Jan-Olof Sandgren: Apguden i TV-rutan

Jan-Olof Sandgren

Richard Sörman efterlyste här på DGS fler äventyrsfilmer på temat svensk historia. De kunde exempelvis handla om Gustav Vasa, Dackefejden, Vikingatiden eller varför inte om något ur den nordiska mytologin? Ett land där förutsättningarna är lite annorlunda än i Sverige är Indien och ett intressant exempel är TV-serien ”Ramayana”.

För det första är Indien ett stort filmland. Antalet producerade titlar toppar faktiskt världsstatistiken, även om inte så många av dem når svenska biografer. Indier älskar dramakomedier. Gärna kryddade med kärlekstrubbel, sång och dansnummer och en romantisk slutscen i något schweiziskt alplandskap. Det där alplandskapet kan ju verka malplacerat, men då ska man komma ihåg att film är verklighetsflykt. När en svensk fabriksarbetare en kall vinterdag sluter ögonen och drömmer sig bort, kanske han hamnar på en Söderhavsö.

Den indiske regissören Ramanand Sagar fick i mitten av 80-talet den djärva idén att göra TV-serie av Ramayana, ett av Indiens två nationalepos. Eposet skrevs för sådär 2000 år sen och består av 24 000 verser på sanskrit (nästan lika mycket som Illiaden och Odyssén tillsammans). Många var tveksamma. Skulle ett sådant mastodontprojekt kunna tävla med populära Bollywood-komedier?

Storyn i Ramayana är följande: Guden Vishnu låter sig inkarneras i prins Rama, som efter ett styrkeprov äktar den undersköna Sita. Strax efter bröllopet råkar Ramas far Dasharatha av obetänksamhet lova bort tronen till Ramas halvbror Bharata, varpå Rama tvingas i landsflykt. Sita följer honom i exilen men kidnappas av Vishnus ärkefiende demonen Ravana, varpå följer en hissnande jakt som slutar på Sri Lanka. Rama får god hjälp av den atletiske apguden Hanuman, som bland annat räddar livet på Ramas lillebror genom att hämta en bit av Himalaya (se bild). På slutet återförenas Rama med sin Sita och inget öga är torrt.

TV-serien började sändas 1987 med ett 45-minutersavsnitt varje söndagsmorgon. 52 episoder var planerade, men på grund av seriens oväntade popularitet ökades antalet till 78. Ramayana kom att bli en av de framgångsrikaste TV-serier som någonsin gjorts. Den visades över hela Sydostasien med en tittarskara runt 650 miljoner. För Indiens del nådde tittarsiffrorna otroliga 80 %. BBC rapporterade om hur gator tömdes på folk, affärer stängdes och bussar slutade gå under en timme varje söndag. I avlägsna byar smyckades TV-apparater med blomstergirlanger och hundra personer kunde trängas framför en och samma TV-skärm. Det hände att uppretade indier hotade att bränna kraftbolagens huvudkontor, om de på grund av strömavbrott missat ett avsnitt.

Sedd med västerländska ögon (som är de enda ögon jag äger) är Ramayana en ”lågbudgetproduktion” med uppstyltad dialog, uselt skådespeleri, amatörmässiga effekter och kostymer som ser ut att vara köpta på Buttericks. Serien tillkom också under tidspress med blygsamma resurser. Så här skildras till exempel en av actionscenerna. Hanuman (Indiens svar på ”Superman”) känns heller inte särskilt övertygande. Det mest njutbara är kanske sång- och dansinslagen.

Ändå slogs alla tidigare rekord och då ska man komma ihåg att den indiska publiken har tillgång till såväl James Bond som inhemska produktioner av Hollywoodkvalité.

En förklaring är förstås att indier har andra preferenser än västerlänningar när det gäller dramaturgi och estetik, kanske också lägre krav på tekniskt utförande. Men framför allt har man en personlig relation till historien som berättas. Karaktärerna i Ramayana är kända och älskade över hela Sydostasien och väl etablerade i det kollektiva medvetandet. Tv-mediet behöver egentligen bara bekräfta en berättelse som redan finns.

Succén följdes upp av en remake 2008 och ytterligare en 2012, var och en med ett oändligt antal episoder.

I Sverige är förutsättningarna annorlunda. Vi identifierar oss sällan med karaktärer som Gustav Vasa, Sigrid Storråda eller Nils Dacke. Det är inte så att vi ler igenkännande varje gång vi ser Tor tampas med jättarna i Trymskvida, eller när Hera får på pälsen i Loketrätan. För de flesta svenskar måste dessa historier berättas ”för första gången”. En generation som växt upp med Indiana Jones ställer också höga krav på realism i actionscenerna.

Å andra sidan kanske man inte behöver vara så pretentiös. Kunde SvT producera tjugo säsonger av Rederiet borde man väl kunna (med sina 8,5 miljarder om året) kunna svänga ihop en TV-såpa om maktkampen mellan Vasabröderna? Eller spotta ur sig några dussin avsnitt om intriger och könsmaktsordning i det forna Valhall?

Just Valhall hette förresten ett danskt seriealbum från 1970-talet som nyligen återutgavs i fem påkostade samlingsvolymer. Det intressanta är att förlaget, som ville finansiera projektet med ”crowdfunding”, fick in tjugo gånger mer pengar än vad som behövdes. Ett annat exempel är Blackadder i England, en TV-produktion som (utan att resa några anspråk på historisk
korrekthet) blev både populär och kultförklarad. Disney hade inte kunnat göra det bättre.

Det är värt att notera hur producenterna bakom Ramayana inför premiären hade mycket måttliga förväntningar. Succén var inte bara monumental. Den var otippad.

29 reaktioner på ”Jan-Olof Sandgren: Apguden i TV-rutan

  1. malinkim skriver:

    Sverige saknar idag förutsättningar att få sin egen Ramayana-produktion, för svenskarna vet för lite om sitt kulturhistoriska arv. De historier, episoder och personer som skulle kunna fylla en sådan produktion har tynat bort ur det svenska medvetandet. De känslomässiga trådarna till det förflutna är för svaga för att kulturarvet ska ge någon känslomässig resonans. Denna kunskapsbrist, som medvetet frammanats från politiskt håll genom bristande skolundervisning och idogt förnekande av den svenska kulturens existens, är ett av de största hoten mot det svenska kulturarvet. Det man inte vet något om förstår man inte att vårda och bevara; det tappar sitt värde och bleknar bort. Vad vet svenskarna idag om sin mytologi? Vart tog de svenska hjältarna vägen? Vilken kontakt finns med de väsen som genom folktron befolkat de nordiska skogarna? Hur mycket känner dagens svenska ungdomar till om de böcker som skulle kunna kallas svenska klassiker?

    Vill vi bekämpa den pågående kulturförstörelsen måste vi börja med att adressera vår kunskapsbrist. Vi måste börja återupptäcka det svenska kulturarvets rika innehåll och synliggöra dess betydelse. När kulturarvet förnekas och historien förvanskas behöver vi kunna höja våra röster för att berätta hur det verkligen var. Vi bär med oss ett arv som vi idag vanvårdar och försummar på grund av att vi tappat känslan för dess verkliga värde.

    Gillad av 8 personer

    • cmmk10 skriver:

      Mobergs Rid i natt filmades 1942 och gjordes även som serie i 4 avsnitt från 1985. Handlingen ligger väl i tiden: ” Bönderna ska betala skatt till slottsherren, men det har varit missväxt i två år, så alla har skatteskulder. Men skatterna drivs till slut in med våld.”

      Skatter och EU-avgifter är kanske ett känsligt ämne, men kan Hollywood filma Patrioten så kan man kanske göra ännu en version av detta drama.

      http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3997

      https://www.oppetarkiv.se/video/1796574/rid-i-natt-avsnitt-1-av-4

      Eller varför inte hur gotländska bönder slaktades utanför Visby av dansken Atterdags tyska knektar.

      En ”Black Addler” runt Gustav Wasa och hans söner kunde nog ha ett visst underhållningsvärde. 🙂

      Gillad av 2 personer

    • rolfholmen skriver:

      Dessutom vore det förmodligen katastrofalt att låta SVT producera tex. en filmatisering av Mobergs ”Rid i natt” eller Rune Per Olofssons romansvit ”Lyckans tärning”. Risken är att postmodernismen skulle få för stort genomslag. Tänk tanken att historien om släkterna Brahe och Sparre skulle bli en svensk variant av ”Game of Thrones”, brrrrr!

      Gillad av 1 person

    • Christer E skriver:

      Om man tittar på gamla målningar finns mängder med symbolik som dåtidens betraktare mycket väl kunde associera till.
      Vad göra när Ymer för de flesta bara är en isbrytare (eller tennisspelare) och den helige Sebastian med kroppen genomborrad av pilar, ändock lyckligt leende, bara möts av en förvånad uppsyn av en modern iakttagare.

      Innan några filmprojekt kan påbörjas måste den allmänna medvetenheten om svensk och nordisk historia höjas för alla bosatta i Sverige, framför allt för barnen i skolåldern.

      Gilla

  2. Humvee skriver:

    Steg ett måste först tas, ingen med makt vill att vår historia berättas. Du har missat de skivade dalahästarna? När stängs Vasa-museet? I närheten ligger ett vikingamuseum, en Vikingaby, varje år vallfärdar vikingaentusiaster från hela Europa dit och slaget vid Foteviken utkämpas med skarpa vapen (det är inte ofarligt att vara med). Historien om denna vikingaby är dock hur etablissemanget kämpade emot både arkeologiska utgrävningar och skapandet av ett museum.

    Så dessa drömmar på DGS om en nyvaknad nationell kultur är det något annat än vad SD försökt HELA TIDEN? Varför tror man på DGS att denna vägen fungerar? Inget fel i princip men praktiken är redan prövad, folk skäms för svenska flaggan för guds skull.

    Sedan, indisk film, nej tack, man måste nog ha varit hög på något i Indien för att uppskatta att alla börjar dansa, tacka vet jag Gene Kelly då. Skall jag se film från andra kulturer så blir det Japan, det passar mitt kynne bättre. Takeshi Kitanos hårdkokta alster till exempel, helt pk-fria, som när han följer en ligist hem och ger honom ett par rediga lavetter. Befriande. Ingen dans.

    Gillad av 3 personer

  3. miketheviking skriver:

    Ja, jag behöver en svensk verklighetsflykt!
    Ty min verklighet är att Hanuman och hans brorsor sitter jag med på pendeltåget varje dag.
    Och överallt på stan möter jag Timbuktus lovsjungna apostlar, Babyloniska skönheter och Hazariska virila män…

    Så på kvällen vill jag se slaget vid Ratan, slakten vid Baggenstäket eller Armfeldts liv och äventyr!
    Eller så får Svt göra en framtidsaga om hur fint Sverige är 2050 utifrån ett manus från trion Mona Sahlin, Åsa Romson och Annie Lööf. Det skulle vara kul!

    Gillad av 3 personer

    • Loke skriver:

      I agree with Miketheviking. DGS is excellent in the meaning that it reminds us what is wrong in today’s Sweden. What it miss is views on what Sweden may be by 2050 with a continuation of current demographic trends. People afraid of expressing views, except in company of trusted friends? Blasphemy laws multiplied? Our medieval churches white-washed inside and converted to serve another religion? Analphabetism widespread. International companies packed and left? Swedes with good education all migrated to Denmark, Canada, Poland, etc.?

      Remind me about what actions are being taken today to prevent this scenario from becoming reality.

      Loke

      Gilla

      • cmmk10 skriver:

        He he!

        En variant på Apornas planet, där Sverige befolkas av en helt ny typ av människor. Det vore någonting att få se på bästa sändningstid. 😉

        Å andra sidan kan man ju direktsända från någon lämplig övervakningskamera – blir billigare så.

        Gillad av 1 person

  4. Gerhard Miksche skriver:

    ”Sedd med västerländska ögon (som är de enda ögon jag äger)”. Jag tror att skribenten i vart fall lärt sig att kisa med indiska ögon. Vilket ger insikter som annars förblir dolda.

    Gilla

  5. Göran Holmström skriver:

    Jan-Olof , denna fabriksarbetare, drömmer inte om varma söderhavsöar eller ett liv i sus och dus.
    Utan det skulle räcka gott att bli tagen på allvar , och gå chansen att bygga lite av sina tankar exempelvis det dubbelverkande vågkraftverket eller den steglösa hydrauliska växellådan som tänkts fram under sömnlösa nätter.
    Men som längst ner på pinnen öppnar sig chanserna sällan.
    Vad kan lite verklighetsflykt på tv eller film erbjuda mot , förutsägbarheten i att tilldelats en plats på golvet.
    I brist på mental stimulans, vill jag hellre förstöra allt.
    Här har du en arbetarhjärna, kanske inte den bästa eller den mest statistiska.
    Do androids dream of electrical sheep?

    Gillad av 1 person

  6. UlfH skriver:

    Ja, varför inte en äventyrsserie om hjältekonungen Karl byggd på historieböcker från 1900-talets skolundervisning. Personligen gillar jag inte bli underhållen. Det mesta är ju bara trams, speciellt i TV. Däremot gillar jag fakta. Speciellt tycker jag att Twitter är en god underhållning. där kan jag mysläsa allt från korkade och skamlösa åsikter till de mest brilijanta, och det är jag som bestämmer vad som är vad.

    Gilla

  7. Kristina von Heland skriver:

    Utanför Sverige råder ett stort intresse för nordisk mytologi och vikingar. Hollywood gör vikingaserier. Sagan om ringen och games of thrones har tagit mycket från Norden.
    En serie på en kunskapskanal visar en lång dokumentär om hur forskare letar vikingaspår i Canada. En sten ägnas 20 min av utredning, var den äkta eller en bonde med svenskt påbrå som högg den?
    På IKEA har man en vägg full med vackra bilder från Sverige med beskrivning-stenarna-biblioteket,- samer.På midsommar har man svensk midsommarstång och folkdanslag med sill i restaurangen. Julbord. Tar du lingonsylt till köttbullarna sticker de ner en svensk flagga i maten.
    Ska ni kolla på svensk trad och kultur tipsar jag om utlandet. Jag testar ibland när de frågar från vart jag kommer. Soy vikingo och då blir de väldigt glada och trevliga 100%. De vet exakt och börjar berätta och ber mig berätta.
    Min läkare har Tors hammare runt halsen. Jag uppmärksammade varpå läkartiden utökades, jag berättade om skogsrået. Han var lycklig.
    Detta var bara ett smörgåsbord på hur det ser ut i andra länder.
    Min spaning är att den fornnordiska sagan och religionen står mycket högt i kurs. Jag tror faktiskt att barn i andra länder vet mer om nordisk historia än vad svenska barn gör. Har det att göra med jantelag eller om värdegrund? Är det rasistiskt?
    Tur att jag läste religionshistoria i och historia i Uppsala en gång i forntiden haha

    Gillad av 3 personer

  8. MartinA skriver:

    Jag vill inte att äcklen i Kultursverige ska komma någonstans i närheten av vår historia eller forna mytologi. Låt den dö i frid utan att besudlas en sista gång av de där monstren som när en dödsdömd på mdeltiden bröts sönder och träddes in i ett hjul för allmänt åtlöje.

    Gillad av 1 person

  9. karlgunnareriksson skriver:

    Här i Sverige är det dödskultur i svensk television efter klockan 21:00 . Precis som det vore en upplyftande kulturell gärning. Ibland vaknar jag av att pinka på natten . Kan inte somna om . Slår då på dumburken med ytterligare. dödskultur. Alla programmakare har tydligen döden i hjärnan . Har programmakarna djävulen som influenser ?
    Grotesco är tydligen kultur , vilket inte är människans behov. Vem , vilka har behov av grotesco ?

    Gilla

  10. Rikard skriver:

    Hej.

    Jag såg rubriken och tänkte: ”Aha! En text om Lööfven, eller kanske Bildt?”. (Det säger nog mer om mig än om nåt annat…)

    Men dra ihop lite folk via nätet? Varför inte en rulle om Vild-Hussen? Den borde passa bra in i miljöfascismen och kilmathysterin.

    Eller ”nära framtid-sci fi”-rulle: en svensk man och kvinna söker friheten i total-staten, med PK-drönare, RFId-chipning , och annat mums. Din medskribent Eddie kan säkert tipsa dig om bra inspirationskällor från sjuttio- och åttiotalet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 1 person

    • cmmk10 skriver:

      Vild-Hussen är faktiskt en förfader till mig. Inget jag brukar ta upp i sociala sammanhang precis, man får dock säga att han ville nog väl men han hade lite otur. Nog svårt att veta att det skulle vara en sandås?

      Gilla

  11. P I Persson skriver:

    Jag skulle gärna se en lång TV-serie om arbetarerörelsens uppkomst i Sverige. Om bakgrunden, överklassens välde, föregångarna tidigare på 1800-talet, sundsvallsstrejken 1879, mäster Palms intåg, föredraget ”Hvad vilja socialdemokraterna”, LO:s bildande, SAP:s bildande, tidningen Social-Demokraten, de färgstarka pionjärerna som pastor H F Spak, Fabian Månsson, borgmästare Lindhagen, Fredrik Ström, Z Höglund, Kalle Kilbom, hövdingen Branting m fl, ABF:s bildande, hungerkravallerna 1917, allmänna rösträttens införande, de första s-ministärerna, borgerligt motstånd som t ex i kosackvalet 1928, Ådalen -31, Per-Albin och Folkhemmet osv. Jag lovar och svär, denna ärorika historia är i stort sett okänd av nutidens historielösa människor, kanske i synnerhet i grupper som DGS, och en filmatisering skulle därigenom fylla en djupt känd uppgift. Spännande skulle den också bli. Den som inte känner sin historia har små möjligheter att kunna vare sig förstå sin samtid eller förutse framtida skeenden.

    Gilla

    • cmmk10 skriver:

      Jag skulle vilja se ett icke historiereviderat drama, där myten om skotten i Ådalen behandlas opartiskt. Lär nog aldrig hända, då den är lika viktig för SAP som Jesus korsfästelse är för kristendomen.

      Gillad av 4 personer

    • olle reimers skriver:

      …så att du kunde fortsätta att drömma om en ”demokratisk socialism”; denna uppenbara självmotsägelse.

      Dream on, PI Persson!

      Gilla

      • P I Persson skriver:

        Och var fanns demokratin i Sverige innan den infördes av socialisterna ? Ingenstans. Och det är tillbaks dit som också dagens höger strävar.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.