Huruvida demoner finns eller inte kan förstås diskuteras, men deras existens är minst lika väldokumenterad som den flora av icke-binära kön som upptäckts de senaste åren. Och de påverkar oss i minst lika hög grad. Samma sak med änglarna, fast de brukar sällan upplevas som ett problem så vi lämnar dem tills vidare.

Med bristfälliga kunskaper i spanska, men med en stor portion idealism reste jag och en kompis till Centralamerika 1980. Vi hade hört att det pågick en revolution i Nicaragua, och eftersom revolutionen aldrig tycktes komma till Sverige ville vi vara med där det hände.

Efter mycket grubblande har jag upptäckt islams akilleshäl. I väntan på att Svenska kyrkan ska visa sin tacksamhet, vänder jag mig i ödmjukhet till DGS.

Både islam och kristendomen är överens om att Gud är ofelbar. Det som kommer från Gud kan inte ifrågasättas av ofullkomliga människor.

Asterix är på många sätt en genial serie. Välskriven, vältecknad och fylld av bitsk humor, samt med en lagom seriös inställning till historia. Den generation som växt upp med Kalle Anka, fick i alla fall ett hum om att det funnits något som hette Romarriket och att det så småningom gick under.

Jag har alltid gillat rektor Hamid, eller Hamid Khan Zafar som han egentligen heter. Han verkar vara en praktisk och resultatinriktad person, som lyckades vända utvecklingen på en av de värsta förortsskolorna i Göteborg genom att göra det som en rektor förväntas göra. Sätta sig i respekt. Plötsligt hade skolan en chef som inte backade för krav från pedagoger, elever, byråkrater eller föräldrar, utan på eget bevåg satte upp regler som verkade funka.

För ungefär ett år sen gjorde FN’s generalsekreterare António Guterres följande sammanfattning av året som gått:

”…2023 has been a year of enormous suffering, violence and climate chaos. Humanity is in pain, our planet is in peril. 2023 is the hottest year on record…”

Någon lär ha viskat i Donald Trumps öra att vägen till det amerikanska folkets hjärta inte längre går via etablerad media, utan genom populära podcast. Att småprata i två timmar med Joe Rogan ger större utdelning än att intervjuas av professionella nyhetsankare på CNN.

Första advent. I min förhållandevis trevliga förort inleddes denna högtid kl 3.15 på morgonen med att en detonation väckte hela grannskapet. Något motvilligt klev jag ur sängen, kollade från balkongen att det inte syntes någon eldsvåda som jag måste anmäla, samt öppnade lägenhetsdörren för att förvissa mig om att det inte luktade rök från trappuppgången. Därefter kunde jag ”tryggt” somna om.

Bokförlaget Karneval har ibland vänligheten att skicka mig en gratisbok. Nyligen fick jag ett exemplar av Gunnar Sandelins Den stora omvandlingen* med undertiteln ”Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott”. En nykter men knivskarp redogörelse för ett samhällsexperiment som den svenska befolkningen utsatts för under drygt ett halvsekel – utan vårt informerade samtycke.

För precis sex månader sen, under slutspurten till EU-valet, stod jag och några kompisar utanför en valstuga på Avenyn och kampanjade för Medborgerlig samling. Vi hade sökt polistillstånd i vanlig ordning, och när valet var över skulle valstugan bortfraktas och platsen städas på vår bekostnad.

Så länge Sverigedemokraterna var en paria som ingen ville ta i med tång, ökade deras väljarstöd med ungefär en fördubbling varje riksdagsval. Så länge de vägrade kompromissa i sina kärnfrågor, varav invandringen var den viktigaste, spelade det ingen roll hur illa omtyckta de var. Kurvorna pekade ändå uppåt.

I min ungdom pratades det mycket om politiska fångar. Den som ville göra en insats för mänskligheten kunde gå med i Amnesty International och bidra till att ”samvetsfångar” runt om i världen släpptes ur fängelset. Amnesty’s lista över politiska fångar innehöll inte bara internationella namn som Nelson Mandela och Andrej Sacharov, utan också lokala samvetsfångar i Sudan, Indonesien, Gambia eller Turkiet. Det tycktes inte finnas någon fängelsehåla någonstans, dit inte Amnesty’s granskande blick nådde. Så här skrev man på sin hemsida 1996:

James O’Keefe nådde internationell ryktbarhet 2020, när hans organisation Veritas avslöjade en lång rad oegentligheter i det amerikanska presidentvalet. Två år senare blir han viral på nytt. Denna gång med en video som visar hur en forskningschef på Pfizer, under en fingerad Tinder-date, skryter med hur man kan manipulera virus för att ”skräddarsy” kommande vacciner. Videon slutar med att Pfizerforskaren löper amok och börjar slå vilt omkring sig. Kort därefter blir O’Keefe kickad, utfrusen och stämd av sin egen organisation.

Måste erkänna att jag i kritiska situationer har ett mycket begränsat civilkurage. Men en gång lyckades jag faktiskt avstyra ett krogbråk i Ryssland. Det var i mitten av 90-talet och jag var egentligen på väg till Västafrika. Men det flygbolag jag anlitat (som just då var marknadens billigaste) tog genvägen över Moskva, där jag måste tillbringa fyra timmar på flygplatsen.

Jag har följt Patrik Sjöberg ända sen han hoppade 2.42 i höjd 1987 och läst hans självbiografi ”Det du inte såg” som kom ut 2011. Tillsammans med Sara Nilsson driver han sajten Dumpen, som hänger ut personer på nätet efter att de sexchattat med vad de tror är minderåriga barn. Sajten är enormt populär och lockar hundratusentals besökare varje vecka.

En sak jag länge undrat över är varför en viss typ av kvinnor är förtjusta i män som rent objektivt är skitstövlar. De kan vara kriminella, sadister, islamister, slagskämpar eller till och med mördare. Nästan alltid finns kvinnor i bakgrunden som stöttar dem. Till och med när de själva utsätts för misshandel och övergrepp.

Ibland försöker jag sätta mig in i hur folk tänker. Som intellektuell utmaning påminner det lite om att lösa korsord. Man fyller tomma rutor med begripligt innehåll för att få lodrätt och vågrätt att haka in i varandra, tills det inte återstår några vita fläckar och man känner tillfredsställelsen av att ha skingrat ett mysterium.

Många frågar sig varför just Västerlandet – som nått en så häpnadsväckande grad av välstånd och trygghet jämfört med andra civilisationer – plötsligt ser ut att rusa mot sin undergång. Här är några vanliga förklaringar:

Det rådde en olustig stämning när jag klev på bussen i torsdags, på väg från mitt vanliga köpcentrum. Chauffören, en spenslig karl som såg ut att komma från något Medelhavsland, klev ut från förarhytten med siktet inställt på de bakre sätena. Alla kunde se att han var ursinnig.

Bland mitt arvegods finns farfars Lilla katekes (bilden). Han fick den när han började folkskolan runt 1910, på den tiden den fortfarande skulle läras utantill av alla svenska skolbarn. Idag rynkar många på näsan åt denna skrift, men i första paragrafen till den första svenska regeringsformen från 1634, står att läsa:

Socialismens idé är förbluffande enkel. Om alla gör det dom är bra på och delar lika på resultatet, kommer hela samhället att blomstra. Vissa är ju bra på att bygga jetmotorer, andra är duktiga på att baka pepparkakor. Eftersom samhället behöver både pepparkakor och jetmotorer finns ingen anledning att värdera den ene högre än den andre. Slutligen finns individer som inte är bra på något alls och för dem behövs ett socialt trygghetssystem, som bekostas av den offentliga sektorn.

Jag tvekade länge att kommentera det amerikanska presidentvalet. Sverige har gott om egna problem att ta itu med och det är trots allt amerikanerna som röstar, inte vi. Men det drama som utspelas inför våra ögon är så gastkramande att det är svårt att låta bli.

När jag var liten var jag en mästare på flaggor. Redan i sexårsåldern kunde jag inför imponerade vuxna rabbla upp världens huvudstäder och peka ut länderna på jordgloben. Denna kunskap gav mig en trygg känsla av ordning och reda.

Som barn fick jag alltid höra att optimism var något bra. Gott humör och ett positivt sinnelag löste de flesta problem och pessimister var bara ett gäng gnälliga tråkmånsar. Inget att fästa sig vid. Varje gång man knäppte på barnradion 1965 hördes låten ”Sudda sudda bort din sura min” (som jag för övrigt hatade). Sorglöshet var idealet och gladast av alla var Thore Skogman. Det mest deprimerande man kunde höra på Svensktoppen var ”Lyckliga gatan”.

Upplevde hög grad av igenkänning när jag läste Patrik Engellaus krönika ”Vilka tror dom att dom är?”

Ett exempel från förra veckan: En kvinna utanför Systembolaget säger ”Hej” och vill uppenbarligen tala med mig. Hon ser varken ut som en tiggare eller prostituerad så reflexmässigt stannar jag. Det skulle ju kunna vara en människa i nöd, vars farmor just brutit lårbenshalsen och behöver hjälp med att ringa ambulans – förresten stod hon mitt framför mig, så det var lite svårt att gå runt.

För precis fem år sen stod världen mitt uppe i vad som antingen var den farligaste virusattacken i modern tid, eller den största masspsykosen i modern tid. Själv lutar jag åt det senare. Hela länder stängdes ner, näringslivet tilläts kollapsa, barn togs ur skolan och miljoner människor sattes i husarrest, på grund av ett influensavirus som bara var lite farligare än det vanliga. Covidskräcken lade sig inte förrän två år senare, då Ukrainakriget gav oss annat att tänka på.

”På sig själv känner man andra, sa luffar’n om lössen”

Detta stycke bondförnuft ur den svenska ordspråksskatten citerades ofta av min mamma. Det betyder att någon som tror sig genomskåda andra människors svagheter – i själva verket bara avslöjar sina egna.

Jag minns en medicinsk föreläsning för sådär 45 år sen. Den hölls av en pensionerad läkare som var både pedagogisk och humoristisk. Mot slutet av föreläsningen anförtrodde han oss några privata funderingar och sa att: ”den största välgärning man kan göra mänskligheten, vore att uppfinna ett virus som gjorde 90 procent av alla män sterila”.

Igår skrev jag en krönika om globalismen som politisk kraft med imperiedrömmar, och fick den mycket relevanta frågan: Vilka är globalisterna? Var finns dom? Är det bara gänget i Davos du talar om, eller finns det stöd bland vanliga människor? Man kan rentav fråga sig om ”globalismen” verkligen finns, eller om det mest är en högerextrem myt.

Många reagerar säkert på rubriken. Sovjetunionen var ett katastrofprojekt som resulterade i massmord, arbetsläger, utrensningar, materiell misär och ett så korrupt system att ingen vågade lita på någon. Självfallet vill varken Klaus Schwab eller någon annan globalist (hur cyniska de än må vara) åstadkomma något liknande.