare högtravande, avskyn för kapitalet och rätten till ett eget liv lyste igenom redan då!
    Resultatet ser vi idag ett uselt ihopsnickrat hus, där friåkarna bosatt sig högst upp.
    Vi andra är slavar av olika grad!
    Ni mer än mig jag har inget huslån, nästan alla lever på kreditsidan!
    Och där har socialdrmokratin gjort sitt smartaste drag, nämnligen genom att få nästan alla att låna pengar till boende och liv, så slösar man bort nästa generations tillgångar här och nu.
    Andra länder äger man husen och ärver dom, det innebär mindre slit och arbetet kan man njuta mer av.
    Socialdemokrater ni är vidriga !

    Gillad av 5 personer

    • Jan Molin skriver:

      Göran, ett mycket viktigt påpekande av dig! Dvs att vi är slavar under bostadslånen, så icke i andra länder!
      Orsaken till detta är väl att sosseriet skiftade åsikt om egnahemsbyggena på 30-och 40-talen till förmån för hyreshusen, som man betalar hyror för i oändlighet och framförhandlade av olika sosse-organisationers pampar med bra löner.
      Idag ingår sjupartierna helt och fullt i sosseriet men även SDs toppar till dels faktiskt!

      Gillad av 4 personer

      • Rikard skriver:

        Hej.

        Visst är det så. Som hyresgäst är man inte fri, och dyrt är det. Visst byggde man hyreskaserner av flera olika skälv, men är man bidragsberoende eller lågavlönad kan man sällan ta sig därifrån; man kvalificerar inte för lån och klarar själv inte tröskeln för insats i hus, och med det sociala arvet har den som är just lågavlönad ofta föräldrar som själva är det och därför har ringa möjlighet att hjälpa till.

        Det är en skam, en sotfläck och ett pestmärke på det tyska nazisternas systerparti i Sverige – Socialdemokraterna – att man inte istället valde en politik som gjorde att även en städare eller liknande kunde äga sin bostad utan lån.

        Jag kan ta mig själv som exempel: den lägenhet jag tills för ett par år sedan hyrde kostade per år 9 800:- per månad det år vi flyttade. Nu bor jag i eget hus, och betalar för det under tusenlappen/månad för själva huset. Visst, jag måste betala vatten, sotning och sophämtning separat – s:a per år är under en månadshyra. T o m elen är billigare då jag kan värma mig och laga mat med ved.

        Men man måste klara tröskeln för köpet, och den har alla riksdagspartier, buksvågrar med banker och bygg & fastighetssektor som man incestuöst är, lagt så högt man kan.

        Orden räcker inte för att beskriva den frihet det är att äga sitt eget hem.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        Gillad av 3 personer

  11. Aha skriver:

    Med facit i hand efter ett helt arbetsliv tror jag att vi människor skulle trivas bäst om vi arbetade fyra dagar och var lediga tre dagar. Då relaxar vi mer på helgerna och hinner vara mer aktiva med barnen, ta hand om den egna hälsan, ta minisemestrar etc och ha mer roligt helt enkelt. Det paradoxala med ökad fritid är dock att vi konsumerar mer, vi behöver mer pengar, men det är ju motsatsen som råder då vi arbetar färre timmar. Det blir alltså en längre ledighet men med mindre utrymme till förlustelser än när man jobbar en dag mer i veckan.

    En omsvängning till fyradagars arbetsvecka bör följa produktivitetsutvecklingen så att när fyra dagars veckan är införd producerar man lika mycket som när man jobbade fem dagar. Standarden blir då oförändrad med en nedgång till fyra dagars arbetsvecka. Detta skulle kunna ta ca sexton år, en minskad halvtimme i arbetstid per år.

    Företag med dyra produktionsapparater behöver med förkortad arbetsvecka se över möjligheterna med två uppsättningar av arbetsstyrkor som jobbar varsin halv vecka, arbetsdagarna blir med detta 3,5 per vecka men något längre per dag. Det skulle lösa företagens utnyttjande av dyra produktionsapparater. Ett problem återstår då att lösa; hur konkurrera med företag och länder där befolkningen jobbar 5,5 dagar per vecka som verkar vara fallet i Asien? Hur mycket skickligare blir en arbetstagare som jobbar 5,5 arbetsdagar mot en som jobbar 4 arbetsdagar? Företagen blir ju konkurrenskraftigare ju skickligare deras arbetstagare är.
    För detta finns ingen lösning såvida inte kavalleriet ingriper, i det här fallet ett globalt fack som helt enkelt driver igenom förkortade arbetsveckor. Då verkar företagen och länderna under samma konkurrensvillkor.

    När får vi se första globala facket?

    Gillad av 2 personer

  12. Elisabeth G skriver:

    När jag, i tidernas begynnelse, var arbetslös var det pengar jag saknade, inte arbete. Det finns hur mycket nyttigt och roligt som helst som man kan göra för sig själv och andra. Lönearbete är gravt överskattat och jag minns hur fåniga jag tyckte att de var som pratade om jobbet som självförverkligande och lade sin identitet i det.

    Gillad av 4 personer

    • Benjamin Dhover skriver:

      Det beror väl helt på vad man arbetar MED. Kassörska på ICA, vaktmästare på en ”utsatt” skola, eller handläggare på socialen suger säkerligen rätt hårt för de flesta. Men en sportdåre lär väl inte ha för mycket att klaga över som kameraman på en sportkanal? En yrkespilot som får betalt för att göra det han gjort på fritiden varenda helg sedan han var gammal nog att ta sitt flygcert? Eller en sadist som jobbar på skatteverket?

      Gillad av 1 person

      • Elisabeth G skriver:

        Klart att det har betydelse med VAD man arbetar med men så framställdes det aldrig. Att ha ett arbete, oavsett vilket, skulle i sig vara det enda rätta för ett meningsfullt liv.

        För övrigt har jag träffat på en kille som arbetat på skatteverket men startat eget för att hjälpa folk att minimera skatten.

        Gilla

  13. Löjor och näbbgäddor skriver:

    Känns länge sedan en överheten ansåg att svensk kultur inte existerade – annat än som en fånighet – som att hoppa groda och sjunga snapsvisor. Att sann kultur enbart återfanns utomlands – hos alla andra – men inte hos svensken. Sedan kom insikten att kultur uppträder som vattnet för fisken. Det mesta förblir osynligt för honom själv. Men likväl andas han vatten. Fiskar simmar även i stim, i något olika vatten. Vissa andas in plikten av att arbeta. Särskilt i ett kallt vatten, som hotar att frysa om vintern. Ständig rörelse är då nödvändig. Annars fryser fisken ihjäl. Fiskar i tropikerna hotas däremot värmeslag. Där gäller det att ta det lugnt, för att inte drabbas av värmedöden. En erfarenhet som inte gäller i höga norden. Multikultur innebär att fiskar, oavsett härkomst, simmar i samma vatten. Vid samma temperatur. Fiskar från kalla vatten skall simma tillsammans med tropiska fiskar. Nu trivs fiskar bäst i egna stim. Detta gäller för alla stimfiskar – vilket människan råkar tillhöra. Och således därför även för svensk strömming och gammal torsk. Här råder idag en viss förvillelse. För kan man som fisk tvingas in i vilken fiskstim som helst, och trivas med det? Och tas man alltid emot? Och lyckas man blanda alla stim – försvinner inte då stimmens egenart. Upphör inte då den heliga multikulturen? Och utgör inte sången om identitetssamhällets välsignelser just en lovsång till stimmens unikum och bevarande? Men likväl kräver man en gemensam värdegrund för alla fiskar. Oavsett om man är en tropiskt fisk eller en svensk löja. Vet inte gäddorna om dessa olikartade förhållanden. De som har sån stor aptit på världen. Smått löjligt kan en löja tycka. Eftersom Sverige tills nyligen utgjorde just löjornas hemmavatten. Visst kan man bli yr i bollen för mindre. Men det vill inte särskilt näbbgäddorna förstå. Att man faktiskt kan ”ta sig vatten över huvudet” och därmed framstå som löjlig.

    Gillad av 3 personer

  14. Stx skriver:

    Jag förvånades nyligen av en uppgift om hur många svenskar som var feminister. Jag skulle gissa på 80 procent, men det visade sig vara bara 20 procent; endast i Vänsterpartiet var de en knapp majoritet. Ändå ses det som helt normalt att Sverige har en ”Feministisk utrikespolitik” som inte är definierad och alla organisationer skall utbilda oss i genusteori och annat trams. Vi är inte bara ett sovande folk, utan ett anpassligt och ryggradslöst folk.

    Vi måste väckas.
    https://www.friatider.se/schimpanser-hade-styrt-sverige-b-ttre-n-v-ra-politiker

    Gillad av 4 personer

    • Björn skriver:

      Kan någon vänlig förklara för mej vad det det innebär att vara ”feminist”! Har faktiskt ingen aning! Ett antal ”kontrollfrågor”, kanske kan skingra dimmorna?! Den svenska ”feministiska invandringspolitiken”däremot, är lättare att sätta fingret på! Ungefär som en mormors kravlöshet när barnbarnen hälsar på; ingen behöver göra nåt de inte vill och inget är förbjudet…..

      Gillad av 2 personer

  15. jeangremillon skriver:

    Socialdemokratin har egentligen en mycket negativ syn på arbete. Att det propagerades för hög arbetsmoral var ju för att få tillväxt i landet.
    Jag har arbetat som lärare och förundrats över sossarnas snack om ”snedrekrytering”. Det var snedrekrytering när inte lika stor procent från arbetarklassen som från akademikerhem gick vidare till högskola. Men bara med ordet ”snedrekrytering” har man talat om att en arbetare inte är lika fin som en akademiker.
    Kanske är det så att en snickare, som trivs med sitt jobb, får ett barn som också tycker om att snickra eller något annat praktiskt. Borde inte sossarna jobba för att yrken som snickare, plåtslagare, elektriker m.fl. uppvärderas s och anses lika fina. Och de borde jobba för att de med tunga utsatt jobb får kompensatoriskt högre lön. I stället tutade sossarna i vår föräldrageneration att de var så bra, för de såg till att arbetarnas barn kunde ta sig ur ”arbetarmiljön” och bli akademiker.
    Själv tillhör jag efterkrigskullarna, som på så vis fick akademisk utbildning. Jag blev gymnasielärare och såg en ljus framtid framför mig. Idag är det yrket proletariserat, liksom många av de akademikerjobb som arbetarklassens barn gick till.
    Svårt att förstå logiken.

    Gillad av 6 personer

    • Elisabeth G skriver:

      Helt rätt. Jag kan omöjligen förstå varför sossarna så föraktar arbetare. Alla ska tydligen bli högskoleutbildade men den doktrinen innefattar ett stort förakt för dem som är mera praktiskt lagda. Varför ska hantverkare behöva skämmas? Varför ska min far, egenföretagande tapetserare, med sex års folkskola skämmas? Han arbetade sex dagar i veckan, betalade skatt och skötte sig. Nej, han behövde inte skämmas. Skämmas bör däremot sosseadeln!

      Gillad av 7 personer

  16. Göran Holmström skriver:

    Nej Jan-Olof det är inte arbetet som är döende.
    Det är vi som folk, som dör!
    En av världens högsta skatter, till det regler för allt, lustigt nog gäller dom bara oss.
    Tillhör man frälset så kan 85 tusen betalas ut svart utan att granskas.
    Ja vi är döende, stillatigande och sakta dör vi ut, vårt innersta ljus fladdrar och flämtar bristen på syre kväver lågan.
    När inte verklighetens alla måsten räcker till
    så uppfinns nya klimatskam och kötthat!
    Lågan får sig en törn till, flämtande så känner vi efter vegetariska Tacos som fredagsmys, grilla en quornbiff, lågan slocknar livet lämnar kroppen.
    Trötta hasar vi oss ner i tv-soffan, lidande afghaner och våldsamma talibaner, varvas med glättiga kvoterade tv-hallåer HEN Givetvis, vad annars?
    Östrogenet flödar via vattenkranen, ord som kåt eller ett rejält knull är sedan länge glömda, ersatta av klimatsmart soyalatte dryck eller eklogiskt utskitet kaffe ur en silkesapas arsle. Givetvis skrivet med vackrare ord, henmannen rakar sig inte längre han odlar sitt varumärke!
    Långsamt dör vi alla, kliniskt och tryggt äter maskarna våra hjärnor, lämnar ett tyst skal av floskler.
    Nej en wirre på det här så blir allt bra igen..

    Gillad av 12 personer

      • MartinA skriver:

        Arbetsmoral har bara värde i förhållande till en grupp. Före 1960 var de som avvecklade gruppen Svenskar. Nationalstaten och Sossebygget fick dem att glömma att Svenskar är människor. Om de ändå ersatt Svenskarna med Smålänningar, Hallänningar, Östgötar, Västgötar etcetera så hade detta varit en vinst. Nu gjorde de ju inte det. Slaget förlorades så att säga i före 1960 generationerna. Troligtvis på grund av TVn och välfärdsstaten. Men vem vet. Det viktiga är definition av gruppen först. Dygder sedan. Artikeln ovan och mycket som skrivs på DGS verkar tro att dygder är viktigare än definition av gruppen. Vilket är anathema för mig.

        Gillad av 1 person

  17. Stx skriver:

    Kan ett nationellt DNA-register komma att krävasför att få bort bluffen med dubbla eller fler identiteter.?
    Alla som får utbetalningar från Försäkringskassa eller bidrag från kommun, borde behöva legitimera sig med fingeravtryck eller DNA. Detta borde kodas in i alla id-handlingar. För sätta press, kan man ge invandrarna 3 månaders frist, att inom 3 månader skall de topsas eller ge annan DNA, för kunna få fortsatta bidrag. Inget DNA lämnat = inga bidrag. Vilket skulle ta bort alla med fler identiteter. Reducera bidragen, minska felaktigheter med bedrägeri. Detta register skulle sedan kunnasamköras med polisen och därmed klara upp xx% antal av ouppklarade fall, är inte heller precis en nackdel.
    Synd bara att politiker, batikhäxor , vänstermuppar och miljöhattar inte inser win-win situationen för samhället i detta, utan skriker ord som ”Kränkande” , ”Rasister” o.s.v.
    http://foliehatteniteckomatorp.blogspot.com/

    Gillad av 2 personer

  18. Sixten Johansson skriver:

    Etablissemanget kan i längden inte trygga ”ett grundläggande skydd mot svält och umbäranden”, inte ens för sig själva och sina familjer. Det kan gå år eller decennier innan samhällsmaskineriet faller sönder, men ditåt är vi på väg. Det klokaste och själsligt mest helande som vi dissidenter kan göra är därför att i små egna steg börja tänka och handla praktiskt i liknande banor som Göran Holmström, var och en efter sin förmåga och i sin personliga livssituation.

    Det gäller alltså att sätta skydd, värme, mat, vatten och samarbete högst upp på minneslistan. Men på andra plats kommer alla möjliga praktiska färdigheter och kunskaper, som vi åter behöver lära oss – och samtidigt kan vi då känna djup tillfredsställelse över att återfå kontakten med tillvarons grundläggande villkor. Nästan hela arbetslivet och samhällsstrukturen i dag är ju rent babbelproducerande, storskaligt och teknikberoende. De uppblåsta babblarna blir bara handfallna hysterikor när det krisar på riktigt.

    Vi har våra minnen, vår uthållighet och uppfinningsförmåga att tillgå. Sedan finns det massor av handböcker om hur människor har anskaffat, lagat och tillagat allt som behövs i livet. Det finns också massor av youtube-inslag från hela världen, där folk villigt demonstrerar hur de bygger och använder allt tänkbart och otänkbart. Maktens usla babblare får oss att förakta folk. Om vi stället studerar äldre tiders och nutida kreativa överlevnadsmänniskors arbete och iver blir vi varma om hjärtat och får nytt livsmod.

    Gillad av 3 personer

  19. Björn skriver:

    Tack vare sossarna, blev det gradvis mer lönsamt att leva på bidrag än att jobba! Varför lämna den sköna sängvärmen i ottan, när det är både besvärligt och kostsamt att ta sig till ett arbete som dessutom inte ens ger mer klirr i kassan än bidragen…?! Den här ”laid back-mentaliteten” har verkligen fått fäste i landet, och dessutom lockat hit horder med invandrare

    Gillad av 2 personer

  20. Lars skriver:

    Arbeta gör man för att det är nödvändigt, sedan finns det olika skäl till att man ser det som mer eller mindre meningsfullt. Ur systemperspektiv krävs att en stor del av befolkningen arbetar. Var och en som har lön måste betala för två andra personer dvs barn/ungdom och pensionär, samt sig själv. Tre personer lever på en lön inklusive skatt. Då hamnar skattesatsen på ca 60-70 % inklusive konsumtionsskatter, medan skattekvoten dvs skatt /BNP på ca 44 %. Skillnaden är givetvis dels att kapital beskattas lägre än inkomstskatt, att konsumtionsskatten är lägr, men framförallt att det endast är lönearbete som ger produktion. Skatt på pensioner är bara rundgång dvs man ger och sedan tar man tillbaka en del.

    Som vanligt är kommentarerna historielösa. Allt är socialdemokratins fel, dessa lättingar, denna aktivistklass. Fram till mitten på 7-talet var skattekvoten ca 30 %, steg kraftigt på 80-talet och sjönk sedan succesivt något till dagens 44 %. Perioden kännetecknas också av strukturkriser, finanskris, återhämtning och av invandring.

    Observera nu att det är frågan om det kausala sambandet jag ifrågasätter. Att man hatar sossar må väl vara hänt. Det har varit vanligt i den övre medelklassen under ett århundrade. Inte mycket att göra åt det inte, men på något sätt är påhittade kausala samband inte meningsfulla i betydelse att det ger underlag för förståelse.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.