Jan-Olof Sandgren: Rött är det nya Gröna

Jan-Olof Sandgren

Tapani Juntunen är invandrare, assimilerad svensk och boende i en mångkulturell förort. Dessutom är han homosexuell, gift med en muslim och kommunpolitiker för Sverigedemokraterna. Han borde alltså vara sällsynt väl skickad att svara på frågan vart Sverige är på väg. I ett FB-inlägg nyligen påpekar han att vi nog kan glömma det där med mångkulturen. Istället närmar vi oss en situation där två ”majoritetskulturer” står mot varandra.

Invandrare har i praktiken två alternativ att välja mellan. Antingen underordna sig en förortskultur där islam sätter spelreglerna, eller klämma in sig i den svenska majoritetskulturen. För den senare kategorin kommer SD att bli ett allt intressantare alternativ i framtiden, medan islamvänliga grupper av tradition röstat vänster men nu börjar hitta egna plattformar. Det nybildade partiet Nyans är ett tecken i tiden, liksom ”klanröstning” och valkampanjer på somaliska.

Det betyder att det utpräglat ”multikulturella” Vänsterpartiet snart inte kommer att behövas. Uteslutningen av Amineh Kakabaveh kan ses som ett sista desperat försök att hålla islamistlobbyn på gott humör, samtidigt som man retade upp en hel del feminister med invandrarbakgrund. Redan idag röstar fler invandrarkvinnor på SD än på V.

När jag lyssnade på Jonas Sjöstedts sommartal från Umeå spetsade jag öronen efter tecken på nyorientering. Under hela det halvtimmeslånga talet nämndes faktiskt ingenting om invandring, mångkultur eller patriarkatet. Ordet ”rasism” användes bara två gånger, vilket torde vara rekord för en svensk vänsterpolitiker. Istället möts åhörarna av följande inledningsfras:

”När du möter ett träd på din vandring. Tänk gärna att det trädet möter Dig på sin vandring…”

Plötsligt känner man sig förflyttad till 1980-tal och talkören: ”Vi är ett träd med djupa, djupa rötter…”. Samma generation miljöaktivister som den gången lyfte Mp in i riksdagen, kanske idag har anledning att känna sig besvikna. Mp blev inte riktigt det folkliga gräsrotsparti man hade hoppats. Vi brukar tala om ”andra generationens invandrare” för att förklara radikaliseringen inom islam. Kanske borde vi tala om ”andra generationens miljöpartister” för att finna förklaringen till varför så många barn skolstrejkar och tycker att demokratin spelat ut sin roll. Resten av talet bekräftar bilden av ett Vänsterparti som vill distansera sig från det mångkulturella, och omfamna miljöfundamentalismen.

Jonas börjar med att berätta hur han tågluffat genom Europa tillsammans med barnen och med egna sinnen upplevt den rekordvarma sommaren 2019. Inte bara Europa dignar under hettan, öknarna breder ut sig, stormar och översvämningar blir vanligare. Isarna smälter i rekordfart. För att lägga kraft bakom orden nämner han hur cyniska kapitalister utnyttjar situationen genom att buteljera smältvatten från Arktis och sälja för dryga hundralappen.

Enligt Jonas Sjöstedt måste vi i rekordfart bygga snabbjärnvägar genom Sverige. Pengar är inget problem, för i nuvarande klimatnödläge är det faktiskt ansvarsfullt att låna. Europa måste också stå upp mot Bolsonaro som håller på att förstöra världens lungor (Amazonas). När han slutligen kommer in på Greta Thunberg gör han en konstpaus – och för att publiken riktigt ska fatta galoppen föreslår han en spontan applåd. Det är uppenbart att Fridays For Future och Greta Thunberg är den lampa som lyser i mörkret, om inte för världen så i alla fall för Vänsterpartiet. Han avrundar med vad som skulle kunna bli en programförklaring: ”Rött är det nya Gröna!”

Det är inte första gången Vänsterpartiet byter avantgarde. Redan på 60-talet dumpade man arbetarklassen till förmån för medelklassen. När inte heller medelklassen ville göra revolution dumpade man männen till förmån för kvinnorna. När inte ens kvinnorna förmådde dyrka upp låset till maktens portar, vände man sig till invandrarkulturerna. Nu när invandrarna sviker ser man sig om efter nya stödtrupper och klimatalarmisterna verkar ha allt man kan önska. De är unga, de är många, de är arga (i varje fall panikslagna), de vägrar kompromissa och är inte främmande för att bryta mot lagen (några kan till och med tänka sig att använda våld). De har heller inte mycket till övers för demokratin och leds av en flicka som hela världen älskar. Lyckas Vänsterpartiet ställa sig i spetsen för denna skara kommer alla tidigare misstag att förlåtas.

Nu tror jag inte detta kommer att hända. Antingen blir klimatrörelsen en flopp, eller så utvecklas den till en maktfaktor och då har man lika lite som islamisterna någon nytta av Vänsterpartiet. Det troliga är att V även i framtiden måste söka efter ett avantgarde. Vilket färgbyte det blir nästa gång kan man ju bara spekulera i. Som de kameleonter man är kanske man väljer Nationalismen(!), drar på sig uniformen och försöker knycka röster från Nordiska Motståndsrörelsen.