BIRGITTA SPARF: Förnekelse löser sällan några problem

Katarina Gunnarsson har gjort ett bra reportage i P1 Morgon om det våld i hemmet som många invandrarbarn tvingas uppleva under sin uppväxt (29 december 2022).

Barnen ska, enligt föräldrarna, härdas genom en brutal och våldsam uppfostran, med hugg och slag och ren misshandel. Vilket kan ses som en delförklaring till varför så många unga invandrarkillar i våra utanförskapsområden blir extremt våldsamma gängkriminella, redan i väldigt unga år.

Vad jag här vill poängtera är att denna kunskap om barnmisshandel inom invandrarfamiljer är långt ifrån ny.

I en BRÅ-rapport 2000 (BRÅ 2000:15) konstaterades att misshandel av barn i åldern 0-6 år hade ökat kraftigt i Sverige under 1990-talet. Brotten hade mer än fördubblats mellan åren 1990 och 1998 (från 330 anmälda brott till 709).

I rapporten konstaterar utredarna att invandrare är starkt överrepresenterade:

”Invandrare (utrikes födda) är överrepresenterade bland gärningsmännen. De utgjorde 35 procent av gärningsmännen år 1990 och 39 procent år 1997, jämfört med 9 procent respektive 11 procent av befolkningen dessa år.”

För att i möjligaste mån dölja detta, och den uppenbara förklaringen till denna överrepresentation; vålds- och hederskulturen från främst Mellanöstern och Afrika, slår BRÅ:s utredare knut på sig själva för att hitta gångbara bortförklaringar. Alternativt att de inte ser de uppenbara sambanden, men det har jag väldigt svårt att tro.

Enligt BRÅ-rapporten löper invandrare större risk att bli anmälda än svenskar. De lever under sämre socioekonomiska förhållanden. Ja, vi har numera lärt oss att detta är den främsta förklaringen till samtliga problem förknippade med invandring.

Invandrarna har även, enligt BRÅ, problem med själva invandrarskapet, till exempel rotlöshet, främlingskap och upplevd diskriminering. Därtill kommer ökad arbetslöshet och att anmälningsbenägenheten ökat.

Sist, och definitivt minst, funderar BRÅ-utredarna lite över olika attityder:

”Slutligen kan naturligtvis också attityder i fråga om aga eller annat våld mot barn spela en roll i sammanhanget.”

Efter ytterligare funderingar runt invandrarfamiljerna kommer utredarna faktiskt fram till kultur som en rimlig förklaring. Men då påpekar de en viktig skillnad, som jag för mitt liv inte kan begripa:

”Det är troligt att kulturer med en traditionell auktoritär syn på barnuppfostran, och där aga är accepterad och tillåten, krockar med den svenska synen. Här är det dock viktigt att göra skillnad mellan aga å ena sidan, som där det är accepterat kan sägas förekomma i fungerande familjer, och misshandel å andra sidan, som inte är accepterat och som där det förekommer, främst förekommer i icke-fungerande familjer.”

Menar BRÅ att aga förekommer i fungerande invandrarfamiljer, och att misshandel sker i icke-fungerande dito? Vad är i så fall skillnaden mellan aga och misshandel?

I rapportens slutdiskussion nämns invandrarfamiljerna bara i några få meningar:

”Av kartläggningen har framkommit att informationen om och accepterandet av denna relativt nya och för ett fåtal länder unika lagstiftning inte helt fått genomslag i alla grupper i befolkningen. Det kan exempelvis inte uteslutas att informationen om den svenska lagstiftningen inte nått alla invandrare.”

Invandrarna har alltså inte fått tillräcklig information. Och detta är högst troligt. Men trots detta är utredarna vid gott mod och intar en hoppfull attityd. Och detta är det mest anmärkningsvärda i hela rapporten:

”Att det går att förändra attityder i positiv riktning exemplifieras av hur inställningen till aga successivt förändrats i samhället. Opinionsundersökningar i Sverige om inställningen till aga har visat att det allmänna stödet för aga stadigt har minskat, från 53 procent år 1965 till 11 procent år 1994.”

BRÅ:s utredare jämför alltså här kulturella svenskars attityder från 1965 och framåt med nytillkomna invandrare från våldsamma hederskulturer i främst MENA, och hoppas på samma goda resultat när det gäller attitydförändringar även i dessa grupper.

Det är i denna förnekelse, blindhet, naivitet, och koloniala övertro på att alla från diametralt motsatta kulturer innerst inne delar våra svenska värderingar, som mycket av förklaringarna till dagens integrationsproblem ligger.

Det finns inte bara en förklaring till komplexa problem. Men hade inte den främmande heders- och våldskulturen förnekats, relativiserats och bortförklarats under så många år, och man istället direkt erkänt och tagit tag i problemen, så hade vi kanske inte behövt se samma explosiva våldsutveckling i dessa grupper som vi ser idag.

Birgitta Sparf