Jan-Olof Sandgren: Waking up

Jan-Olof Sandgren

Det drar en politisk ”väckelse” genom landet, som ibland för tankarna till hur Paulus på väg mot Damaskus bländades av ett ljussken och trillade av hästen (Apg 9:1-20). Kanske något liknande hände Alex Schulman när han förvandlades från Jimmie Åkessons bittraste fiende, till största beundrare. Eller var han kanske bara taktisk? Enligt färska opinionsundersökningar har det aldrig varit lägligare att byta sida än just nu.

Det är synd att så mycket fokus hamnat på Jimmie Åkesson. Det är förstås inte Jimmies fel, utan en följd av att övriga partier ställt sig i vägen för ett paradigmskifte och funnit det enklare att bekämpa en enskild person, än de idéer som ligger i tiden.

Mitt eget paradigmskifte ligger några år tillbaka i tiden. Till skillnad från Alex och Paulus var det en mer smygande process. Jag tillhörde länge den miljömedvetna 70-talsvänstern, men anslöt mig under 90-talet till den tidens största politiska rörelse ”Det sovande folket”.

Runt sekelskiftet flyttade jag från centrala Göteborg till en invandrartät förort norr om stan. För att bekosta lägenheten hyrde jag ut rum till internationella studenter, vilket gav en del nytt umgänge. Av samma skäl avstod jag från att prenumerera på en dagstidning och när TV’n gick sönder struntade jag i att köpa någon ny. Jag missade alltså rätt mycket av den ideologiska debatt som rasade i början av 2000-talet.

Istället engagerade jag mig i området, som på den tiden var ett känt ”vänsternäste”. Proportionen invandrare/svenskar var ungefär

50/50 och utan minsta ironi vill jag påstå att vi hade en rätt väl fungerande mångkultur. Vi lyckades faktiskt kombinera luciatåg och dans runt midsommarstången, med kebabgrillning och rapkonsert. Områdesföreningen drev ett gym, en djurpark, en kvarterstidning, ett koloniområde, grupper av nattvandrande föräldrar och sommarkollo åt barnen. Det tog säkert tio år innan jag såg mitt första utbrända bilvrak.

Dock märktes en subtil skillnad i engagemang mellan invandrare och svenskar. Med en lätt generalisering kan man säga att svenskar kämpade för en bättre värld, medan invandrare kämpade för en tryggare framtid, framför allt med avseende på sig själv och sina landsmän. Kort sagt; svenskar tänkte mer ”ideellt” och invandrare mer ”rationellt”, vilket fick betydelse för vad som hände sen.

När de första utbrända bilvraken dök upp en bit in på 2000-talet och tryggheten försämrades, flyttade de svenskar som varit mest engagerade i föreningslivet därifrån. Kanske av omsorg om sina barn, kanske av omsorg om sina ideal eller en kombination av båda. Kvar blev de svenskar som verkligen älskade området eller var för gamla för att bry sig. Ett mer ”rationellt” tänkesätt vann gehör. Plötsligt kändes det mer naturligt att fråga sig; Vilken politik gynnar mig, mina släktingar och de människor jag bryr mig om? Mona Sahlins och Masoud Kamalis vision från 2004, att även svenskar måste bli en del av mångkulturen, hade i viss mån besannats. Men kanske inte på det sätt dom tänkt sig.

När jag talar om ”väckelse” eller ”uppvaknande” tänker jag inte i första hand på att röra sig från vänster till höger, eller ta steget från Vänsterpartiet till Medborgerlig samling, utan att byta från ett ideellt tänkesätt till ett mer rationellt. Rationalitet kan ju tolkas som ”egoism” och många kanske föreställer sig att det ökar motsättningen mellan grupper, men det är långt ifrån säkert. För det första finns en växande grupp invandrare som av strikt rationella skäl inte röstar vänster, för man inser att vänstern aldrig kommer att kunna leverera den trygghet man efterfrågar. För det andra är en viktig orsak till vänsterns misslyckande, just missriktad idealism.

När även svenskar börjar bete sig som rationella varelser och uppriktigt frågar sig vad som ger faktiska fördelar och minst nackdelar – eller som Leif Östling så målande uttryckte det: ”Vad fan får jag för pengarna” – då ökar också förutsättningarna för äkta kommunikation. Även om det skulle visa sig att etablerade svenskar och stora invandrargrupper har motstridiga intressen, så talar man i alla fall samma språk. Utan det gemensamma språket är utvecklingen mot parallella samhällen (och i förlängningen parallella verkligheter) oundviklig.

Målning av Caravaggio. Paulus omvändelse på vägen till Damaskus:

Största problemet med idealism är att den är statisk. Ideal är till sin natur oföränderliga. Låt säga att de utgår från de tre premisserna: ”vita män är privilegierade”, ”svenskar är rikast i världen” och ”utomeuropéer är förtryckta” och att verkligheten motbevisar samtliga tre premisser. Då står idealen fortfarande orubbade, eftersom de är just ideal. Håller man fast vid dem kommer verkligheten att te sig allt mer ”irrelevant”, och det är i den rävsaxen stora delar av PK-vänstern just nu befinner sig. Ett ideologiskt limbo, där man måste föra en oförtröttlig kamp för att hantera en allt mer irrelevant verklighet – tills en och annan drabbas av rationalitetens ljus och ramlar av hästen.