Tapani Juntunen är invandrare, assimilerad svensk och boende i en mångkulturell förort. Dessutom är han homosexuell, gift med en muslim och kommunpolitiker för Sverigedemokraterna. Han borde alltså vara sällsynt väl skickad att svara på frågan vart Sverige är på väg. I ett FB-inlägg nyligen påpekar han att vi nog kan glömma det där med mångkulturen. Istället närmar vi oss en situation där två ”majoritetskulturer” står mot varandra.

Att staten är folkets fiende – inte bara när det gäller enstaka företrädare (som Dan Eliasson, Morgan Johansson eller vad man nu vill ta för exempel) utan till sin natur – var en av vänsterns käpphästar på 70-talet. Resonemanget gick ut på att statsmakten skyddar kapitalismen genom lagar, äganderätt, våldskapital och indoktrineringsförmåga, och olika vänstersekter hade olika recept för hur staten bäst skulle bekämpas.

Anarkisterna gick längst. Genom att riva ner så mycket som möjligt av statens organisation (ibland handgripligt) skulle förmodligen något bättre och mer människovärdigt fås att växa ur spillrorna, ungefär som fågel Fenix stiger upp ur askan. Eller som Bakunin utryckte det: ”Destruktion är också en form av skapande.”

Människor som inte vill sticka ut politiskt, men efter några uppmärksammade gängskjutningar eller gruppvåldtäkter ändå vill lätta på förlåten, brukar hålla med om att Sverige borde bli mer ”lagom”. Uppfattningen om vad som är lagom kan förstås variera, men mycket av det jag själv tycker är lagom – och som de flesta tyckte var lagom, för sådär 30 år sen – beskrivs idag som högerextremism, populism eller rasism.

”Lagom” är ett svårfångat begrepp, ändå verkar de flesta svenskar ha en ganska klar bild av vad det betyder.

Än en gång har Hanif Bali placerats vid skampålen, denna gång för att i en tweet ha brutit mot moderaternas blasfemilagar och kritiserat Carl Bildt. Även om många moderater höll med och tyckte att kritiken av Bildt var befogad, bidrog tweeten till att splittra partiet. Eller synliggöra den splittring som redan fanns.

Inte bara moderaterna, utan de flesta svenska organisationer verkar befinna sig i ett tillstånd av inre konflikt. Här följer en kort sammanfattning:

På busshållplatsen stod några afrikanska grannar och diskuterade livligt med varandra. En av dem hade just missat bussen, och eftersom chauffören såg svensk ut och inte öppnat bussdörren misstänkte han att han blivit utsatt för rasism. De andra höll med och berättade att de upplevt liknande saker i Sverige. När nästa buss kom utbröt ett mindre gräl med chauffören, som inte verkade förstå vad det hela handlade om, men efter någon minut gick afrikanerna och satte sig och bussen kunde köra vidare.

Första och enda gången jag blev rånad var i Colombia 1979. Jag och en vän promenerade förbi ett slumområde som inte såg helt tryggt ut, men tvåhundra meter bakom oss stod två uniformerade poliser tryggt posterade med synliga tjänstevapen. Så vad kunde gå fel?

Plötsligt fann vi oss omringade av ett halvt dussin maskerade män med knivar stora som förskärare. Några ögonblick senare hade alla våra ägodelar bytt ägare, samtidigt som vi lärt oss något nytt om den colombianska polisen. Oturligt nog hade de just medan rånet pågick, tagit en rökpaus.

För tio år sen designade jag en oljelampa. Den var av det där traditionella slaget som finns i indiska tempel och innehar en ledande roll i den rykande aktuella Disneyfilmen Aladdin. Det fiffiga med min lampa var att den osade mindre än Aladdins och kunde användas i lägenheter utan att tapeten blev sotig. Jag sålde dem på nätet med blygsam förtjänst.

En dag fick jag ett telefonsamtal från Kemikalieinspektionen. Det blev ett långt samtal på närmare en timme och fortfarande har jag inte alla detaljer klart för mig, men av olika skäl var det problematiskt för mig att fortsätta sälja lamporna inom EU.

Det fanns under Sovjettiden en vetenskap som kallades kremlologi, och som innebar att man tolkade små tecken i samtiden för att gissa sig till vad som hände i maktens korridorer.

Den 2 augusti stängdes SwebbTV på YouTube – utan förvarning och utan förklaring om vilket avsnitt som kan ha brutit mot företagets communityregler. En rimlig hypotes är att det var ett resultat av den hårdare mediapolitik som justitieminister Morgan Johansson aviserade för drygt ett år sen – och som hade kallats censur om den införts i något annat land än Sverige. Att man valde att slå till mot SwebbTV är intressant, då det är en sajt som knappast utmärker sig för hatretorik eller fientlighet mot invandrare.

Det fanns en tid när man kunde vinna en diskussion genom att kalla någon för ”rasist”. Även om det saknades belägg för påståendet var det en allvarlig anklagelse och diskussionen liksom avstannade. Att i det läget försvara sig kunde ju tolkas som att man ursäktade rasismen, och i förlängningen ställde sig bakom kung Leopolds folkmord i Kongo. Säkrast att låta saken bero och byta ämne.

Numera är ”rasist” ett så vanligt okvädesord att det närmar sig amerikanskans ”Motherfucker” eller ”Son of a bitch”. Knappt någon tänker längre på vad det betyder, eller en gång betydde. Det blir allt mindre användbart i debatter.

Kanske dags att ge Henrik Schyffert lite upprättelse. Visserligen räknade han fel när han påstod att asylinvandringen bara kostade några pizzor och ett netflixabonnemang (och dom räknefelen och pizzorna ska han naturligtvis få äta upp). Men jag tycker ändå han hade en poäng när han översatte siffror i statsbudgeten till ett språk som vi förstår.

Om något ogripbart och abstrakt (som stadsbudgeten) omvandlas till något konkret och vardagligt (som pizza) har vi lättare att bilda oss en uppfattning (förutsatt att räkneexemplen är korrekta).

Det har förbryllat mig att PK-sympatisörer jag möter ser ut som intelligenta och i grunden rätt förnuftiga personer, som förstår logiska resonemang. Ändå är det som att dessa egenskaper ”kopplas ur” så fort det gäller svensk migrationspolitik.

Jag tror de flesta av oss inser att om vi erbjuder gratis bostäder, försörjning och välfärd åt alla som tar sig till Sverige och definierar sig som flyktingar, så kommer väldigt många att ta sig till Sverige och definiera sig som flyktingar. Det är inte konstigare än att unga män på 1800-talet vallfärdade till Kalifornien i förhoppningen att hitta guldklimpar på marken.

För sådär 30 år sen öppnades järnridån. Alla vi som växt upp på den rätta sidan kunde för en billig penning köpa ett interrailkort och åka genom ett tiotal tidigare förbjudna länder. Under en månad 1993 passerade jag ett stort antal gränser och bara två gånger stötte jag på patrull. Ena gången när jag av misstag hamnade i Vitryssland och andra gången när jag försökte ta genvägen över Serbien, som enligt några vänliga men mycket bestämda gränsvakter just då befann sig i krig med Sverige (Sveriges statsminister hette vid tillfället Carl Bildt).

Ibland hördes Eddie Meduza genom väggen, ett ”hemtrevligt” dunkande som avslöjade att min granne Kurt var hemma. Han brukade vara borta någon månad i stöten som kock på ett atlantgående fartyg, men fick sällan gå iland eftersom containrarna numera lastades av och på med häpnadsväckande effektivitet, ofta långt ute till havs. När han var hemma lyssnade han på Eddie Meduza, läste böcker om kända kriminalfall och bjöd mig vid något tillfälle på en burköl framför teven.

År 1361 brandskattades Visby av danskarna och i juli 2017 var det dags igen. Staden hotades av nazister. Flera månader i förväg hade tidningarna aviserat invasionen, så när ett 30-tal nynazister slutligen klev av färjan i Visby var journalistkåren på plats. Uppsättningen av tältet med tyrrunan övervakades och minst en Hitlerhälsning registrerades. (Mindre uppmärksamhet ägnades åt de busslaster svenska vänsteraktivister som samma vecka anlänt till G20-mötet i Hamburg där man deltog i kravaller som demolerade centrala stan och skadade 200 poliser.)

En av de intressantaste bögarna på nätet just nu är Luai Ahmed. Man kan säga att han har allt som Jonas Gardell inte har: intelligens, politisk klarsyn och något som tyvärr blivit ganska ovanligt i Sverige, nämligen ”balls”.

Luai växte upp i en sekulär vänsterfeministisk familj i Jemen. Hans mamma var tongivande aktivist för kvinnors rättigheter i ett av världens mest konservativa islamistiska länder. Efter otaliga hot mot familjen och även rena mordförsök, lämnade han landet och sökte asyl i Sverige.

Om man på 80-talet frågade en genomsnittlig brasilianare om landets politiska styre fick man ofta svaret: ”ROUBO!”, vilket betyder ”rofferi” på ren svenska. Eftersom man numera kan få upp till 198 års fängelse för korruption har den uppfattningen troligen inte ändrats till det bättre. Liknande reaktion mötte jag i Grekland 20 år innan den grekiska skuldkrisen blev ett faktum. I Prag gick nyligen 250 000 tjecker ut på gatorna för att protestera mot att premiärministern använt några millioner ur EU-kassan för att finansiera en privat herrgård.

En gång tillhörde jag det sovande folket. Perioden varade ungefär mellan 1990 och 2010 med en glidande övergång för själva insomningsfasen och uppvakningsfasen. Under sådär 20 år hade jag fullt förtroende för våra politiker. Jag utgick från att kommunfullmäktige klubbade de beslut som behövde klubbas, att Aktuellt och Göteborgsposten gav en riktig bild av vad som hände utanför lägenheten, att tjänstemän på alla nivåer skötte sina sysslor och att skolan lärde barnen det dom behövde veta. Om det hände något exceptionellt som jag borde engagera mig i – som att delar av regeringen blivit utbytta mot Aliens, eller att Sverige överlämnats åt främmande makt – utgick jag från att någon skulle informera mig.

När det kniper kan även vänstern bli rojalistisk. Maria Robsahm går till storms mot Patrik Engellau för att han inte erkänner att kungafamiljen är riktiga svenskar. För hur ska man annars tolka hans rapport om invandring och brottslighet? Skulle prins Carl Philip löpa större risk att hamna i gängkriminalitet än prins Daniel, bara för att hans mamma är invandrare? Leder inte Engellaus ”påhittade” definition av svensk bakgrund raka vägen ner i extremhögerns bruna harmageddon? Att ens antyda att svenskhet skulle ha något med gener att göra, är ett majestätsbrott i dubbel bemärkelse.

För ett tag sen tvingades min bostadsrättsförening totalrenovera ett P-hus, trots att det bara hade drygt 50 år på nacken. Konsulten som ledde projektet förklarade att betongen ”åldrats” och byggnaden nått sin ”naturliga livslängd”. Vilket fick mig att tänka på templet i Kanyakumari, som har ungefär samma fyrkantiga form som vårt P-hus.

Man vet inte exakt när templet byggdes men det omnämns av de antika grekerna och var gammalt redan då. Det har ett utsatt läge längst ut på Indiens sydspets, med Arabiska havet på ena sidan och Indiska oceanen på den andra.

När jag rest omkring i världen har jag lagt märke till en egenskap som verkar knyta ihop alla kulturer. Ber jag en främling om en tjänst som är enkel att utföra och därefter visar tacksamhet, blir de flesta glada. Det kan röra sig om att fråga efter vägen, tips om hur man tar sig fram i kollektivtrafiken eller var man kan komma över en god middag till ett rimligt pris. För det mesta uppstår några ögonblick av positiv bekräftelse, trots att jag bara ställer till besvär.

Häromdagen gick jag förbi en löpsedel där Ernst Kirchsteiger storsint förklarade att han kommer att sälja sitt hus i Italien. I Expressen samma dag kan man läsa om familjen Ekerhult, som för klimatets skull nedmonterat sin välfärd till minsta möjliga standard. Numera köper man bara second-handkläder åt barnen och vintertid försöker man hålla en rumstemperatur på max 17 grader. Mamma Vanja säger att hon har svårt att förstå varför inte alla föräldrar tänker likadant.

Det var många som blev besvikna när Nyamko Sabuni för någon vecka sen gjorde en pudel. Från att ha sågat mångkulturen jämsmed fotknölarna i tidningen Expressen, förklarar hon dagen efter på Facebook att hon blivit missförstådd. Mångkultur var i själva verket inte alls så dåligt och anhöriga till flyktingar var naturligtvis välkomna. Från att ha förespråkat en migrationslinje farligt nära Jimmie Åkesson, lät hon plötsligt mera lik Erik Ullenhag. Är hon bara en i raden av fega, ryggradslösa politiker eller finns någon annan förklaring?

På 80-talet besökte jag ibland en bardisk i stadsdelen Kålltorp, där två vänner brukade underhålla övriga gäster med politiskt käbbel sju kvällar i veckan. Stämningen var alltid god. Den ene av vännerna var moderat, ägare av ett byggföretag och bodde i Örgryte (alltså långt högerut på den politiska Göteborgskartan). Den andre tillhörde KPMLR, en politisk sekt nära avgrunden till vänster.

Diskussionerna kunde röra sig om ideologiska spörsmål, vem som var den störste fähunden, Rockefeller eller Stalin eller smalare ämnen av lokal karaktär. Efter någon timme åkte de hem till sina respektive familjer och förmodligen ganska likartade svenska medelklassliv, för att träffas igen nästa kväll.

Det finns idag ett häpnadsväckande utbud av konspirationsteorier samtidigt som det anses lite skamligt att tro på dem. Ungefär som att tro på Tomten, eller värre. Det är betydligt tryggare att utgå från att världen fungerar som vi tror att den alltid har gjort, för att i efterhand kunna säga: ”Vi har varit naiva”.

I nästan alla sammanhang där det varnas för konspirationsteorier utgår man från att de är falska. Men hur kan vi vara så säkra på det?

För den yngre läsekretsen kan jag berätta att under 1960-talet samlades svenska folket varje lördag framför TV-apparaterna och något som kallades Hylands hörna. Det var inte i första hand ”vuxna politiska samtal” människor på den tiden trängtade efter, då allvarliga herrar i kostym redan fyllde det mesta av TV-mediet. Istället fanns ett sug efter underhållning, modernitet, kanske också en smula flärd förutsatt att det inte gick för långt.

Precis som Navid Modiri i ”Hur kan vi” hämtade Hyland sin programidé från USA och stöpte om den för att passa svenska förhållanden.

I en minnesvärd julkrönika från 2017 polemiserar Malcom Kyeyune mot de dystopier som förutspår att etniska svenskar en dag kommer att förskansa sig i ”skyddade zoner”, som svar på växande invandrarbaserad kriminalitet. Om kriminalitet och våld fortsätter öka som hittills kommer förvisso ”gated communities” att dyka upp även i Sverige. Vad dystoperna lätt förbiser är att dessa fredade zoner, för att vara effektiva mot dagens kriminalitet kommer att bli mycket dyra i drift. I takt med att orosmolnen hopar sig, blir de förmodligen lika exklusiva på bostadsmarknaden som takvåningar i Stockholms innerstad.

En gång i ungdomen reste jag i Brasilien. Regeringen höll på att trilla av pinn efter 20 års militärdiktatur, så viss nervositet rådde i landet och min brasilianske vän Jorginho hade gett mig rådet: ”Om du får problem i Brasilien, lita på folket”. På svenska låter det som en värdelös vänsterklyscha, men orden har lite annorlunda klang på portugisiska.

En obehaglig sak hände faktiskt i en landsortshåla som jag just nu inte kan erinra mig namnet på. Jag hade druckit några öl i en del av stan som inte kändes helt trygg, och det började bli mörkt.

Idag finns en unik svensk kultur. Den består i att vi tror oss vara herrar över världen enbart genom att tänka rätt, och att inget på allvar kan skada oss eftersom vi inte kan erinra oss att något skadat oss förut. Till exempel anses det relativt riskfritt att välkomna representanter för världens mest brutala terrorgrupper att komma och bo med oss och våra familjer, utan rättsliga påföljder.

Att enbart skylla på makthavarna är en bekväm undanflykt. Den 24 maj 2019 fyller den allmänna svenska rösträtten 100 år. Så de politiker som upprätthåller den här kulturen (med reservation för att demokratin inte alltid fungerat perfekt) har kommit till makten med vårt stöd. Låt den tanken sjunka in.