På 80-talet besökte jag ibland en bardisk i stadsdelen Kålltorp, där två vänner brukade underhålla övriga gäster med politiskt käbbel sju kvällar i veckan. Stämningen var alltid god. Den ene av vännerna var moderat, ägare av ett byggföretag och bodde i Örgryte (alltså långt högerut på den politiska Göteborgskartan). Den andre tillhörde KPMLR, en politisk sekt nära avgrunden till vänster.

Diskussionerna kunde röra sig om ideologiska spörsmål, vem som var den störste fähunden, Rockefeller eller Stalin eller smalare ämnen av lokal karaktär. Efter någon timme åkte de hem till sina respektive familjer och förmodligen ganska likartade svenska medelklassliv, för att träffas igen nästa kväll.

Det finns idag ett häpnadsväckande utbud av konspirationsteorier samtidigt som det anses lite skamligt att tro på dem. Ungefär som att tro på Tomten, eller värre. Det är betydligt tryggare att utgå från att världen fungerar som vi tror att den alltid har gjort, för att i efterhand kunna säga: ”Vi har varit naiva”.

I nästan alla sammanhang där det varnas för konspirationsteorier utgår man från att de är falska. Men hur kan vi vara så säkra på det?

För den yngre läsekretsen kan jag berätta att under 1960-talet samlades svenska folket varje lördag framför TV-apparaterna och något som kallades Hylands hörna. Det var inte i första hand ”vuxna politiska samtal” människor på den tiden trängtade efter, då allvarliga herrar i kostym redan fyllde det mesta av TV-mediet. Istället fanns ett sug efter underhållning, modernitet, kanske också en smula flärd förutsatt att det inte gick för långt.

Precis som Navid Modiri i ”Hur kan vi” hämtade Hyland sin programidé från USA och stöpte om den för att passa svenska förhållanden.

I en minnesvärd julkrönika från 2017 polemiserar Malcom Kyeyune mot de dystopier som förutspår att etniska svenskar en dag kommer att förskansa sig i ”skyddade zoner”, som svar på växande invandrarbaserad kriminalitet. Om kriminalitet och våld fortsätter öka som hittills kommer förvisso ”gated communities” att dyka upp även i Sverige. Vad dystoperna lätt förbiser är att dessa fredade zoner, för att vara effektiva mot dagens kriminalitet kommer att bli mycket dyra i drift. I takt med att orosmolnen hopar sig, blir de förmodligen lika exklusiva på bostadsmarknaden som takvåningar i Stockholms innerstad.

En gång i ungdomen reste jag i Brasilien. Regeringen höll på att trilla av pinn efter 20 års militärdiktatur, så viss nervositet rådde i landet och min brasilianske vän Jorginho hade gett mig rådet: ”Om du får problem i Brasilien, lita på folket”. På svenska låter det som en värdelös vänsterklyscha, men orden har lite annorlunda klang på portugisiska.

En obehaglig sak hände faktiskt i en landsortshåla som jag just nu inte kan erinra mig namnet på. Jag hade druckit några öl i en del av stan som inte kändes helt trygg, och det började bli mörkt.

Idag finns en unik svensk kultur. Den består i att vi tror oss vara herrar över världen enbart genom att tänka rätt, och att inget på allvar kan skada oss eftersom vi inte kan erinra oss att något skadat oss förut. Till exempel anses det relativt riskfritt att välkomna representanter för världens mest brutala terrorgrupper att komma och bo med oss och våra familjer, utan rättsliga påföljder.

Att enbart skylla på makthavarna är en bekväm undanflykt. Den 24 maj 2019 fyller den allmänna svenska rösträtten 100 år. Så de politiker som upprätthåller den här kulturen (med reservation för att demokratin inte alltid fungerat perfekt) har kommit till makten med vårt stöd. Låt den tanken sjunka in.

(OBS. Denna krönika kan innehålla spår av ironi.)

Olyckskorpar på nätet kraxar om att min generation kommer att vara den sista som kan berätta om hur det är att leva i en demokrati. Tyvärr finns en del tecken i tiden som talar för att dom har rätt. Men det beror förstås på vad man menar med demokrati. Om demokrati betyder en uppsättning känslor och värderingar som den styrande klassen anser demokratiska, kommer demokratin alltid att överleva.

Barn som är makthavare måste granskas minst lika kritiskt som vuxna som är makthavare. Någon har beskrivit Greta Thunberg som vår tids Jesus, själv tycker jag hon har fler gemensamma drag med f d statsminister Fredrik Reinfeldt. På något sätt liknar de varandra. Det är något i blicken eller kanske personligheten som matchar. Båda håller en förment låg profil, som till en början kan förväxlas med anspråkslöshet, men vid närmare granskning visar sig vara raka motsatsen.

”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.

Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar. Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat. Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga.

I början hade jag svårt att förstå hypen bakom Navid Modiris liveshow ”Hur kan vi?” med galaföreställningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Några timmars insiktsfulla, men ändå rätt ”vanliga” samtal om tiden vi lever i och hur vi tänker om framtiden. Själv har jag lyssnat till otaliga såna samtal de senaste åren, gratis framför min dator.

Jo, jag har levt i en bubbla. Visserligen en rätt stor bubbla som jag delar med en växande del av befolkningen, men likväl bubbla.

Det är svårt att ifrågasätta Greta Thunberg utan att anklagas för att hata barn, men jag tar risken. Enligt Greta själv startade hon sin globala rörelse på egen hand utan uppbackning från föräldrar eller någon organisation, och fortsätter driva den i egen regi. Att hon ibland samarbetar med FN och andra icke-statliga organisationer, gör henne på intet sätt ”beroende”. Så här skriver hon på sin Facebooksida:

Many people love to spread rumors saying that I have people ”behind me” or that I’m being ”paid” or ”used” to do what I’m doing. But there is no one ”behind” me except for myself. My parents were as far from climate activists as possible before I made them aware of the situation.

Enligt min något idealistiska uppfattning är ”demonstration” de maktlösas sätt att utöva inflytande. Enbart i kraft av sin numerär kan en skara vanliga människor sätta press på en överlägsen maktapparat. Därför är demonstrationsrätten värd att försvaras med näbbar och klor. Enligt en annan mycket vanlig definition är demonstration en uttrycksform som i första hand tillhör vänstern.

Jag kommer ihåg vilken förvirring det utöste när borgerligheten under 80-talet demonstrerade mot löntagarfonder. Kunde icke-socialister demonstrera?

En bisarr kulturkamp pågår i Sverige. Morgan Johansson har tillsatt en utredning som vill förbjuda nazistiska symboler, vilket även kan innefatta runor. Kanske inte alla runor, men såna som kan tänkas förekomma på halssmycken, affischer eller T-shirts i kretsar som regeringen klassificerar som nazistiska. Att Nordiska Motståndsrörelsen hör dit råder väl ingen tvekan om. Men hur ska man förhålla sig till grupper som helt enkelt gillar fornnordisk mystik? Jag tänker till exempel på Nordiska Asasamfundet, Samfundet Forn Sed eller Tolkiensällskapet Forodrim, eller den lösa krets av forntidsromantiker som från tid till annan fylkas runt runstenar och gravhögar. Är dom också nazister?

Vill man genomföra en politik som människor tycker är vansinnig och som är svår att motivera med rationella argument, finns ett trumfkort som nästan alltid fungerar. Låt opinionsarbetet skötas av barn. När FNs klimatmål börjar ifrågasättas, inte bara från högerpopulistiskt håll utan även av meriterade forskare, väljer man att låta frågan företrädas av en 16-åring. Greta Thunbergs främsta (och kanske enda) merit är att hon är just ett barn. Att vända sig emot barn anses inte bara elakt, utan strider mot våra mest grundläggande beskyddarinstinkter. Med barn långt framme i frontlinjen, går det att genomföra nästan vilken politik som helst.

Det här inslaget i SvT blev något av en ögonöppnare. Plötsligt tyckte jag mig se en förklaring till varför Sverige, trots sin demokratiska tradition, kunnat etablera världens kanske mest destruktiva migrationspolitik. Vilken fråga som än lyfts och vilket moraliska dilemma vi än ställs inför, dyker det alltid upp någon jurist som tålmodigt förklarar att alla alternativ – utom det som regeringen just föreslagit – strider mot erkända humanitära, folkrättsliga eller demokratiska principer.

Det hände en gång på 80-talet, när jag var på väg ut från Göteborgs domkyrka, att någon stack en lapp i min hand. Jag fick en skymt av en man i ovårdat rött skägg som hastigt avlägsnade sig. På lappen stod det ”Rex King” och ett telefonnummer.

Alla som är bekanta med serietidningen Fantomen vet att Rex King är Fantomens fosterson, så naturligtvis ringde jag upp.

De ondskefulla judarna har slagit till igen. Först korsfäste de Jesus, sen lär de genom diverse manipulationer ha legat bakom digerdöden, marxismen, de bägge världskrigen, massinvandringen, finanskrisen och nu senast terrordåden på Nya Zeeland. I varje fall om man får tro Ahmed Bhamji som är ordförande i Nya Zeelands största moské.

Som ytterligare ett i raden av judarnas illdåd kan man räkna 2018 års seger i Melodifestivalen. Jag är medveten om att jag gör mig skyldig till viss generalisering när jag förknippar judarna med Israel, men hade inte Israel varit en judisk stat tror jag inte 171 svenska artister hade gått samman och krävt en bojkott av Eurovision Song Contest.

Sfinxen var en ganska omtyckt figur i det gamla Egypten. Med ett lejons kropp och en mans huvud förenade den tre goda egenskaper: styrka, mod och visdom (androsfinx). Det gjorde sfinxen särskilt lämpad att hålla vakt framför ingången till gravar, tempel eller andra platser fyllda med skatter.

I Grekland något årtusende senare genomgick den ett märkligt könsbyte och blev en ”gynosfinx”. Den utvecklade kvinnobröst, rovdjursvingar och dess karaktär förändrades från att ha varit stark, modig och vis, till att bli nyckfull, obarmhärtig och grym.

För lite mer än hundra år sen, när konung Oscar regerade Sverige, var den svenske arbetaren en hårt exploaterad familjeförsörjare som skapade mervärde utan att få sin rättmätiga del av produktionsresultatet, eller för den delen sitt fulla människovärde. Arbetare omtalades gärna som råa, obildade sällar begivna på fylleri och handgemäng, medan den borgerliga kulturen ansågs mer förfinad och kompetent att ta samhällsansvar.

Det är den historien socialdemokrater gärna lutar sig emot, när de beskriver sin egen progressiva roll under 1900-talet. På bara ett par decennier lyckades man lyfta den svenska arbetarklassen, inte bara materiellt utan även kulturellt.

Det är minst 30 år sen jag rörde mig i akademiska kretsar, så jag blev lite chockad när jag upptäckte att klimatforskning inte längre är exklusivt förbehållet naturvetenskapen. Klimatforskare kan i många fall vara samhällsplanerare, jurister, statsvetare, sociologer eller till och med psykologer.

På min tid gick en någorlunda skarp gräns mellan naturvetenskap och humaniora. Naturvetare sysslade med den ”yttre verkligheten” – där sinnesorganen avläste mätinstrument och den mänskliga hjärnan processade informationen för att skapa en bild av hur världen därute fungerar.

Fick nyligen kritik av en kompis som är forskare. Anledningen var att jag, utan att själv vara forskare, delade det här diagrammet som antyder att variationer i jordens medeltemperatur överensstämmer mycket dåligt med de statistiska modeller som legat till grund för Parisavtalet och den så kallade klimatalarmismen. Hur kan jag veta att det stämmer? Vem är jag att sätta mig över ett helt forskarkollektiv, som kommit fram till att den klimatkamp Greta Thunberg och flera andra gjort till sin, har vetenskapligt stöd? Frågan är berättigad, men det är också berättigat att fråga vad som döljer sig bakom titeln ”klimatforskare”.

Vad hade Saudiarabien varit utan olja? Jag föreställer mig ett ganska fattigt land med en levnadsstandard ungefär i nivå med Nordafrika. Utan support från oljebolagen skulle saudierna nog haft svårt att behålla makten och kanske återgått till att vara den nomadiserande beduinstam man alltid har varit, och världen hade aldrig hört talas om salafismen.

Ekonomiskt fungerar Saudiarabien lite som en bananrepublik. Att bananerna råkar vara av guld förändrar ingenting i sak. Man utgår från att omvärlden alltid kommer att efterfråga bananer av guld, eller olja om vi nu ska ta det exemplet, och har byggt hela sitt samhälle efter det konceptet. Men omvärlden förändras och plötsligt kanske ingen vill ha den där bananen längre.

Judar brukar hävda att det land som skulle bli Israel för sådär 150 år sen var en ofruktbar öken där få människor ville bo. Den ekonomiska utveckling som initierades av judisk invandring från slutet av 1800-talet, resulterade också i hög invandring från omgivande arabstater. Vidare hävdar man att det palestinska folket var något som uppfanns under 1960-talet.

Palestinier brukar å sin sida hävda att deras ättlingar bott på just den platsen sedan urminnes tider. Det finns till och med de som menar att Jesus, jungfru Maria och Johannes döparen egentligen var palestinier.

För sådär hundra år sen var det populärt att förklara skillnader mellan olika folk med hjälp av klimatet. Att vi nordbor var så melankoliska och arbetsamma berodde förstås på att det var kallt och mörkt där vi bodde, medan sydlänningar är mer sorglösa för att de året runt kan plocka frukter från träden.

”Klimatläran” är ett arv från antiken, men vidareutvecklades av den franske 1700-talsfilosofen Montesquieu – vars största bidrag till idéhistorien är den så kallade ”Maktfördelningsläran”, enligt vilken den lagstiftande, verkställande och dömande makten bör separeras från varandra. Allt i syfte att förhindra uppkomsten av despoti. ”Makt kan bara hejdas med makt”.

Som ung reste jag en del i Latinamerika. Det var ofta lätt att avgöra om man befann sig i ett överklassområde eller ett underklassområde. Överklassen brukade bo i välordnade villakvarter, med blankputsade bilar på garageinfarten och prydliga barn i skoluniform gick omkring på gatorna som var relativt välsopade.

Fattiga människor bodde i ruckel, hade rostiga bilar eller inga alls. Barnen kunde vara glada, men de lekte barfota och såg inte lika prydliga ut. Sophämtningen verkade inte ha fungerat på ett tag.