En internvideo för anställda inom Skolverket, rörande myndighetens digitala utvecklingsplan, dök upp i mitt Facebookflöde. I en tillrättalagd intervju berättar generaldirektör Peter Fredriksson och två av hans underlydande chefer om viktiga förändringar inför framtiden. Syftet är att skapa en ”vi-känsla” och få alla i organisationen att sträva mot ett gemensamt mål. ”Team-building”, som man brukar säga. 

Bläddrar man i historieböckerna verkar det framför allt ha funnits tre sätt för härskare att ta makten. Det vanligaste är att trumma ihop en krigsmaskin, så stark att den kan slå ner allt motstånd och sätta skräck i gemene man, för att därefter etablera sig själv i toppen.  

När Sveriges riksdag 1975 enhälligt röstade igenom proposition 1975:26, som på pappret gjorde Sverige till en mångkultur, var det säkert många som föreställde sig att lagen bara uttryckte en slags artighet. En bekräftelse av vad alla redan visste – att andra kulturer än den svenska kunde ha positiva saker att komma med.  

För precis 30 år sen, när Berlinmuren nedmonterats till sista tegelstenen, bestämde jag mig för att upptäcka Östeuropa. Jag förberedde mig noga och studerade polska en hel termin på Göteborgs universitetet. Som van tågluffare packade jag ryggsäcken med det nödvändigaste, och satte mig på tåget mot Poznań. 

Det var lite klent med juldekorationer i min förort den här julen. Kanske beroende på de höga elpriserna, eller på att folk hade annat att tänka på. Vem orkar bry sig om tomtar och Betlehemsstjärnor, när vi ständigt hotas av Putins kärnvapen, kommande viruspandemier, blodiga klanstrider eller giftiga vacciner? Frågan är vilken lieman som hinner först. Att vi just i det här ögonblicket mår ganska bra, kan vara ”lugnet före stormen”. 

Det är snart ett år sedan Ryssland invaderade Ukraina, och om inget fredsavtal sluts finns risk att konflikten eskalerar till ett öppet krig mellan kärnvapenmakterna. Samtidigt har ordet ”fredsavtal” fått en kontroversiell klang, eftersom det förutsätter att en av avtalsparterna heter Vladimir Putin.  

Ett Svt-inslag tog nyligen upp ämnet: ”Varför sätter ingen en kula i pannan på Putin?” Bakom frågan ligger förhoppningen att en likvidering av Putin skulle innebära ett snabbt slut på kriget, och öppna dörrarna för en demokratisk utveckling i Ryssland. 

En av skiljelinjerna i svensk politik det senaste kvartsseklet har gått mellan nationalister och internationalister. Nationalisterna vill försvara fosterlandet, medan internationalisterna tycker att fosterlandet inte spelar så stor roll eftersom man lika gärna kan bo i Spanien som i Hyltebruk.  

Som en del av folkhemsbygget blev Sverige på 60-talet världsmästare i barntandvård. Min första fluorsköljning fick jag redan på mjölktandstadiet och vi lärde oss frukta tandtrollen som dagens elever lär sig frukta koldioxidmolekylen. Varje tendens till karies åtgärdades med amalgam, och som 25-åring hade jag samlat på mig ett garnityr av 29 amalgamfyllningar. Om jag gapade stort liknade jag superskurken Jaws i James Bond. 

På DN’s ekonomisida skriver Katrine Marçal om något jag länge funderat över. Hur kan man ekonomiskt försvara en drastisk ökning av elanvändningen (bland annat genom att elektrifiera bilparken) och samtidigt vilja avveckla kärnkraften, sluta importera gas från Ryssland och förbjuda fossila bränslen. För de flesta är denna ekvation omöjlig att lösa, men för Katrine Marçal finns en lösning som heter ”Wrights lag”. Jag har inte hört talas om den tidigare, men vad som gör lagen särskilt intressant är att den tycks kunna göra energin ”nästan” gratis. 

Svenskarna beskrivs ofta som ett udda folk, som allt sedan vikingatiden gått sin egen väg på grund av bistert klimat och isolering från övriga Europa. Har man inte levt här i minst tre generationer är det svårt att begripa sig på oss. Därför har vi också parkerat oss längst upp till höger på GAL/TAN-skalan. Men vi sticker även ut på ett annat sätt, som känns mer otippat. Sedan efterkrigstiden tycks vi ha blivit världens mest trendkänsliga land. 

Det finns två ganska olika uppfattningar om Klaus Schwab (bilden). Den ena sidan hävdar att han är urtypen för en galen diktator, just i färd med att staka ut riktlinjerna för ett globalt maktövertagande. Bland annat genom boken ”Covid-19: The Great Reset” som jag inte har läst, men som lär beskriva covid-pandemin som ett omstörtande men välbehövligt stålbad, efter vilket mänskligheten kan bygga en ny, bättre, rättvisare och ”hållbarare” värld. I mina öron låter det misstänkt likt Karl Marx vision om en världsrevolution, som när krutröken väl lagt sig kommer att jämna vägen för det ”klasslösa samhället”.    

Bondeuppror är inte särskilt vanliga i Sverige. Franska bönder är kända för att korka igen huvudstaden med sina traktorer, och när den nederländska regeringen ville minska böndernas djurhållning med en tredjedel (av påstådda klimatskäl) hände det här. 

Men svenska bönder är ett tålmodigt släkte. Från 1800-talets Fattigsverige till Socialdemokraternas strukturomvandling under 60-talet, har man i stort sett funnit sig i sin lott. Vad som kanske fått trenden att vända är en allt tydligare djurrättsaktivism inom länsstyrelserna. Tom Lutmark är underofficer och småbrukare utanför Jönköping. Tidigare i år begick hans pappa självmord efter att en längre tid ha jagats av nitiska djurskyddsinspektörer, vilket fick Tom att spela in följande video på Facebook. Några veckor senare hade han fått kontakt med hundratals småbönder med liknande erfarenheter. 

I samband med Rysslands utökade mobilisering höll Ukrainas president Zelenskyy ett känslosamt videotal inför FN’s generalförsamling. I vanlig ordning krävde han mer militär hjälp från väst för att befria sitt land, vilket är lätt att känna sympati för. Men den här gången hade han en mer aggressiv framtoning. Tonvikten i talet låg på bestraffning. Man fick nästan intrycket att kriget mot Ryssland i stort sett var vunnet, och vad som återstod var att straffa de skyldiga. Han nämner ordet punishment inte mindre än 19 gånger.

Jag har uppfunnit en ny politisk term. Inte ens Google känner till den, så jag förväntar mig ett omnämnande i någon framtida akademisk skrift. Fick inspiration från en bekant som doktorerar i statskunskap på ämnet populism, dels i Sverige och dels i Latinamerika. Just Latinamerika är ett bra exempel eftersom varje politiker som vill nå framgång i någon mån måste utnyttja populismens verktygslåda. Men det gäller att inte gå för långt. Det gick som bekant inte särskilt bra för Venezuela, trots att Hugo Chavez tog pengar från oljebolagen och delade ut bland fattiga.   

En sak som kännetecknar civiliserade samhällen är att varje gång vi lider en oförrätt eller kommer i konflikt med våra medmänniskor, finns en ”högre instans” där vi kan få vår sak prövad. Denna högre instans kan vara gudomlig till sin natur (och full rättvisa kanske inte uppnås förrän efter döden) eller den kan vara värdslig och sekulär. 

Över varje myndighet härskar en högre myndighet, med uppgift att kontrollera att lägre myndigheter gör sitt jobb, och som sista utväg kunde man förr i tiden ”gå till kungs”. Den funktionen har idag ersatts av Europadomstolen.  

Dagarna före valet vaktade jag en valstuga och kom i samspråk med en kvinna som instämde i nästan allt mitt parti stod för. Det kändes som att jag just inkasserat en ny partimedlem. Men så frågade hon om kulturpolitiken. Jag förklarade att mitt parti (Medborgerlig Samling) vill avveckla i stort sett alla statliga och kommunala kulturbidrag och låta marknaden avgöra vilka tavlor eller teaterpjäser vi ska få njuta av. 

Socialdemokraternas valstrateger har bråda dagar. Magdalena Andersson har visat sig ganska svag i debatter, samtidigt som hon saknar den folklighet Stefan Löfven trots allt utstrålade. Med svetsarglimten i ögat och känslan av att under kostymen hysa ett varmt hjärta för svensk hockey. Andersson ser mest sammanbiten och lite rädd ut, när hon inte talar som en dagisfröken. Fördelen av att vara kvinna har också devalverats något sedan Annie Lööf och Märta Stenevi gav sig in i politiken. 

På 70-talet blev det populärt med ungdomsgårdar runt om i Sverige. Inte bara i betongförorter nära Stockholm utan långt in i Småland. En nerlagd byskola inom cykelavstånd från mitt barndomshem utnämndes till ungdomsgård, utrustades med pingisbord och second hand-möbler. Jag vet inte vem som låg bakom, kanske var det fotbollsklubben eller Centerpartiet. En satsning på att lära ut pardans till traktens ungdomar möttes av svalt intresse. Diskoteken blev desto populärare och drog till sig snygga tjejer från Nybro, ibland ända från Kalmar. En fet kille som hette Lill-Janne var discjockey och hade en ljudanläggning som var lika imponerande som hans kroppshydda. En av de bästa hångel-låtarna sommaren 1971 var den här. 

Under det patriarkala 1900-talet synliggjordes kvinnorna på ett helt annat sätt än nu, i alla fall i grammatiken. En kvinna kunde vara hemmafru, professorska, abbedissa, kokerska, TV-hallåa, damfrisörska, författarinna, föreståndarinna, älskarinna, servitris, hushållerska, dansös etc. Det fanns helt enkelt en massa femininformer i språket. 

Men i samband med feminismens segertåg över världen ”avfemininiserades” språket. Med undantag för flygvärdinnor, barnmorskor och några till, blev alla yrken ”maskulina” eller neutrala. Lärarinnor blev lärare, städerskorna blev lokalvårdare och gatflickorna sexarbetare. Camilla Läckberg var deckarförfattare och inget annat. 

Jag tillhör en av de sista årskullarna i Sverige som fick daglig kristendomsundervisning på lågstadiet, komplett med psalmsång och tramporgel. Jag tillbringade även någon termin i Söndagsskolan och konfirmerades när jag var fjorton. Ställde man närgångna frågor om Gud fick man veta att det inte riktigt låg till som på gamla målningar; att en skäggig gubbe pekade med fingret och ”vips” blev Adam till. Nej, Gud fanns inom oss och omkring oss, förklarade konfirmationsprästen. Han fanns i naturen, i luften, i fåglarna och manifesterade sig i allt som skapats. Man kunde helt enkelt inte undvika Gud, och inte nog med det. Vi människor var oändligt små i sammanhanget och det var en nåd att vi över huvud taget fanns till. Därför skulle vi efter bästa förmåga följa Hans instruktioner. 

Det folk i världen som är minst benäget  att göra uppror är troligtvis svenskarna. Men till och med hos oss börjar ordet ”uppror” ibland dyka upp i media. Man talar om Skatteupproret, Läkarupproret, Landsbygdsupproret, Bensinupproret, Arkitektupproret och Pensionärsupproret för att nämna några. De flesta ägnar sig åt fredligt nätverksbyggande, bloggande i alternativa media, kanske en och annan demonstration. Men även om inte högafflarna kommit fram är det intressant att se hur många sansade och välanpassade svenskar som börjar definiera sig som dissidenter.  

För fyra år sen hörde jag Jimmie Åkesson valtala på Järntorget i Göteborg. Under det 40 minuter långa talet, som för övrigt gav en utmärkt sammanfattning av det politiska läget i Sverige, hörde jag inte ett enda rasistiskt uttalande. Inte en enda gång uttryckte han något som kunde tolkas som förakt för homosexuella eller andra minoritetsgrupper. Ungefär tusen motdemonstranter hade samlats bakom oss på torget och skanderade ”INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR!” så högt att det ibland var svårt att uppfatta vad Jimmie sa. Efter mötet, när vi passerade genom en lucka i kravallstaketet, stod motdemonstranter med plakat och regnbågsflaggor på bägge sidor och spottade på oss. 

Personkult må vara ett starkt ord, som lätt leder tankarna till jättelika bronsstatyer av Kim Il Sung på torget i Pyongyang, eller helgonlika idolporträtt av Mao Zedong. Men faktum är att ingen politisk rörelse klarar sig med enbart ett partiprogram, det må vara aldrig så genialt. Man behöver också en ledare, som i kraft av sin personlighet kan ge politiken ett ansikte. Men ibland händer det att ansiktet blir viktigare än politiken. Som till exempel när Magdalena Andersson ena veckan säger att NATO är dåligt och andra veckan säger att NATO är bra. Det kan verka motsägelsefullt, men eftersom det är Magdalena som säger det finns ingen anledning att tvivla.

 

Varför brinner det så mycket nuförtiden? Om vi för ett ögonblick bortser från det oroande faktum att allt fler bostadshus, bilar och skolor fattar eld och koncentrerar oss på naturen – och om vi dessutom bortser från anlagda skogsbränder och bränder som beror på människors oförsiktighet – återstår ändå en del som tycks bero på något annat. 

En påtaglig effekt av feminismens maktövertagande i Sverige (som jag för enkelhetens skull daterar till sekelskiftet) var att barnen klev in i politiken. Plötsligt började politiker tala om barn som en självständig grupp, med unika rättigheter ungefär som en etnisk minoritet. Till exempel hade pojkar och flickor rätt att välja vilket kön de ville tillhöra, rätt att bli vaccinerade utan föräldrars medgivande och en rad andra rättigheter som stadgades i FN:s barnkonvention – av riksdagen upphöjd till svensk lag 2018. För övrigt samma år som Greta Thunberg inledde sin karriär som Sveriges mäktigaste opinionsbildare, utan andra meriter än att ha skolkat från skolan. 

En dansk studie Democracy Perception Index (DPI) har ställt 32 frågor rörande demokrati till 52 785 personer från 53 olika länder. Det något överraskande resultatet visar att det mest demokratiska landet, enligt landets egna invånare, är Kina. Tätt följt av Vietnam och Taiwan. Det land där flest invånare tycker att mängden demokrati är alldeles ”lagom” (alltså varken för mycket eller för lite) är Sydkorea. Mest missnöjd i demokratiskt hänseende är man i Venezuela, Iran och Ungern.

En av mina läsare påpekade nyligen att det inte är ”hedervärt” att kritisera vacciner. Och tyvärr har han rätt. De senaste åren har det inte funnits något säkrare sätt att förlora sin heder, sitt anseende och delar av sin vänkrets än att vara kritisk till att jordens befolkning behandlas med ett experimentellt mRNA-vaccin för vad som ser ut att vara en säsongsinfluensa. Som straff för detta övertramp tilldelas man titeln ”anti-vaxxer”.

 

Rasbiologin fick en oväntad renässans i början av 2000-talet. Denna avsomnade ”vetenskap” som för tankarna till 30-talet, har dykt upp på högskolan under det försåtliga namnet ”Vithetsstudier”. Under det lika försåtliga namnet ”mångfald” har det blivit allt vanligare att rekrytera personer till olika yrken på grundval av hudfärg, vilket egentligen är lika irrelevant som att mäta skallar på samer. Då och då hör man kulturpersonligheter (med obetydligt högre melaninhalt än genomsnittet) göra sig till tolk för gruppen ”rasifierade” i Sverige. För att säkerställa att dessa inte diskrimineras har en riksdagskvinna från Miljöpartiet föreslagit ett nationellt rasregister. 

En av de politiker jag gärna läser på Facebook är Nima Gholam Ali Pour, som är en frispråkig Sverigedemokrat i Malmö. Häromdagen bjöd han på följande inblick i den kommunpolitiska verkligheten. 

Varje år finansierar Malmö stad ett stort antal föreningar och organisationer. En av dessa är Malmö FN-förening (som namnet till trots inte har någon koppling till världsorganisationen FN, mer än att man sympatiserar med dess idéer). Föreningen har 210 medlemmar och söker bidrag på 50 000 kronor för 2022. Ansökan såg ut så här: 

Två sedan länge döda tyranner har fått ett ojämförligt stort politiskt utrymme under 2000-talet. Den ene är Mohammed – som genom sitt politiska manifest Koranen inte bara styr den muslimska världen med järnhand, utan ständigt lägger sig i den svenska inrikespolitiken. Nu senast under Påskkravallerna. Den andre är Hitler.