Eftersom jag var ett intelligent barn gick jag aldrig på det där med tomten. Kände på mig att det var grannflickans moster som spökat ut sig med fasttejpad bomull i ansiktet (bilden). Men jag vet andra som var mer lättlurade, och på 1960-talet ansågs det ganska OK att lura barn. Vuxna drog gärna en rövarhistoria om de tyckte verkligheten var för komplicerad, för tråkig eller tog för lång tid att förklara. Vi hade heller inga mobiltelefoner där vi kunde Googla och kolla det rätta svaret. I stort som i smått var vi utelämnade åt vuxnas manipulationer.

Sedan 1987 åtnjuter Israel status som ”icke-medlem-men-allierad” i militäralliansen Nato. Den statusen bör uppgraderas menar den judiska tankesmedjan JINSA, som en reaktion på terrorattackerna 7 oktober. 

1948 utbröt ett krig mellan den nybildade staten Israel och arabvärlden. Israelerna vann och ungefär 700 000 palestinska araber förlorade sina hem. Antingen för att de tvingats fly eller för att de valt att ansluta sig till motståndarsidan och inte var välkomna tillbaka. Många hade bott i området i generationer och det är svårt att inte känna sympati för flyktingar. Händelsen (bilden) kallas för ”Nakba” i arabvärlden. 

Ett försåtligt sätt att manipulera människor är att manipulera språket. När jag var liten betydde ”hållbarhet” att något inte gick sönder. Byxor ansågs hållbara om det inte gick hål på dem, och alla visste att rostfritt stål var hållbarare än billig plast. Hållbarhet betydde också att något ”räcker längre”. Det vill säga mjölken blir mer hållbar om man sätter den i kylen. 

Joakim Lamotte har skrivit en mycket läsvärd självbiografi ”Där stormen är” med undertiteln ”En swishhoras betraktelser”. Det är en sån bok man sträckläser på några timmar. Ändå lyckas han få med det mesta av betydelse som hänt i Sverige de senaste 20 åren.  

Efter andra världskrigets slut placerade sig Sverige i en ideologisk gråzon mellan supermakterna. Vi ville ha politisk frihet och kapitalistisk tillväxt som i USA. Men samtidigt socialism och statlig kontroll av medborgarna som i Sovjetunionen. I händelse av krig ville vi förstås tillhöra Natofamiljen, men fram till dess vara fria att liera oss med kommuniststater runt om i världen. 

I mer än femtio år har palestinierna kallat sig palestinier, identifierat sig som palestinier och av omvärlden betraktats som palestinier. Femtio år är en relativt kort tid, jämfört med till exempel araberna som identifierat sig som araber sen antiken och judarna som identifierat sig som judar betydligt längre.  

Jag gråter sällan på bio numera, men var snubblande nära efter att ha sett dokumentären ”The Green Prince”. Filmen gjordes 2014 av israelen Nadar Schivman och har fått förnyad aktualitet efter krigsutbrottet mellan Israel och Hamas. Det är inte bara en häpnadsväckande spionhistoria utan också en psykologisk thriller, sparsamt berättad i dokumentärens form. 

Nyligen skummade jag igenom den 20 år gamla boken ”Myter & fakta om Israel och arabvärlden”, finns här som gratis pdf. Författaren är en amerikansk jude vid namn Mitchell G Bard, som även ligger bakom databasen Jewish Virutal Library. På dryga 450 sidor ger han en lättläst och pedagogisk sammanfattning av judarnas historia i Mellanöstern, med tonvikt på 1900-talet. Boken utgår från vanliga missuppfattningar och myter om staten Israel, och bemöter dem med vad författaren anser vara fakta. Upplägget gör det lätt att dyka in på olika ställen och läsa enstaka sidor. Texten kompletteras med ett rikt referensmaterial kartor, artiklar och dokument. Till och med Yassir Arafats brevväxling finns med. Föga överraskande har boken stämplats som sionistisk propaganda. 

Få saker skapar sån sammanhållning som en gemensam fiende. I över tusen år har hatet mot judarna fungerat som en förenande länk mellan muslimer, som i övrigt haft svårt att komma överens. Redan kort efter Muhammeds död 632 uppstod dispyt om ledarskapet, vilket resulterade i uppdelningen mellan ”shia” och ”sunni”. Konflikten är ännu inte löst, trots att det gått mer än 1 300 år. 

Jag erkänner att mina kunskaper om Mellanöstern är begränsade men tar mig ändå friheten att spekulera lite.

Arabvärlden har aldrig kommit över förlusten i kriget 1948 som resulterade i staten Israels bildande, eftersom det strider mot budskapet i koranen. Att erkänna judarnas seger, även om den var ett obestridligt faktum, skulle vara som att spotta profeten Muhammed rakt i ansiktet.

2000-talet ser ut att bli krisernas århundrade. Hittills har vi upplevt klimatkrisen, finanskrisen, migrationskrisen, covidkrisen, energikrisen, Ukrainakrisen och vad som ser ut att bli nativitetskrisen. Enligt en ny dokumentär med titeln ”No farmers No food” och undertiteln ”Will you eat the bugs?” ligger den värsta krisen framför oss: ”Matkrisen”. 

En av Europas mäktigaste kvinnor just nu är den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson, med ansvar för inrikes frågor. I maj 2022 presenterade hon ett lagförslag, populärt kallat ”Chat control 2.0”, som innebär att all privat kommunikation på nätet ska kunna scannas av nationella myndigheter med det uttalade syftet att avslöja sexbrott mot barn. Inom kort kommer förslaget att behandlas i EU-parlamentet. 

Psych2Go är en Youtube-kanal som vänder sig till ungdomar och andra som upplever psykisk ohälsa. Varje dag laddar man upp en animerad video med tips, rikligt underbyggda med formuleringar av typen ”According to recent psychological studies”. Kanalen har mer än 11 miljoner prenumeranter. 

Är man det minsta intresserad av filmstatistik de senaste 100 åren är sajten the-numbers.com en guldgruva. För precis fyrtio år sen gick till exempel dessa filmer upp på amerikanska biografer. 

För något år sen chattade jag med en 30-årig vän i Sydkorea. Han berättade om sina oändligt långa arbetsdagar på något internationellt softwareföretag, jag minns inte vilket. Dessutom skulle han just genomgå en operation på en välrenommerad skönhetsklinik. 

När jag för något år sen vaktade en valstuga i centrala Göteborg stannade en ung man i 25-årsåldern, spände ögonen i mig och frågade: 

”Är jag svensk?” 

Frågetecknet lät nästan som ett utropstecken. 

Jag växte upp på rätt sida om järnridån, i den del av världen där politisk opposition var någonting fint. Det var liksom kännetecknet på att leva i ett fritt samhälle. Även om vi sällan opponerade oss kändes det skönt att kunna göra det, om vi ville. Lagens långa arm var till för att gripa tjuvar, mördare och såna som fifflat med bokföringen; inte att lagföra dem som tyckte annorlunda än staten. Sånt sysslade man med i Sovjetunionen. 

Historikern och bestsellerförfattaren Yuval Noah Harari är en kontroversiell föreläsare på World Economic Forum och utpekas ibland som chefsideolog åt Klaus Schwab. Med jämna mellanrum publicerar han videos på Youtube som sänder kalla kårar längs ryggraden. Ofta är det svårt att avgöra om han välkomnar den utveckling han beskriver, eller varnar för den. 

Jag gillar konspirationsteorier. Inte för att dom stämmer till punkt och pricka med verkligheten, men de får världen att framstå lite begripligare och lättare att stå ut med. Hur kan man till exempel förklara den svenska försvarspolitiken? 

Efter de senaste årens korankravaller, med stenkastning, bilbränder och handgemäng med polis, har muslimer i Sverige ofta anklagats för att vara otacksamma. Eftersom många av dem flytt från förtryck i sina hemländer och fått en fristad i Sverige, borde de väl anpassa sig efter våra lagar och traditioner. Hur kan man kräva att den svenska yttrandefriheten – som har månghundraåriga anor och står inskriven i grundlagen – ska upphöra att gälla bara för att en dansk provokatör offentligt visat att han inte respekterar islam?

Tim Ballard kanske bäst kan beskrivas som en kombination av Patrik Sjöberg och Indiana Jones. Efter en kort karriär som CIA-agent rekryterades han 2002 till Homeland Security, en myndighet för terrorbekämpning som inrättades av George W Bush efter 9/11. Där arbetade han i flera år med att kartlägga och bekämpa människohandel, i synnerhet sex-trafficking av barn. 

I boken ”Inställd apokalyps” skriver den tidigare miljöaktivisten och numera FN-experten Michael Shellenberger om den urspårade miljörörelsen. Samtidigt som den blåser upp problem till apokalyptiska proportioner, tror den sig finna lösningar i enkla symbolhandlingar. Ett exempel är korståget mot plasten.  

Anders Leion och många andra har tagit upp den känsliga frågan om intelligens. Nu är inte intelligens riktigt samma sak som människovärde (om nu någon trodde det), men vill man ha ett högteknologiskt, välorganiserat och demokratiskt välfärdssamhälle bör man eftersträva en befolkning med ett genomsnittligt IQ runt 100. I varje fall om man får tro det här diagrammet. 

För drygt ett år sen skrev jag om det nystartade projektet ”pratbänkar”. Med stöd av FN placerade kommunen ut speciellt designade parkbänkar, där meningen var att man skulle sitta ner och prata med varandra. Tyckte man det kändes ovant att prata med någon på en bänk, fanns en inplastad bruksanvisning på ryggstödet med förslag på samtalsämnen:

Utan att vilja framstå som homofob, tror jag knappt det funnits någon civilisation eller historisk epok där inte heterosexuella utgjort en förkrossande majoritet. 

Äldre män med tunga ögonlock och rynkor i pannan har haft en dominerande ställning i det offentliga livet, i alla kulturer utom vår. Västvärlden lever inte bara i ungdomskulturen. Vi lever också i mediakulturen, där ytan är viktig och den som är ung och vacker får naturliga fördelar. Man tar liksom för givet att de också besitter unga och vackra idéer. Medan pensionärer som gör sig mindre bra i TV förmodas ha mindre viktiga saker att säga.  

När jag gick i småskolan ägnades mesta tiden åt rättstavning, multiplikationstabellen och kristendom. Sexualitet var officiellt en icke-fråga – ända fram till slutet av mellanstadiet, då vi fick två timmars samtal om pubertet och fortplantning med magister Anders. På högstadiet ordnades skoldisko i matsalen och därefter förväntades vi bygga upp harmoniska relationer med det andra könet, vilket de flesta av oss lyckades med. 

Orkar man inte läsa en hel ledarartikel eller är analfabet, kunde man fram till år 2000 (ungefär) slå upp vilken dagstidning som helst och på central plats hitta en politisk karikatyr. Den sammanfattade det politiska dagsläget, klargjorde tidningens ståndpunkt och var i bästa fall rolig. 

En av de mest hbtq-vänliga platserna i Sverige är Carl Johans kyrka i Göteborg – mycket tack vare prästen Pontus Bäckström som också skriver i Göteborgsposten. Nyligen skrev han till exempel om en annorlunda långfredagsgudstjänst, som han höll tillsammans med drag-queen-artisten Gretchen.