REPORTAGE Etnografiska muséet var en gång en kulturell pärla i Göteborg, som i magiskt skymningsljus visade unika Paracastextilier från Peru (nu återbördade till ursprungslandet). Sedan 2005 är muséet omvandlat till Världskulturmuséet – kanske den institution i Sverige som mest konsekvent levt upp till Bah Kuhnke-epokens vision av en kultur i perfekt harmoni med politiken.

Säsongens storsatsning heter Human Nature, en designmässigt imponerande installation om vår hotade planet. I ett försök att vara ironisk inleds utställningen med en reklamkampanj för produkter som inte finns, men som (om de hade funnits) varit katastrofala för miljön.

I fantasifulla kokongliknande strukturer får vi bekanta oss med nysvenska begrepp som ”Earth Power”, ”Sustainable Consumption”, ”Från Nisch till Mainstream” och ”Ekosystemtjänster”. Det sistnämnda förklaras som ett försök att räkna ut, till exempel hur mycket det skulle kosta om människan vore tvungen att utföra det pollineringsarbete som idag utförs av bin.

Under rubriken ”Planetära Gränser” sammanfattas de viktigaste hoten: Klimatförändring, Förlust av biologisk mångfald, Förändrad markanvändning, Biogeokemiska flöden, Ozonskiktets uttunning, Havsförsurning, Färskvattenanvändning och Aerosoler i atmosfären.

För att vi inte ska tappa modet talar man också om våra känslor, på ett sätt som för tankarna till Bolibompa. Några exempel:

Det är inte bara härligt att må bra, det är också väldigt viktigt. Inte bara för oss som personer. Det behövs för att vårt samhälle ska utvecklas och att vi ska kunna lösa de problem vi står inför.

Sorg är en ledsenhet som ofta har med förlust att göra. Om vi känner sorg över att arter blir utrotade kan vi bli motiverade att göra något åt det.

I det här klippet berättar scenograf Hanna Reidmar lite mer om tankarna bakom Human Nature.

Går vi en trappa upp kommer vi till ”Lek och busavdelningen Tillsammans”. Här måste alla ta av sig skorna innan de går in, och lustigt nog visas en utställning av skor från hela världen.

Den andra stora utställningen heter Korsvägar, även här har man satsat rejält på ljussättning och design. Namnet kan verka lite kryptiskt, men förklaras i följande programförklaring:

Korsvägar är knutpunkter och kontakszoner – platser där vi kompromissar, bildar koalitioner eller hamnar i konflikt… Det handlar om världsbilder, förändring, föreställningar, färdvägar, mötesplatser och demokrati.

Ett av exemplen som tas upp är Mecka. I ett eget hörn av utställningen beskrivs staden som en modern miljonstad, som länge varit centrum för handel och möten mellan människor. I en monter visas föremål som kan vara bra att ha med sig när man åker på pilgrimsfärd; såsom slöja, värdepåse, förbandslåda och vattenflaska. Eller varför inte en praktisk liten ryggsäck med texten: HAJJ SAFE. For your peace of mind.

En av utställningens poänger är sambandet mellan Korsvägar och demokrati, och då kan man tycka att Mecka är ett illa valt exempel. Men det beror förstås på hur man definierar demokratin. På en skärm läser jag följande:

Demokrati består av mer än fria val och majoritetsstyre… Demokrati ska skydda individuell frihet, se till allas deltagande, respektera fattade beslut, skapa jämlika förhållanden och ge alla grupper representation i makten. Olika perspektiv måste korsas för att vi ska analysera hur stabil och effektiv demokratin på en specifik plats är.

För att ingen ska tro att demokrati är något som västerlandet hittat på, påpekas att demokratiska principer funnits i tusentals år på många platser i världen. Som exempel på representativ demokrati anförs ett fredsfördrag mellan sex indianstammar som slöts under förcolumbiansk tid.

Då vi ändå befinner oss på Världskulturmuseet visas flera vackra konstföremål ur muséets samlingar, framför allt från afrikanska och indianska kulturer. Men de känns mer som dekoration. På vilket sätt de illustrerar begreppet ”Korsvägar” är inte alltid helt solklart.

En central plats i utställningshallen upptas av en båt – enligt skylten är det samma båt som 2004 fraktade 25 stycken migranter över Medelhavet till södra Spanien. Vi får också veta att Medelhavet i tusentals år förenat människor kulturellt, politiskt och ekonomiskt, och att dessa flyktingströmmar kommer att öka i takt med klimatförändringar.

Förutom den autentiska båten kan man i en monter se flytvästar som burits av människor som tagit sig i land på grekiska öar. Och en märkvärdig typ av stegar, som lär ha använts för att ta sig över sex meter höga taggtrådsstängsel.

En tredje större utställning kallas Last Night in Sweden. Namnet syftar på ett tal som Donald Trump höll i februari 2017, där Sverige utmålas som hårt drabbat av migration och kriminalitet. Utställningen vill visa en annan bild, som man menar är mer sanningsenlig. I stora suggestiva foton får vi se hur människor en vanlig kväll i Sverige, umgås med varandra, ser på fotboll, besöker tatueraren eller badar bastu. Allt verkar faktiskt rätt trevligt. Samtidigt som vi tittar på bilderna hör vi Trumps dystra tal i bakgrunden, blandat med en vanlig svensk nyhetssändning.

Ska man sammanfatta Världskulturmuséet i några få ord, kan man säga att de tre utställningarna ”hänger väl ihop” och på ett pedagogiskt sätt ”griper in i varandra”.

Human Nature – vill få oss att känna skuld över hur vi lever.

Korsvägar – vill få oss att öppna oss mer för islam och ökad migration, samt revidera vår uppfattning om demokrati.

Last Night in Sweden – vill få oss att inse att inget av detta skapar några allvarliga problem.

Vill man vara välvillig kan man hävda att museiledningen grovt
missförstått sitt uppdrag. Man har helt enkelt blandat ihop begreppen ”Världskultur” och ”Värdegrund”. En mindre välvillig tolkning är att Världskulturmuséet fungerar som en fullt utvecklad propagandacentral för politisk indoktrinering. Med uppdrag att varje år utbilda tusentals nya skolelever i den rådande värdegrunden – i tron att det handlar om ”hela världens kultur”.

Som avslutning erinrar jag mig det ramaskri som utlöstes när Sverigedemokraterna för ett tag sen luftade några synpunkter, rörande vilken konst som köptes in för offentliga skattemedel. ALDRIG NÅGONSIN skulle politiken få kasta sin skugga över kulturen! DÅ om inte förr hamnar man i det totalitära 30-talet!

Vill man kasta såna stenar i debatten, bör man nog undvika att sitta i glashus som Världskulturmuséet.