År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs, efter att ha studerat några års socialdemokratisk politik, en internationell bestseller om Sverige som hette Sweden: The Middle Way. Childs menade att Sverige representerade ett slags lagom maktdelning mellan den tidens politiska huvudmotståndare som hade olika benämningar – höger och vänster, kapital och arbete, borgare och socialister – vilket egentligen bara var alternativa beteckningar för samma underliggande sociala konflikt. På så vis lyckades Childs långsiktigt definiera Sverige i världens ögon. Vi var landet som förde en respektabel socialpolitik och tog god hand om de fattiga – sedermera kallade socialgrupp tre och därefter de utsatta – utan att för den skull skada hönan som la guldäggen, det vill säga företagsamheten.

Utan att veta alldeles säkert tror jag att Childs tes om det lagoma Sverige öppnade ögonen lika mycket på svenskarna som på utlänningarna. Vi visste inte att vi var ett lagomland. Det var en roll som vi endast gradvis anpassade oss till och lärde oss att dra nytta av, särskilt efter andra världskriget när det kalla kriget bröt ut och FN skapades och Sverige lyckades etablera sig som ett modell- och föregångsland, ett löftesrikt exempel för resten av världens stater. Närmare bestämt, intalade vi oss med tiden, var vi inte alls något lagomland utan en global banbrytare för ett ädlare och mer genomtänkt system än någon annan nation hade lyckats tänka ut.

Om man satte sig i sin tidskapsel och flög tillbaka till mitten av nittonhundratrettiotalet för att ta reda på varifrån idéerna om den svenska modellen härrörde så tror jag ingen hade hävdat att det begynnande välfärdssystemet var ett listigt sätt att dämpa konflikterna mellan kapital och arbete och därmed inrätta en nyuppfunnen medelväg. Det hade varit alltför förslaget och konspirationsliknande: kan man tänka sig att ledande socialdemokrater och borgare träffades i hemlighet för att skapa ett nytt statsskick i syfte att sätta stopp för respektive anhängares lust att utrota varandra i ett klasskrig?

Men det svenska statsbygge som inträffade i verkligheten såg ju faktiskt ut som om det hade skapats genom en sådan konspiration, det måste erkännas. Vad kan ha legat bakom?

Min uppfattning är att historien aldrig är så rävaktigt utstuderad. Jag gillar bättre filosofen Hegels halvreligiösa idé om Världsanden, historiens demiurg, som verkar genom att inge människorna sådana tankar att de av sig själva kommer på att de vill förverkliga Andens idéer utan att för den skull känna till att Anden existerar.

Socialdemokraterna satt vid makten och något skulle de hitta på att göra med landet. Man tager vad man haver. Socialdemokraterna – och borgarna, för all del – hade hundratals års erfarenhet av ett tidigare Sverige som hade haft sina uppfattningar om hur relationerna mellan människor borde gestalta sig. Och se! Det svenska folkets uråldriga och delvis motsägelsefulla mentalitet och värderingar började gradvis förkroppsliga sig i rikets lagar och statsbudgetar.

Och vad blev det då? Till exempel blev Jantelagen till skrivna paragrafer i lagboken. Ingen ska tro att han är något och stiga över de andra, ty då drar vi ned honom, vid behov med hjälp av mördande marginalskatter. Ingen ska heller sjunka under sina bröder och grannar, då lyfter vi upp honom med bidrag. I alla bor en bonde Paavo som ber hustrun blanda hälften bark i brödet när grannens åker står förfrusen. På bruket råder en märkvärdigt sammansatt klassrelation där alla tänker på samma småborgerliga sätt men brukspatron står så mycket högre på den lokala rangskalan. Lokala arbetslöshetskassor som staten kunde bygga vidare på fanns förresten också.

Med allt detta vill jag säga att den svenska modellens obestridliga framgångar inte bygger så mycket på finurlig social ingenjörskonst som på det svenska kulturarvet. Sveriges problem idag är att kulturarvet och de månghundraåriga värderingar på vilka vi tidigare kunde bygga ett bra land är förödda och föraktade. Ingen lägger numera nyckeln under dörrmattan när han lämnar sitt hus vilket i kombination med bonden Paavos tänkande är en långt starkare symbol för det framgångsrika Sverige än journalisten Childs observationer.

När vi inte längre har kulturarvet har vi inte längre något fundament för ett fungerande samhällsbygge. Vi vet inte längre vad vi vill eftersom vi ringaktar det enda vi hade och som dessutom fungerade. Amerikanerna är bättre lottade. Frasen ”We, the people” sitter som stämplad i varje amerikansk hjärna vilket troligen är den västerländska demokratins sista chans. De har sin konstitution som ger landet oöverträffad stadga. Engelsmännen har också ett kulturarv som de visserligen haft svårt att bära upp sedan andra världskriget men som ändå livar deras själar. Där finns Magna Charta, den vite mannens börda, imperiet och annat förflutet som ger dem självtillit och arrogans nog för att med stiff upper lip göra den sortens storslagna dumheter som Brexit kanske visar sig vara.

I vårt land har vi inga sådana stabila och med rätta respekterade plattformar för vårt samhällsbygge. Vem bryr sig om vår regeringsform? Vem vet ens vad det står i den? Pratar någon om huruvida yttrandefriheten är en del av demokratin eller bara ett löst påhäng som vi klarar oss lika bra utan? Just nu bygger vi inget samhälle som vilar på invanda svenska idéer. Vi tror att det räcker med att importera oprövade politiskt korrekta påfund från USA.

Antag att jag har rätt. Oj oj oj, vilken mental omvälvning skulle då inte behövas för att få landet på fötter. Regeringens paradigmskifte är bara en inledande viskning (som ännu knappt tagit någon märkbar form).