Idag är det nyårsafton, och med den kommer löften om ljusare tider. I alla fall ljusare i bemärkelsen längre dagar. När det gäller det mentala tillståndet i Sverige är jag mer tveksam. Jag försöker se positivt på framtiden, men det är så mycket som är skevt i landet jag lever i att det blir allt svårare. När jag ser tillbaka på 2022 ser jag en rad företeelser som är oerhört provocerande för alla oss som tror på ett demokratiskt samhälle, och mest oroväckande är den allt mer nonchalanta synen på yttrandefriheten. Högt uppsatta politiker såväl som ledarskribenter på de största plattformarna tycks numera nicka bifall till villkorad yttrandefrihet. Och det är riktigt, riktigt illavarslande.

Patrik Engellau skrev en mycket tänkvärd text om just detta alldeles nyligen, där han citerar skribenten Lisa Magnusson som på Dagens Nyheters sida skrivit att yttrandefriheten är ”den oinskränkta rätten att begå det mest vidriga psykiska våld på andra utan repressalier”.

Det är i sanning häpnadsväckande att en svensk journalist yttrar sig på det sättet, än mer häpnadsväckande att det inte blivit några märkbara reaktioner från resten av journalistkåren. När jag googlar på ”lisa magnusson yttrandefrihet” hittar jag inte ett enda inlägg från någon annan skribent på liknande plattformar. Det jag däremot hittar är en annan text av Lisa Magnusson, daterad 2008.

Då var det annat ljud i skällan, vill jag lova. Lisa Magnusson tog i från tårna när hon slog sig för bröstet som en yttrandefrihetens sköldmö och förklarade att:

”hela grejen med yttrandefriheten är ju att den måste finnas till för både konservativa moderater och ultraradikala flator, och för den där surkärringen som tycker att homosexuella skall utrotas, och för Alf Svensson, och för nazisterna, och för kommunisterna, och för liberalerna, och för dig, min vän. Och så snart vi börjar skära i de tankar som inte är tillräckligt vackra så dödar vi yttrandefriheten, då är det goodbye, auf wiedersehen, adieu. För det är en fråga om antingen eller. Om du vill kunna uttrycka det du har på hjärtat så måste du tillåta alla andra också att göra det, jag menar ALLA. På riktigt. Glöm aldrig det!”

Nej, det har vi inte glömt. Många av oss visste dessutom detta medan Lisa Magnusson fortfarande tultade runt i blöjor. Själv har hon dock helt glömt bort det, antingen på grund av bristande bildning eller på grund av att hon radikaliserats under sina år på de mäktiga plattformarna.

Jag gissar på det senare. Jag tror att det helt enkelt är för svårt för skribenterna på DN och andra ”fina” drakar att klara balansgången när yttrandefriheten provocerar vissa grupper i samhället.

Självklart är det inget problem när det handlar om uttalanden om vita män eller etniska svenskar rent generellt – då är yttrandefriheten fortfarande helig även på DN:s ledarsida. Men när yttrandefriheten kolliderar med etniska och religiösa minoriteters krav på särbehandling blir det besvärligt. Om man dristar sig att hävda att yttrandefriheten ska vara oinskränkt även när den riktar sig mot exempelvis islam eller muslimer finns alltid risken att man blir anklagad för att vara rasist eller islamofob. Det kan medföra att man blir utfryst på de mäktigaste plattformarna och det är det få som vill. Den som sitter i mediernas finsoffa vill så klart inte byta till en pinnstol i köket.

Krav på villkorad yttrandefrihet kommer även från politikerna, inte minst från Morgan Johansson som jobbade stenhårt för censur under sin tid som minister. En annan politiker med tveksam demokratiuppfattning är Annie Lööf. Efter korankravallerna i påskas, när horder av muslimer gick ut på gatorna för att stena poliser i protest mot vår lagstadgade yttrandefrihet, kläckte den dåvarande centerledaren ur sig att det borde vara förbjudet att demonstrera i så kallade ”utsatta områden”, och under ramadan. Det är fullkomligt absurt. Politiker som har så vårdslös och skev uppfattning om yttrandefrihetens betydelse för den liberala demokratin är ett hot mot hela samhället.

Hur blir då 2023? Jag skulle önska att jag kunde säga att jag tror det blir bättre, men tyvärr är jag långtifrån säker på det. Även om jag tycker att Ulf Kristersson har fått betydligt större pondus sedan han blev statsminister så finns det många orosmoment i regeringen – ministrar som går tvärtemot de överenskommelser som gjordes inom ramen för Tidöavtalet och som verkar opålitliga i största allmänhet. Den som lever får se.

Min skepticism innebär dock inte att jag inte kan glädjas åt sådant som faktiskt är värt att glädjas åt. Min familj, mina vänner, mina fina kollegor här på DGS och er läsare som så ofta kommer med kloka synpunkter och konstruktiv kritik såväl som rosor.

Ikväll säger jag adjö till 2022 och firar in det nya året tillsammans med maken och hunden och i morgon skriver vi den 1 januari 2023. Gott slut och gott nytt år, med förhoppningen att vi ses igen nästa år.