En av skiljelinjerna i svensk politik det senaste kvartsseklet har gått mellan nationalister och internationalister. Nationalisterna vill försvara fosterlandet, medan internationalisterna tycker att fosterlandet inte spelar så stor roll eftersom man lika gärna kan bo i Spanien som i Hyltebruk.  

Man kunde förvänta sig att nationalisterna varit dem som visat störst entusiasm inför ett svenskt NATO-medlemskap. Ända sen Gustav Vasas dagar har Ryssland upplevts som ett hot, och inte utan skäl. Vad kunde vara naturligare för en svensk nationalist än att under skydd av ett amerikanskt kärnvapenparaply, bidra till att undanröja hotet en gång för alla? 

Men efter vad jag har inhämtat från nätet tycks de mest entusiastiska NATO-anhängarna finnas i det andra lägret. Bland dem som tycker att livet lika gärna kan levas i Thailand eller Marbella, och heller inte har några problem med att islam om någon generation kan bli Sveriges största religion. 

Hur ska man förklara detta? 

Jag tror nationalisterna resonerar ungefär så här. Att gå med i NATO i dagsläget är nästan samma sak som att förklara krig mot Ryssland. Särskilt som Sverige redan skänker vapen till Ukraina, med syftet att döda ryska soldater. Putin har goda skäl att betrakta Sverige som en fientlig nation. Då bör man i varje fall fundera över vad som skulle hända om kärnvapenparaplyet inte fungerar, och Sverige faktiskt attackeras.  

Nyamko Sabuni har redan förklarat att hon tänker fly till Norge. Många andra som kommit till Sverige de senaste decennierna skulle hellre köpa en flygbiljett till sina hemländer, än dra på sig hemvärnsuniformen och försvara svenskt territorium. Speciellt som de varje dag får veta vad som händer med värnpliktiga i Ukraina. Calle Schulman och resten av de inbitna internationalisterna kommer att packa kappsäcken och flytta till Marbella, där klimatet är bättre och maten godare. Kvar i Hyltebruk och på andra ställen i Sverige, blir svenska nationalister och de som inte har någon annanstans att ta vägen.  

Nationalister (ifall de som menar allvar med sin nationalism) är fast beslutna att försvara sin hembygd, medan internationalister försvarar sina principer. Styrs man av orubbliga principer behöver man varken kompromissa eller tänka så mycket på konsekvenserna – vilket smärtsamt visas av den svenska migrationspolitiken, energipolitiken och klimatpolitiken. Att lägga fosterlandet i händerna på den typen av princip-politiker, kan kännas som ett högriskprojekt.