PATRIK ENGELLAU: Heliga ting

Yttrandefriheten är bland det heligaste västerlandet har hittat på. Tillsammans med de övriga demokratiska fri- och rättigheterna, till exempel äganderätten, näringsfriheten, slaveriförbudet och tryckfriheten utgör de rättsstatens fundament. Om man kröner alla dessa oskattbara institutioner med rösträtten, marsipanrosen på prinsesstårtan, så får man demokratin. (Vad barnen än får lära sig i skolan kan rosen ensam aldrig bilda någon prinsesstårta.)

Yttrandefriheten är en rättighet som medborgaren har gentemot staten. Det är staten som inte får kränka medborgarens rätt att säga ungefär vad han vill. (Ja, det finns undantag. Till exempel är det olagligt att smäda folkgrupper vilket jag råkar tycka vara en onödig inskränkning av yttrandefriheten, men det är överkurs.)

Alla har inte min respekt för demokratin och dess huvudsakliga ingredienser, till exempel just yttrandefriheten. En del människor blir rent mordiska när någon medborgare faktiskt utnyttjar denna, av vartenda prestigeladdat dokument som jordens demokratier kan förevisa, garanterade rättighet, till exempel den svenska regeringsformen och yttrandefrihetslagen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Fördraget om den Europeiska Unionen plus stapelvis med andra vördade dokument (som i och för sig knappt någon läser). Exempelvis var det många muslimer som inte tålde när dansken Paludan i våras tog sig för att handgripligen yttra sig genom att bränna koraner.

Själv är jag genom uppfostran och lång praktik tillräckligt demokratiskt lagd för att tycka att det är obehagligt när någon med mordiska avsikter kastar tunga stenar på polis som försvarar Paludans yttrandefrihet. Jag skulle tro att alla civiliserade människor i vårt land delar mitt avståndstagande. Jag skulle till och med hävda att sådana som vill stena poliser eller på annat sätt önskar inskränka yttrandefriheten har ställt sig utanför civilisationen som den allmänt definieras i vårt land.

Föreställ dig att du i en tidning läser följande formulering om en person som av många antas ha politiska ambitioner: ”Han skulle återföra yttrandefriheten, det vill säga den oinskränkta rätten att begå det mest vidriga psykiska våld på andra utan repressalier”.

Du skulle kanske tro att det handlar om någon imam som uttalar sig om svensk polis när den försvarar Paludans demokratiska rättigheter mot blodtörstiga stenkastare. Då har du fel och får gissa igen. Kanske chansar du då på fascister som vill stoppa bögpropaganda och förbjuda pridetåg i städernas centra. Men då skulle du ha fel igen. Innan du hinner komma med något om nazister som inte uthärdar försvar för judar ska jag tala om varifrån citatet kommer. Från Dagens Nyheters ledarsida den 28 december. Skribent: Lisa Magnusson. Och nej, det är inget tillrättalagt fulcitat. Hon säger så och måste rimligtvis mena det.

Ärendet är Elon Musk – ”världens rikaste och vidrigaste person” – som köpt Twitter för att, enligt egen uppgift, lägga ned censuren och ”återinföra yttrandefriheten”. Magnusson vet precis vad det är för skamliga krafter som skulle slippa ut om Musk lyckades. Det är ”incels, det vill säga ofrivilliga oskulder och nihilistiska kvinnohatare”. På mig låter det ungefär som en Goebbelsattack på kosmopolitiska judar. Skillnaden är att det här inte är nazister som talar utan feminister.

Magnusson är särskilt upprörd för att Musk betalat 428 miljarder kronor av sina egna pengar för illgärningen att köpa Twitter. Hon gillar väl inte äganderätten heller, i varje fall inte när den brukas av fel folk. Hör man ekot av Hitlers tirader mot plutokratiska semiter?

Dagens Nyheters ledarredaktion kallar sig ”oberoende liberal”. Oberoende av vadå? Omdöme, tolerans och demokratiska värderingar? Magnusson ondgör sig över att det i Musks närhet ”inte finns en enda vän som sagt: ’Men för i helvete, skärp dig’”. Har Magnusson inte heller någon enda vän? Eller tycker hela ledarredaktionen likadant?

Patrik Engellau