Det fanns en tid när man kunde vinna en diskussion genom att kalla någon för ”rasist”. Även om det saknades belägg för påståendet var det en allvarlig anklagelse och diskussionen liksom avstannade. Att i det läget försvara sig kunde ju tolkas som att man ursäktade rasismen, och i förlängningen ställde sig bakom kung Leopolds folkmord i Kongo. Säkrast att låta saken bero och byta ämne.

Numera är ”rasist” ett så vanligt okvädesord att det närmar sig amerikanskans ”Motherfucker” eller ”Son of a bitch”. Knappt någon tänker längre på vad det betyder, eller en gång betydde. Det blir allt mindre användbart i debatter.

Ett mer sofistikerat sätt att vinna diskussioner är att hänvisa till ”fakta”. Fakta betyder (om jag förstått saken rätt) ”något som inte kan ifrågasättas” och alltså gör diskussionen överflödig. Det är inte riktigt samma sak som att hänvisa till en artikel, en forskarrapport eller något som en professor sagt i en intervju. Artiklar kan vara tendentiösa, forskning kan vara irrelevant och även professorer kan ibland prata i nattmössan. Men fakta är fakta. Face it!

När man i en diskussion konfronteras med fakta, finns fem sätt att reagera på:

-Hålla med – och förlora diskussionen.
-Inte hålla med – vilket gör dig till ”faktaförnekare” (som är något mycket fult).
-Påstå att den andre ljuger – vilket är en förolämpning och gör att du kan avkrävas bevis.
-Avbryta diskussionen – för att gå till biblioteket (eller Googla) och ägna resten av dagen åt att kolla upp om fakta verkligen stämmer.
-Låtsas att du inte uppfattat ordet ”fakta”, utan behandla det sagda som vilken synpunkt som helst.

Väljer du det sista alternativet är du förmodligen (liksom jag) ”faktaresistent”. Det kan se ut som en bekväm utväg, men är ofta enda sättet att fortsätta diskussionen, såvida man inte råkar vara världsledande expert inom just det område som avhandlas. ”Faktakortet” brukar plockas fram med ungefär samma frekvens inom klimatrörelsen som bland korantroende muslimer, och precis som ”rasistkortet” är det ett snabbt sätt ett avbryta en diskussion som börjar kännas obekväm.

Även faktaresistenta måste dock erkänna att det finns fakta som absolut inte bör ifrågasättas. Till exempel att två plus två är fyra, att kungen heter Carl XVI Gustaf och att det är drygt 38 000 mil till månen. Det var den typen av fakta jag själv sysslade med när jag var akademiker för sådär 40 år sen. Åsikter kan bygga på faktaunderlag, aldrig tvärtom.

Modern genusteori (som via något som kallas ”jämställdhetsintegrering” vunnit insteg på svenska universitet) är av en annan uppfattning. Strikt tillämpad evidensbaserad vetenskap uppfattas som färgad av en föråldrad patriarkal maktstruktur. Istället lyfts värderingar fram som en viktig del av forskningen, kanske den viktigaste. Forskning riskerar att bli en process där populära åsikter ”förädlas” till fakta, omöjliga för lekmän att ifrågasätta.

Det låter i mina öron som en teori skräddarsydd för politiker. Fredrik Reinfeldt lär ha tolkat ordet ”forskning” synnerligen generöst och ibland låtit det betyda åsiktspaket producerade av någon tankesmedja under ett brainstormmöte. Syftet är förstås att öka sin trovärdighet utan att behöva motivera varför. Ungefär som man förr i världen lade kraft bakom orden genom att säga: ”Det står skrivet” eller ”Gud är mitt vittne”.

Vad använder jag då själv för referenser när jag debatterar? (Som faktaresistent måste man ju leva som man lär). I huvudsak grundar jag mig på följande källor:

-Saker jag upplevt (anekdoter).
-Saker andra säger sig ha upplevt (andrahandsanekdoter).
-Saker jag sett på sociala medier (som verkar trovärdiga).
-Saker jag erinrar mig ha läst i någon bok (som verkar trovärdig).
-Rykten jag hört (som verkar trovärdiga).
-Vad folk pratar om i sina mobiler på spårvagnen (trovärdigt eller ej).
-Vetenskapliga och andra artiklar (som verkar trovärdiga).
-Gissningar och spekulationer.
-Fakta, av typen hur många km det är till månen.

Allt utom den sista punkten på listan kan ifrågasättas. Skulle någon avfärda min uppfattning som ”bullshit” har jag i regel svårt att bevisa motsatsen. Lite tunt kan man tycka.

En till synes motsatt strategi använde tidningen ETC när man för några år sen ville korrigera sakfel i invandrardebatten. I den här 30-sidiga bilagan tar man upp alla tänkbara aspekter och är noga med att underbygga varje slutsats med ”fakta”, siffror och statistik – så att SDs påstående att hög invandring bäddar för framtida samhällsproblem, en gång för alla kan avfärdas som en myt. Det här skrevs på våren 2015… några månader senare inträffade flyktingkaoset och Åsa Romson grät i direktsändning.