Jag gillar konspirationsteorier. Inte för att dom stämmer till punkt och pricka med verkligheten, men de får världen att framstå lite begripligare och lättare att stå ut med. Hur kan man till exempel förklara den svenska försvarspolitiken? 

Efter de senaste årens korankravaller, med stenkastning, bilbränder och handgemäng med polis, har muslimer i Sverige ofta anklagats för att vara otacksamma. Eftersom många av dem flytt från förtryck i sina hemländer och fått en fristad i Sverige, borde de väl anpassa sig efter våra lagar och traditioner. Hur kan man kräva att den svenska yttrandefriheten – som har månghundraåriga anor och står inskriven i grundlagen – ska upphöra att gälla bara för att en dansk provokatör offentligt visat att han inte respekterar islam?

Tim Ballard kanske bäst kan beskrivas som en kombination av Patrik Sjöberg och Indiana Jones. Efter en kort karriär som CIA-agent rekryterades han 2002 till Homeland Security, en myndighet för terrorbekämpning som inrättades av George W Bush efter 9/11. Där arbetade han i flera år med att kartlägga och bekämpa människohandel, i synnerhet sex-trafficking av barn. 

I boken ”Inställd apokalyps” skriver den tidigare miljöaktivisten och numera FN-experten Michael Shellenberger om den urspårade miljörörelsen. Samtidigt som den blåser upp problem till apokalyptiska proportioner, tror den sig finna lösningar i enkla symbolhandlingar. Ett exempel är korståget mot plasten.  

Anders Leion och många andra har tagit upp den känsliga frågan om intelligens. Nu är inte intelligens riktigt samma sak som människovärde (om nu någon trodde det), men vill man ha ett högteknologiskt, välorganiserat och demokratiskt välfärdssamhälle bör man eftersträva en befolkning med ett genomsnittligt IQ runt 100. I varje fall om man får tro det här diagrammet. 

För drygt ett år sen skrev jag om det nystartade projektet ”pratbänkar”. Med stöd av FN placerade kommunen ut speciellt designade parkbänkar, där meningen var att man skulle sitta ner och prata med varandra. Tyckte man det kändes ovant att prata med någon på en bänk, fanns en inplastad bruksanvisning på ryggstödet med förslag på samtalsämnen:

Utan att vilja framstå som homofob, tror jag knappt det funnits någon civilisation eller historisk epok där inte heterosexuella utgjort en förkrossande majoritet. 

Äldre män med tunga ögonlock och rynkor i pannan har haft en dominerande ställning i det offentliga livet, i alla kulturer utom vår. Västvärlden lever inte bara i ungdomskulturen. Vi lever också i mediakulturen, där ytan är viktig och den som är ung och vacker får naturliga fördelar. Man tar liksom för givet att de också besitter unga och vackra idéer. Medan pensionärer som gör sig mindre bra i TV förmodas ha mindre viktiga saker att säga.  

När jag gick i småskolan ägnades mesta tiden åt rättstavning, multiplikationstabellen och kristendom. Sexualitet var officiellt en icke-fråga – ända fram till slutet av mellanstadiet, då vi fick två timmars samtal om pubertet och fortplantning med magister Anders. På högstadiet ordnades skoldisko i matsalen och därefter förväntades vi bygga upp harmoniska relationer med det andra könet, vilket de flesta av oss lyckades med. 

Orkar man inte läsa en hel ledarartikel eller är analfabet, kunde man fram till år 2000 (ungefär) slå upp vilken dagstidning som helst och på central plats hitta en politisk karikatyr. Den sammanfattade det politiska dagsläget, klargjorde tidningens ståndpunkt och var i bästa fall rolig. 

En av de mest hbtq-vänliga platserna i Sverige är Carl Johans kyrka i Göteborg – mycket tack vare prästen Pontus Bäckström som också skriver i Göteborgsposten. Nyligen skrev han till exempel om en annorlunda långfredagsgudstjänst, som han höll tillsammans med drag-queen-artisten Gretchen. 

Tänk dig en historia där en intelligent datanörd med autistiska tendenser – bara genom att knappa på sin laptop blir en av världens mäktigaste män. Med en skickligt designad app, ”Wikileaks”, får han plötsligt tillgång till information som får några av världens mäktigaste regimer att darra. Som manus till en spionroman skulle den ha refuserats som löjligt orealistisk.  

Påståendet i rubriken borde inte vara det minsta kontroversiellt. Att det finns etniciteter har människor vetat i alla tider, likaså att de på gruppnivå skiljer sig en smula från varandra. Om en population lever på samma plats i tillräckligt många generationer kommer de så småningom att likna varandra; språkligt, kulturellt och även till utseendet. 

På 1950-talet vände sig reklamen till ansvarskännande familjefäder och husmödrar, och kunde se ut så här eller så här. I takt med att välståndet ökade på 60-70-talen dök en ny köpstark grupp upp på marknaden; ungdomar med egna pengar. De nöjde sig inte med hållbara byxor från Algots utan efterfrågade en identitet, en livsstil, kanske till och med en mening med livet. De var också föredömligt mottagliga för reklam. Så länge de befann sig i ett kreativt tillstånd av identitetssökande, blomstrade marknaden och stilbildare inom ”livsstilsreklamen” blev Coca Cola.

I söndagsskolan fick jag lära mig att fåglarna sjunger för att de är glada och vill uttrycka kärlek. Bland annat minns jag den här sången: 

Morgon mellan fjällen, 

hör, hur bäck och flod, 

sorlande mot hällen, 

En dag i höstas upptäckte jag en grävmaskin och ett halvt dussin anläggningsarbetare som åstadkom ett fyrkantigt hål i gräsmattan utanför mitt köksfönster. Ungefär där ungarna brukar spela fotboll. De kommande veckorna gjöts ett betongfundament som så småningom anslöts till elnätet. Rykten gjorde gällande att kommunen skulle uppföra ett vindkraftverk. 

För bara några år sen handlade nio av tio nyhetsartiklar om ”vaccinet”. Den nya mRNA-tekniken skulle frälsa världen från Covid-19 som utgjorde det största hotet mot mänskligheten, efter klimatkrisen. Många menar att hotet var grovt överdrivet och mRNA-vaccinerna inte fullt så effektiva som påstods. En av dem är läkaren Nils Littorin, som sammanfattar läget så här. 

På Morgan Johanssons tid fanns bara en rimlig förklaring till varför brottsligheten är högre i Rinkeby än i Djursholm, och den löd ”socioekonomiska faktorer”. Sambandet tycktes så solklart att ytterligare forskning, enligt Johansson, inte behövdes. Efter några månader med Tidöpartierna kommer BRÅ-rapporten ”Socioekonomisk bakgrund och brott” som pekar i en något annan riktning. Är det ett paradigmskifte på gång, eller bara ännu en utredning? 

Vilken åsikt man än hyser om Ukraina riskerar man att hamna på ”fel sida om historien”, eftersom vi ännu inte vet hur det slutar. Efter ett år av blodigt krig har opinionen formerat sig i två läger. Ena sidan vill ha omedelbara fredsförhandlingar, även om det skulle innebära vissa eftergifter åt ryssarna. Bland förhandlingsvännerna räknar jag Henry Kissinger, Patrik Engellau samt en och annan amerikansk militär.  

Många har svårt att förstå varför Paludan envisas med att bränna koraner, lika lite som man förstod varför Lars Vilks ritade rondellhundar. Eller varför Salman Rushdie nödvändigtvis måste skriva om just Satansverserna? Kunde han inte ha skrivit om något annat? Förstår dom inte att det är farligt? Vill dom ha tillbaka 30-talets bokbål? 

En internvideo för anställda inom Skolverket, rörande myndighetens digitala utvecklingsplan, dök upp i mitt Facebookflöde. I en tillrättalagd intervju berättar generaldirektör Peter Fredriksson och två av hans underlydande chefer om viktiga förändringar inför framtiden. Syftet är att skapa en ”vi-känsla” och få alla i organisationen att sträva mot ett gemensamt mål. ”Team-building”, som man brukar säga. 

Bläddrar man i historieböckerna verkar det framför allt ha funnits tre sätt för härskare att ta makten. Det vanligaste är att trumma ihop en krigsmaskin, så stark att den kan slå ner allt motstånd och sätta skräck i gemene man, för att därefter etablera sig själv i toppen.  

När Sveriges riksdag 1975 enhälligt röstade igenom proposition 1975:26, som på pappret gjorde Sverige till en mångkultur, var det säkert många som föreställde sig att lagen bara uttryckte en slags artighet. En bekräftelse av vad alla redan visste – att andra kulturer än den svenska kunde ha positiva saker att komma med.  

För precis 30 år sen, när Berlinmuren nedmonterats till sista tegelstenen, bestämde jag mig för att upptäcka Östeuropa. Jag förberedde mig noga och studerade polska en hel termin på Göteborgs universitetet. Som van tågluffare packade jag ryggsäcken med det nödvändigaste, och satte mig på tåget mot Poznań. 

Det var lite klent med juldekorationer i min förort den här julen. Kanske beroende på de höga elpriserna, eller på att folk hade annat att tänka på. Vem orkar bry sig om tomtar och Betlehemsstjärnor, när vi ständigt hotas av Putins kärnvapen, kommande viruspandemier, blodiga klanstrider eller giftiga vacciner? Frågan är vilken lieman som hinner först. Att vi just i det här ögonblicket mår ganska bra, kan vara ”lugnet före stormen”. 

Det är snart ett år sedan Ryssland invaderade Ukraina, och om inget fredsavtal sluts finns risk att konflikten eskalerar till ett öppet krig mellan kärnvapenmakterna. Samtidigt har ordet ”fredsavtal” fått en kontroversiell klang, eftersom det förutsätter att en av avtalsparterna heter Vladimir Putin.  

Ett Svt-inslag tog nyligen upp ämnet: ”Varför sätter ingen en kula i pannan på Putin?” Bakom frågan ligger förhoppningen att en likvidering av Putin skulle innebära ett snabbt slut på kriget, och öppna dörrarna för en demokratisk utveckling i Ryssland. 

En av skiljelinjerna i svensk politik det senaste kvartsseklet har gått mellan nationalister och internationalister. Nationalisterna vill försvara fosterlandet, medan internationalisterna tycker att fosterlandet inte spelar så stor roll eftersom man lika gärna kan bo i Spanien som i Hyltebruk.  

Som en del av folkhemsbygget blev Sverige på 60-talet världsmästare i barntandvård. Min första fluorsköljning fick jag redan på mjölktandstadiet och vi lärde oss frukta tandtrollen som dagens elever lär sig frukta koldioxidmolekylen. Varje tendens till karies åtgärdades med amalgam, och som 25-åring hade jag samlat på mig ett garnityr av 29 amalgamfyllningar. Om jag gapade stort liknade jag superskurken Jaws i James Bond. 

På DN’s ekonomisida skriver Katrine Marçal om något jag länge funderat över. Hur kan man ekonomiskt försvara en drastisk ökning av elanvändningen (bland annat genom att elektrifiera bilparken) och samtidigt vilja avveckla kärnkraften, sluta importera gas från Ryssland och förbjuda fossila bränslen. För de flesta är denna ekvation omöjlig att lösa, men för Katrine Marçal finns en lösning som heter ”Wrights lag”. Jag har inte hört talas om den tidigare, men vad som gör lagen särskilt intressant är att den tycks kunna göra energin ”nästan” gratis. 

Svenskarna beskrivs ofta som ett udda folk, som allt sedan vikingatiden gått sin egen väg på grund av bistert klimat och isolering från övriga Europa. Har man inte levt här i minst tre generationer är det svårt att begripa sig på oss. Därför har vi också parkerat oss längst upp till höger på GAL/TAN-skalan. Men vi sticker även ut på ett annat sätt, som känns mer otippat. Sedan efterkrigstiden tycks vi ha blivit världens mest trendkänsliga land.