Astrid Lindgren var en stor författarinna men hon var inte särskilt PK vilket gett kulturskribenter, förlagsredaktörer och bibliotekspersonal en del huvudbry. Det är inte helt oproblematiskt att göra ändringar i en av våra folkkäraste barnböcker. Enklast hade förstås varit om man kunnat skicka någon tjänsteman från kulturdepartementet i en tidsmaskin tillbaka till 40-talet, och förklara för Astrid att det inte är OK att skriva ”negerkung”.
Nu var Astrid Lindgren själv inte helt nöjd med alla sina formuleringar, vilken författare är det? Men ”negerkungsdebatten” pekar på en annan intressant sak. Tydligen är det så sällsynt med rasism i vår kultur, att man måste gå tillbaka 70 år i tiden för att hitta antydningar åt det hållet.
Och hur rasistisk är egentligen Pippi i Söderhavet? Jag minns berättelsen om Kurrekurreduttön som ganska sympatisk. Jag har för mig att barnen lekte tillsammans och hade roligt. Efraim Långstrump verkar ha varit en ganska bra kung, fast han var vit, och kanske skulle han passat lika bra som kommunalråd i Rinkeby. Paradisön i Söderhavet verkar i alla fall ha en del gemensamt med den mångkulturella idyll som våra politiker hoppades förverkliga i svenska förorter. Skillnaden är att Astrid Lindgren var fullt medveten om att hon skrev en fantasiprodukt.
Genom att sila den här typen av mygg, vill PK-isterna få oss att svälja den riktigt stora kamelen. Att man själva betett sig som ”negerkungar” i mer än 30 år, och försökt skapa en paradisö kallad ”Den humanitära stormakten” för att i gengäld få världens hyllning och klienternas tacksamhet. Fast det klart, man säger ju inte ”neger”. Det ordet får bara användas av Adam Tensta.
Antirasisterna skapar ofta själva den rasism dom vänder sig emot. Därför blir dom på något vis ideologiskt självgående. Hade inte kulturskribenterna brytt sig om att problematisera Pippi i Söderhavet, hade säkert ingen annan gjort det heller.
Låt oss fantisera en smula och tänka att det verkligen funnits en tidsmaskin. Och att sändebudet från kulturdepartementet faktiskt lyckas övertala Astrid Lindgren att (inför hotet om framtida bokbål) värdegrundsäkra sin barnboksproduktion. Hur skulle hennes böcker då ha sett ut? Och hade de blivit mindre problematiska?
Vi kan börja med Emil i Lönneberga. Sändebudet från kulturdepartementet konstaterar att det redan finns alldeles för många rågblonda pojkar i barnlitteraturen, så en liten ändring bara. Låt oss kalla honom Mohammed istället. Det skulle vara mer inkluderande och fler barn skulle känna igen sig. Redan inledningssången skulle ställa till problem:
Hujedamej sånt barn han var,
i hela Småland fanns,
ej nån så vild som Mohammed var
och ingen annanstans
Varenda PK-recensent skulle gå i taket. Framför sig hade man sett bilden av en minderårig terrorist som plågar den svenska landsbygden med sina illdåd. Att hissa upp småflickor i flaggstången är väl inget en svensk pojke skulle göra, så där är Astrid uppenbart ute efter att sprida hat mot muslimer. Att han sen blir misshandlad av sin pappa och måste sitta i snickarboden och tälja trägubbar, gör inte saken bättre. En arabisk terrorpojke, beväpnad med kniv, som utsätter sin lillasyster för livsfara och till på köpet fastnar med huvudet i soppskålen (vilket visar att man inte ens tilltror honom elementärt svenskt bordsskick). Och hur reagerade grannarna på allt detta? Jo, de ville starta en insamling för att skicka pojken till Amerika. Man vill helt enkelt kasta ut honom ur landet! Är han kanske inte svensk medborgare?
Mohammeds vänskap med griseknoen skulle också få landets mer radikala muslimer att vädra konspiration. Säkert bara en tidsfråga innan någon rättrogen imam hade utropat en fatwa mot förlaget.
Och allt detta på grund av ett namnbyte. PK-recensenterna och de radikala muslimerna skulle förstås hävda att det är vanliga svenskars fördomar som får dem att associera i de här banorna. Men hur det än är med den saken, så ligger de själva i frontlinjen.
Förutom namnbytet på Emil har sändebudet från kulturdepartementet ytterligare ett önskemål. Den där Ronja verkar ju vara en trevlig flicka, men är hon inte uppenbart rasifierad? Kunde hon inte vara lite mera stolt över sitt ursprung? Till exempel genom att framhäva sina rötter inom den stolta romska kulturen, som sedan århundraden varit etablerad i vårt land. Redan titeln på boken skulle få varningslamporna att blinka rött på varenda kulturredaktion och EU-parlamentariker Soraya Post att stämma utgivaren för hets mot folkgrupp. ”Rövardotter!” Än en gång kommer Pandoras ask att öppna sig.
