Äldre män med tunga ögonlock och rynkor i pannan har haft en dominerande ställning i det offentliga livet, i alla kulturer utom vår. Västvärlden lever inte bara i ungdomskulturen. Vi lever också i mediakulturen, där ytan är viktig och den som är ung och vacker får naturliga fördelar. Man tar liksom för givet att de också besitter unga och vackra idéer. Medan pensionärer som gör sig mindre bra i TV förmodas ha mindre viktiga saker att säga.  

Ungdomskulturen, som rätteligen borde kallas ”ungdomskulten”, har lärt oss att ålderdomen är ful, pinsam och väcker obehagliga tankar kring döden. Utanför västvärlden råder däremot en annan uppfattning. Grått skägg och kulmage anses snyggt i Pakistan. Likaså i Afrika och Mellanöstern. Öster om forna järnridån är det ovanligt att medelålders män försöker efterlikna pigga tonåringar. 

Men sen några år tillbaka tycker jag mig ana ett trendbrott. Kanske ett önsketänkande, eftersom jag är själv fyllt 66 och flera av mina vänner passerat 80-strecket. Men håller inte äldre män på att återerövra något av sin auktoritet? Börjar vi rentav se slutet på ungdomskulturen?   

Till saken hör att dagens ungdomsgeneration är mer splittrad än någonsin. Istället för att skapa en gemensam kulturell plattform delar man in sig i identitetsgrupper, som i brist på annat ägnar sig åt bidragstiggeri och etnisk separatism. De har inte ens någon gemensam musik att samlas kring. Var finns till exempel dagens motsvarighet till Woodstockfestivalen? Pridefestivalen vill gärna framstå som den nya generationens uppror mot ”det fördomsfulla etablissemanget”. Men hur många färger man än lägger in i regnbågsflaggan kommer ändå majoriteten av ungdomar att vara heterosexuella.  

Den största ungdomsledaren i modern tid är Greta Thunberg. Under några månader åtnjöt hon mer respekt och medialt inflytande än kungar och presidenter. På toppen av sin karriär fick hon tala inför världens ledare i FN:s generalförsamling – och tanken var väl att hon skulle spela barnets roll i sagan och visa att kejsaren var naken. Istället framstod hon själv som en bitter, hatisk och bortskämd överklassflicka, och de flesta som såg klippet fick upp ögonen för att hon ideologiskt inte hade en tråd på kroppen. Därefter dalade hennes stjärna, och de enda som bryr sig om henne numera är vuxna globalister eller vänsterextremister som limmar fast sig vid motorvägar. 

Samtidigt har allt fler äldre herrar börjat dyka upp i media. En viktig orsak är förstås alternativmedias framväxt. Eftersom åsiktskorridoren är som smalast för gruppen yrkesverksamma akademiker, måste nya idéer formuleras av gubbar i 70-årsåldern som har säkrad pension och karriären bakom sig.  

Men även i Svt får gubbar som Leif G W Persson breda ut sig. Trots att han varken är ung eller vacker och har en uppsyn som för tankarna till en tankspridd hund. Det beror förstås på att han har ett och annat klokt att säga, men också på att folk börjar tröttna på fotomodellerna. Vad finns att utforska i Greta Thunbergs rosiga kinder och oskuldsfulla blick? Egentligen ingenting, förutom att hon antagligen tror på det hon säger. En gammal människas ansikte är mer transparent. Det har formats under ett halvt sekel av utkämpade strider, segrar och nederlag, personliga tvivel och brustna illusioner, men också av försoning och kanske en gnutta ödmjukhet. Varje 80-åring som inte levt i en skyddad verkstad är en ärrad krigshjälte. 

På bilden ovan har jag samlat tio åldrade ikoner som ofta synts i media, varav nio fortfarande lever. Tittar man noga kan man i varje ansikte spåra en subtil skönhet, rätta mig om jag har fel. Alla råkar dessutom vara framgångsrika vita män och förmodligen heterosexuella, vilket enligt den rådande värdegrunden borde degradera dem till lägsta graden av respektabilitet. Ändå är de i många fall älskade av folket. Vilket bevisar att värdegrunden när det kommer till kritan är lika naken som Greta Thunberg.