Som alla veta låter ödet alltsomoftast ovanliga händelser, som ändå har en inre förbindelse, av tillfällighet inträffa ungefär samtidigt. För två veckor sedan hittade jag Selma Lagerlöfs samlade verk i bokhyllan och började läsa eftersom detta uppenbarligen var en vink från försynen, något som bevisades av att det på Sveriges Television strax efteråt kommo två dokumentärer om författarinnan.

Jag förstod då att Selma sökte kontakt med mig och ville, eftersom hon själv var förhindrad, att jag skulle sätta de ord på pränt som hon själv ansåg vara de rätta för denna nyårsdag.

Och se! Jag erinrar mig genast en observation sagoberätterskan själv gör i Gösta Berlings saga. När du samlar barn omkring dig för att berätta sällsamma historier om djupa skogar, märkvärdiga möten och äventyr i fjärran länder, säger hon, så ska du finna att deras ögon brinner av det största intresset och deras iver att lyssna når den största upphetsningen – till den grad att berätterskan själv av åhörarna ej ens tillåts att ta en mun av det honungssötade teet för att ge lindring åt sin skrovliga hals! – i hotfulla situationer där skräcken är nära och den lyckliga utgången långtifrån säker, till exempel när den unga grevinnan Elisabet Dohna av kärlek till den avsatte prästen och utan hänsyn till sin man, det hårlösa, barnsliga dumhuvudet greve Henrik, lämnar hemmet för att i natten korsa sjön Löven i issprickningstider och komma till Ekeby för en skymt av sin älskade. Så komma barnen att med växande hänförelse förmå berätterskan att åstadkomma redogörelser för nya strapatser och faror, o ja ja, berätta den där om mamman och pappan som på hemväg i vinternatten voro tvungna att kasta det lilla barnet från släden för att stoppa den ylande vargflocken som annars hotade att äta upp hela familjen och även hästen Prins!

Se nu, säger fröken Lagerlöf, hur barnens anleten förvandlas när du övergår till triviala berättelser från vardagslivet, om pigan Anna som glömt att mata grisarna, om farbror Lars som rest till handelsboden för att köpa cigarrer. Då viker den upphetsade rodnaden från barnens ansikten, se hur kusin Fredrik, sju år, lägger sig på mage och ålar bort från sällskapet.

Helt fel kan Selmas råd om god underhållning och litteratur inte vara ty själv lyckades hon sälja sina böcker i miljontal och dessutom få nobelpriset för skriverierna. Då tänker jag på de dagliga berättelser som vi vuxna nutidsmänniskor inhämtar från media. Måste inte journalisterna, eller åtminstone deras lärare på Journalisthögskolan, ha inhämtat Selmas ganska banala men trots det övertygande råd? Såklart de ha, särskilt de som skriva i Aftonbladet och Expressen och göra nyhetsprogrammen på teve. Det är väl just det de ha gjort.

Men Selma har också en överkurs för sagoberättare. Hon vet något som jag undrar om skribenter och programmakare på våra vanliga nutidsmedia ha orkat ta till sig, nämligen att livet egentligen inte enkom består av tillspetsade och överdrivna skildringar som ge publiken några ögonblicks upphetsning som inte behöver ha något med verkligheten att göra. Det räcker inte att de kittla förutfattade meningar och andra engagerande vanföreställningar. De böra också söka sanningen.

Jag vet att det korrekta sociala beteendet i Sverige är att presentera sina önskningar till jul och sina löften till nyår. Men jag gjorde sistlidna jul ingen önskelista och avser inte att lova något under nyårsaftonen. Därför tar jag ta mig friheten att framföra ett önskemål till nyårsdagen just med anledning av fröken Lagerlöfs iakttagelser.

Många tro inte på sanningen. Med det menar jag inte att det finns tvivlare som kunna vägra att sätta tilltro till någon specifik uppgift som framförs med anspråk på äkthet, till exempel att det vore USA som sprängde Northstream eller att det vore bevisat att koldioxid i atmosfären orsakar global uppvärmning. Nej, jag menar en mer fundamental sorts sanningsförnekelse där själva konceptet förkastas så som ju faktiskt sker i vår postmoderna tid. Postmodern betyder just att förneka att en sanning förekommer eller i varje fall att den vedertagna sanningen inte håller.

I något slags gymnasialt perspektiv kan det ligga något i denna uppfattning. Till exempel visade sig den newtonska fysiken, som tidigare hållits för sann, vara osann när den einsteinska fysiken sopade den av banan. Men denna högre form av insikt ligger långt över vad de flesta av oss, i varje fall jag, ha någon nytta av i vardagslivet. Samhället skulle må mycket bättre om det erkände de sanningar som just nu är uppenbara, till exempel att det finns något slags koppling mellan kriminalitet och invandring, i stället för att blanda bort korten med trixiga resonemang. Min önskan är att vi från och med denna nyårsdag acceptera sanningen i dess nakna prydnad.

Thorilds ord från Uppsala universitetsaula gäller än idag: Tänka fritt är stort, tänka rätt är större.