Utanför kundtoaletten på ett av våra större industriföretag hittar jag denna informativa skylt (bilden). Om jag tolkar symbolerna rätt är toaletten avsedd för handikappade, för personer som försöker dansa som John Travolta, för hybrider mellan män och kvinnor, samt för dem som har hjärtat till vänster. Eftersom jag inte tillhör någon av dessa kategorier väljer jag att identifiera mig som ”stjärna”. Symbolen nere till höger betyder antagligen att man ska tvätta händerna efteråt, vilket är viktigt nu i Coronatider. 

Henrik Schyffert fick utstå spott och spe när han jämförde kostnaden för Sveriges flyktingmottagande med pizzor och Netflixabonnemang. Men Schyffert hade en poäng. Visserligen räknade han fel på några tiopotenser (en karriär som komiker är inte riktigt samma sak som en högskoleexamen i nationalekonomi) men idén att bryta ner statliga utgifter till enheter som folk förstår, känns pedagogisk. 

En utmaning för nya partier är att hitta en profilfråga som inte är upptagen – eller exploaterats så hårt att den omdanats till en dimridå av meningslösa floskler. Det är till exempel ingen lysande idé att gå till val på slagord som: ”Vi ska knäcka gängen”, ”Bättre skola” eller ”Stå upp för det öppna och fria samhället”. Väljarna tycker helt enkelt att de hört dem förut. 

Jag diskuterade en gång blasfemi med en muslimsk vän, som utan att kunna förklara varför tyckte det var ett allvarligt brott att håna Profeten. Han medgav att det inte lät helt logiskt, eftersom varken Gud eller hans profet skadas när någon uttrycker sig vanvördigt. Inte heller den som tror, då en sant troende inte behöver bekräftelse från någon som inte tror. Ändå är många muslimer övertygade om att blasfemilagar är nödvändiga för att inte samhället ska rasa samman. I Sverige finns till och med ett politiskt parti, med vuxna universitetsutbildade företrädare, som gjort blasfemilagar till en huvudfråga. 

För någon vecka sen skrev Mohamed Omar här på DGS om den strukturella antirasismen inom Västtrafik. Man låter nysvenskar, EU-migranter och stökiga invandrargäng åka gratis, medan etniska svenskar beläggs med dryga böter om de inte har biljett. 

Jag vill börja med att säga att vetenskap och religion inte är samma sak. Men för många vanliga människor fyller den en liknande funktion. Vi behöver något att lita på. Något som ger begreppet ”sanning” en innebörd, så vi inte famlar i mörkret trots att vi egentligen föga begriper. Att tro på vetenskapen kan vara lika mycket en trosfråga som att tro på Gud – för den som inte lyckas härleda psifunktionen, förstår relativitetsteorin eller kan tolka vad som syns i ett elektronmikroskop. 

Chang Frick förklarade nyligen i TV att det finns en ”journalistisk adel” i Sverige, som ser som sin uppgift att bedriva hetsjakt mot grupper utanför den politiska mittfåran. Istället för att rapportera om vad som händer i samhället, letar man efter syndabockar bland vanligt folk – gärna sverigedemokrater, arbetare eller kanske frispråkiga fattigpensionärer på Facebook. 

En nyhetssändning som många minns är när ledaren för Litauens parlament Vytautas Landsbergis den 11 mars 1990 deklarerade att Litauen lämnat Sovjetunionen. Många trodde säkert dom hört fel. Hur kunde pyttelilla Litauen tro att de kunde ”lämna” Sovjetunionen, utan att krossas under stridsvagnar? Ingen Sovjetrepublik hade vågat göra något liknande. Den där Landsbergis var inte ens någon erfaren politiker eller general, utan musiker(!) Visste han verkligen vad han gjorde? 

För alla er som inte känner till Angered, så sammanfattar det ett halvt dussin förorter i nordöstra Göteborg, däribland Hjällbo, Hammarkullen, Gårdssten och Angereds Centrum. Flera kända personer ur den muslimska diasporan kommer från Angered. Till exempel Abdirizak Waberi, Leila Ali Elmi och familjen Ali Khan (själv har jag bara träffat en av dom). Vi hade också den tveksamma äran att exportera flest jihadistkrigare till Syrien år 2016. För övrigt är Angered ett trevligt ställe, med fantastisk natur och många goda grannar.  

Om en minoritet vill styra över en majoritet krävs någon form av legitimitet, eller ursäkt. En sådan ursäkt kan vara den härskande klassens ”renare blod”, att den representerar en överlägsen ideologi eller har fått sina instruktioner direkt från Gud. Finns ingen typ av legitimitet blir styret instabilt och leder förr eller senare till bråk. Det visar all historisk erfarenhet. 

Min första yogaelev var en fet pojke från Saudiarabien. Jag hade precis blivit utexaminerad från Sivananda Yoga Vedanta Forest Academy, med titeln Yoga Siromani (grundskollärare på yogaspråk) och unnade mig några veckors behandling på en välrenommerad hälsoklinik i södra Indien. 

Ett säkert sätt att identifiera en politiskt korrekt politiker är att hen i varje politiskt anförande, minst en gång nämner att vårt största samhällsproblem inte är kriminaliteten, arbetslösheten eller ens budgetunderskottet, utan ”hatet”. Kan man bara få oss att sluta hata det vi inte gillar, kommer de andra problemen nog att lösa sig.  

Klimatdebattör Elsa Widding ger i ett antal pedagogiska videor på YouTube en långt ljusare bild av framtiden än FN:s klimatpanel IPCC. Jämför till exempel det här klippet med den här artikeln i Dagens Industri. Som lekman blir man förstås förvirrad. 

När jag var barn gjorde man fortfarande skillnad på pojk- och flicklitteratur. Wahlströms pojkböcker hade grön rygg medan flickböckerna hade röd, vilket var praktiskt när man var på biblioteket och ville undvika att välja fel. Bill & Ben lästes av pojkar medan hästböcker lästes av flickor, med få undantag. Själv hade jag en kvalitetsmedveten mamma som försåg mig med franska äventyrsklassiker av Jules Verne och Alexander Dumas, men även dom var ett slags pojkböcker skrivna för vuxna. 

West Side Story är en romantisk kärlekshistoria, inspirerad av Shakespeares tragedi Romeo och Julia, med handlingen förlagd till 50-talets New York. Allt inramat av fantastisk musik av Leonard Bernstein. Filmen hade premiär 1961 och jag såg den första gången när jag gick på högstadiet.

Intelligens är ett känsligt ämne. Att blott 10 – 15 procent av befolkningen kan sägas vara intelligenta (enligt gängse IQ-skala), medan ungefär lika stor procent är ”dumma” och resterande 70 procent ”medelmåttor”, blir förstås bekymmersamt om man vill leva efter principen ”Allas lika värde”. Naturen har helt enkelt konstruerat våra hjärnor på ett sätt som strider mot den svenska värdegrunden.

Som många ungdomar i sin generation, kom Ken Wilber i kontakt med det smörgåsbord av österländska terapier, vishetsläror och meditationsformer som strömmade in över västvärlden mot slutet av 60-talet. De flesta återgick till sina collegestudier och vanliga medelklassliv, efter att ha upptäckt att inga av dessa spirituella vägar egentligen fungerade.

Ken Wilber har beskrivits som ett av vår tids skarpaste intellekt, en postmodern guru, en mystiker utan verklighetskontakt, en kvarleva från hippie-tiden, eller helt enkelt en briljant outsider som genomskådat sin samtid. Jag har följt honom sporadiskt under tio år och misstänker att alla omdömena stämmer. Som filosof är han en ”systembyggare”, lika anspråksfull och mångordig som Karl Marx (även om han kommer till andra slutsatser). I tegelstenstjocka volymer redogör han i detalj för hur världen, samhället, historien och människans alla medvetandetillstånd är sammanflätade med kosmos. På ett språk som ligger långt från bestsellerlistornas självhjälpsguider. 

Många rynkar på näsan åt den mediala följetongen om Ebba Busch Thors husaffär. Vad kunde vara mindre intressant att läsa om, när regeringen faller samtidigt som en polis mördas på öppen gata? Men ”affären” (om det ens är en affär) sätter fingret på minst tre allvarliga systemfel i Sverige. 

Öppnar man en historiebok inser man snabbt att diktatur varit den gängse styrelseformen för statsbildningar, ända tills den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt för miljoner människor att kommunicera med varandra på ett någorlunda smidigt sätt. När telegrafen, tryckpressen och liknande innovationer blev allmängods, började världen delas upp i demokratier* och diktaturer. En uppdelning som fortfarande pågår, men grovsorteringen var i stort sett klar vid mitten av 1900-talet. 

Jag har tidigare skrivit om Google och Facebook, och hur deras monopolställning utmanas av företag med mindre ortodox inställning till det som kallas Woke. Eller PK-ism på svenska. 

Till för några år sen var det lika självklart att man såg videoklipp på YouTube, som att man googlade på Google. Att de två sedan femton år tillbaka är ett och samma företag har skapat ett mediakomplex, till och med större än Facebook. Sysslar man med videoproduktion för en bredare publik kallas man kort och gott för ”YouTuber”. Vad annars?   

Facebook var för några år sen ungefär vad Sveriges Television var på 70-talet; det enda media i sitt slag som existerade. Två tredjedelar av alla amerikaner över 12 år hängde på Facebook, antalet globala användare räknades i miljarder och det fanns i stort sett inga konkurrenter. Majoriteten av världens internetanvändare var inne på plattformen om inte dagligen så i varje fall någon gång i månaden. 

För några veckor sen slog Stefan Löfven larm om att demokratin i Sverige är hotad. I SvT:s program 30 minuter målar han upp ett skräckscenario, där SD efter valet 2022 kan komma att kräva ett inflytande som motsvarar deras väljarstöd, och i ett slag (enligt Löfven) riskera att göra Sverige till ett nytt Ungern. Men det var egentligen en annan fras i intervjun jag fäste mig vid. Som en varningsklocka nämner han att Jimmie Åkesson vid något tillfälle uttryckt sympati för Donald Trump, vars Republikanska parti arbetar för att ”hindra människor att rösta”.   

Politiken är mer polariserad än någonsin under min livstid, men det finns i alla fall en sak vi är överens om. Från höger till vänster, från Vänsterpartiet till Alternativ för Sverige, från Gudrun Schyman till Paolo Roberto tycker alla att demokrati är något bra.  

Google har lyckats med det som inget annat varumärke lyckats med, möjligtvis med undantag av Bibeln. Att i det allmänna medvetandet vara liktydigt med ”sanning”, eller i varje fall ”sökande efter sanning”.  

Tidigare M-politikern Sven-Otto Littorin skriver i ett Facebook-inlägg att ”Folk är inte kloka” som tackar nej till Astra Zenecas vaccin. Att dö av vaccinet är (enligt Littorin) lika osannolikt som att träffas av blixten, och risken att han som 55-åring ska dö i Covid hela ”800 gånger större”. Därför uppmanar han oss att sluta lyssna på ryska desinformationskampanjer. 

Den 24 mars fattade riksdagen ett historiskt beslut. Att skuldsätta kommande generationer med i runda slängar 150 miljarder, för att stödja vacklande ekonomier i södra Europa. Ett av de viktigaste ekonomiska besluten under 2000-talet fattades med bara 56 av riksdagens 349 ledamöter närvarande.  

I förra veckan meddelade Morgan Johansson via Dagens Eko att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning, med målet att kriminalisera förnekelse av Förintelsen. Med all respekt för Förintelsens offer finns skäl att fråga sig varför. Förintelsen är en av världshistoriens mest dokumenterade händelser, och att vi skulle glömma bort den är ungefär lika sannolikt som att vi skulle glömma bort Egyptens pyramider eller att Gustav Vasa varit kung av Sverige. Däremot kan det ju hända att historiker nu och i framtiden tvistar om detaljer, men det ligger ju i historiens natur. 

Jag har aldrig gillat Carl Fredrik Reuterswärds hopknutna pistolpipa, som bland annat kan beskådas på Kungsportsavenyn i Göteborg. Trots att den tillhör vår tids mest hyllade konstverk. För det första har den konstiga proportioner. Skulle man knyta upp pistolpipan till hela sin längd skulle den bli löjligt lång, ungefär som ett gammaldags muskedunder.  

Av praktiska skäl brukar man stycka upp historien i tioårsperioder. Ett år är för kort och ett sekel för långt om man vill sätta fingret på någon viktig tendens, som får betydelse för kommande släkten. Till exempel blev 1930-talet nazismens decennium. Någon kanske skulle säga att det var 40-talet, men det var då dom förlorade. På 30-talet var nazismen en framtidsideologi och många hoppade på tåget för att vara i takt med tiden. På samma sätt blev 60-talet studentrevoltens decennium – inte så att revolutionen avstannade 1970, men alla förstår vad man menar.