Jan-Olof Sandgren: Apguden i TV-rutan

Jan-Olof Sandgren

Richard Sörman efterlyste här på DGS fler äventyrsfilmer på temat svensk historia. De kunde exempelvis handla om Gustav Vasa, Dackefejden, Vikingatiden eller varför inte om något ur den nordiska mytologin? Ett land där förutsättningarna är lite annorlunda än i Sverige är Indien och ett intressant exempel är TV-serien ”Ramayana”.

För det första är Indien ett stort filmland. Antalet producerade titlar toppar faktiskt världsstatistiken, även om inte så många av dem når svenska biografer. Indier älskar dramakomedier. Gärna kryddade med kärlekstrubbel, sång och dansnummer och en romantisk slutscen i något schweiziskt alplandskap. Det där alplandskapet kan ju verka malplacerat, men då ska man komma ihåg att film är verklighetsflykt. När en svensk fabriksarbetare en kall vinterdag sluter ögonen och drömmer sig bort, kanske han hamnar på en Söderhavsö.

Den indiske regissören Ramanand Sagar fick i mitten av 80-talet den djärva idén att göra TV-serie av Ramayana, ett av Indiens två nationalepos. Eposet skrevs för sådär 2000 år sen och består av 24 000 verser på sanskrit (nästan lika mycket som Illiaden och Odyssén tillsammans). Många var tveksamma. Skulle ett sådant mastodontprojekt kunna tävla med populära Bollywood-komedier?

Storyn i Ramayana är följande: Guden Vishnu låter sig inkarneras i prins Rama, som efter ett styrkeprov äktar den undersköna Sita. Strax efter bröllopet råkar Ramas far Dasharatha av obetänksamhet lova bort tronen till Ramas halvbror Bharata, varpå Rama tvingas i landsflykt. Sita följer honom i exilen men kidnappas av Vishnus ärkefiende demonen Ravana, varpå följer en hissnande jakt som slutar på Sri Lanka. Rama får god hjälp av den atletiske apguden Hanuman, som bland annat räddar livet på Ramas lillebror genom att hämta en bit av Himalaya (se bild). På slutet återförenas Rama med sin Sita och inget öga är torrt.

TV-serien började sändas 1987 med ett 45-minutersavsnitt varje söndagsmorgon. 52 episoder var planerade, men på grund av seriens oväntade popularitet ökades antalet till 78. Ramayana kom att bli en av de framgångsrikaste TV-serier som någonsin gjorts. Den visades över hela Sydostasien med en tittarskara runt 650 miljoner. För Indiens del nådde tittarsiffrorna otroliga 80 %. BBC rapporterade om hur gator tömdes på folk, affärer stängdes och bussar slutade gå under en timme varje söndag. I avlägsna byar smyckades TV-apparater med blomstergirlanger och hundra personer kunde trängas framför en och samma TV-skärm. Det hände att uppretade indier hotade att bränna kraftbolagens huvudkontor, om de på grund av strömavbrott missat ett avsnitt.

Sedd med västerländska ögon (som är de enda ögon jag äger) är Ramayana en ”lågbudgetproduktion” med uppstyltad dialog, uselt skådespeleri, amatörmässiga effekter och kostymer som ser ut att vara köpta på Buttericks. Serien tillkom också under tidspress med blygsamma resurser. Så här skildras till exempel en av actionscenerna. Hanuman (Indiens svar på ”Superman”) känns heller inte särskilt övertygande. Det mest njutbara är kanske sång- och dansinslagen.

Ändå slogs alla tidigare rekord och då ska man komma ihåg att den indiska publiken har tillgång till såväl James Bond som inhemska produktioner av Hollywoodkvalité.

En förklaring är förstås att indier har andra preferenser än västerlänningar när det gäller dramaturgi och estetik, kanske också lägre krav på tekniskt utförande. Men framför allt har man en personlig relation till historien som berättas. Karaktärerna i Ramayana är kända och älskade över hela Sydostasien och väl etablerade i det kollektiva medvetandet. Tv-mediet behöver egentligen bara bekräfta en berättelse som redan finns.

Succén följdes upp av en remake 2008 och ytterligare en 2012, var och en med ett oändligt antal episoder.

I Sverige är förutsättningarna annorlunda. Vi identifierar oss sällan med karaktärer som Gustav Vasa, Sigrid Storråda eller Nils Dacke. Det är inte så att vi ler igenkännande varje gång vi ser Tor tampas med jättarna i Trymskvida, eller när Hera får på pälsen i Loketrätan. För de flesta svenskar måste dessa historier berättas ”för första gången”. En generation som växt upp med Indiana Jones ställer också höga krav på realism i actionscenerna.

Å andra sidan kanske man inte behöver vara så pretentiös. Kunde SvT producera tjugo säsonger av Rederiet borde man väl kunna (med sina 8,5 miljarder om året) kunna svänga ihop en TV-såpa om maktkampen mellan Vasabröderna? Eller spotta ur sig några dussin avsnitt om intriger och könsmaktsordning i det forna Valhall?

Just Valhall hette förresten ett danskt seriealbum från 1970-talet som nyligen återutgavs i fem påkostade samlingsvolymer. Det intressanta är att förlaget, som ville finansiera projektet med ”crowdfunding”, fick in tjugo gånger mer pengar än vad som behövdes. Ett annat exempel är Blackadder i England, en TV-produktion som (utan att resa några anspråk på historisk
korrekthet) blev både populär och kultförklarad. Disney hade inte kunnat göra det bättre.

Det är värt att notera hur producenterna bakom Ramayana inför premiären hade mycket måttliga förväntningar. Succén var inte bara monumental. Den var otippad.