Gästskribent URBAN HAGMAN: Zanzibar-syndromet 

Ur minnet ska jag återge en berättelse som jag läste för ett antal år sedan.  

På ön Zanzibar, närmare bestämt i tätorten Zanzibar City på öns västsida, hade det brittiska imperiet under sina glansdagar en viktig geografisk stödjepunkt. Inte minst var ön betydelsefull på grund av det strategiska läget i Indiska oceanen. Vid den här tidpunkten, slutet av 1800-talet, hade de stora oceangående segelfartygen en anhalt vid ön inför vidare färd mot Indien, Kina och andra spännande destinationer österut. 

Berättelsen utspelas när tillförlitliga tidsangivelser inte var allmänt tillgängliga. Men segelfartygen behövde veta tiden för att kunna navigera säkert. Att kalibrera skeppsuret före avfärden från Zanzibar var därför en självklar rutin. 

Hur gick det till? En ditrest skribent som författade reseskildringar, började undra. Folket på fartygen förklarade att det var väldigt enkelt, eftersom ett gevärsskott avlossades exakt klockan tolv, mitt på dagen, av en soldat på en hög punkt med utsikt över staden och hamnområdet. Alla hörde skottet och alla visste att klockan var tolv. 

Skribenten sökte upp soldaten som hade den prestigefyllda uppgiften att varje dag avlossa skottet som kalibrerade stadens och fartygens alla klockor. Inte utan stolthet visade han upp det fickur som han anförtrotts. Detta ställde han exakt på minuten varje dag innan han traskade upp på berget med sitt gevär. För att ställa sitt fickur rätt gick han till stora torget i staden, där en stor klocka angav tiden. Denna klocka var av oklara skäl ansedd att vara ett underverk av exakt tidsangivelse. 

Skribenten tyckte alltsammans var ett imponerande arrangemang. Så kom det sig att han några dagar senare befann sig på torget en stund före klockan tolv. Han fick då se en man som kom gående med en stege som ställdes mot den stora klockans fundament. Nyfiken som han var, vår skribent, gick han fram till mannen och frågade vad som skulle ske. 

– Jag drar upp urverket och ställer klockan, förklarade mannen. 

– Hur kan du göra det?, undrade skribenten. 

– Mycket enkelt. När jag hör skottet på berget vet jag att klockan är exakt tolv, och då kan jag justera visarna. 

Ömsesidigt okritiskt förtroende. Kan vi kalla det för Zanzibar-syndromet? Detta syndrom finns naturligtvis lite överallt, i en rad olika former. Två parter vill ofta tro, eller låtsas tro, att de båda vet vad de talar om. Och att motparten också vet vad han eller hon talar om. Inte sällan utvecklas en form av skådespel, i en bisarr anda av konsensus. En typisk situation är när en journalist intervjuar en annan journalist. Vindkraftverken kan lösa precis alla världens energiproblem. Migrationen ligger på EU:s miniminivå. Och så vidare… 

Ett universellt motmedel existerar faktiskt, om någon skulle råka vara en smula undrande, och hindrar att Zanzibar-syndromet leder till dikeskörningar. Frågan: Hur vet du det? 

Lite av Sokrates metod helt enkelt – den som reseskildraren på Zanzibar råkade tillämpa i en variant. Med en gnutta sund skepsis och icke-aggressivt ställda frågor går det ofta att blotta åsikter som saknar grund, att locka fram nya kunskaper och vederlägga felaktiga uppfattningar. 

Urban Hagman är skribent och flanör. Matar gärna småfåglar. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner. 

Gästskribent