På 70-talet blev det populärt med ungdomsgårdar runt om i Sverige. Inte bara i betongförorter nära Stockholm utan långt in i Småland. En nerlagd byskola inom cykelavstånd från mitt barndomshem utnämndes till ungdomsgård, utrustades med pingisbord och second hand-möbler. Jag vet inte vem som låg bakom, kanske var det fotbollsklubben eller Centerpartiet. En satsning på att lära ut pardans till traktens ungdomar möttes av svalt intresse. Diskoteken blev desto populärare och drog till sig snygga tjejer från Nybro, ibland ända från Kalmar. En fet kille som hette Lill-Janne var discjockey och hade en ljudanläggning som var lika imponerande som hans kroppshydda. En av de bästa hångel-låtarna sommaren 1971 var den här. 

Ungdomsgårdens öppettider var flexibla. Kom man dit och dörren var låst kunde man ofta ta sig in genom ett fönster. En kille som hette Ronny och var lillebror till fotbollstränaren, donerade hela sitt bibliotek av porrtidningar vilka förvarades under dynorna i second-hand-soffan. Det informella ledarskapet övertogs så småningom av en lokal raggare som hette Åke och hans väninnor Berit och Marita. På helgerna öppnade Åke en filial av Systembolaget i bakluckan på sin bil. Priserna var rimliga, även om utbudet mest bestod av vodka och öl. Åke satte en ära i att skydda oss från konkurrerande droger och klådde upp en kille som hette Rickard, för att han vid något tillfälle försökt intressera oss för hash. Jag kommer bland annat ihåg en rolig lek, som gick ut på att snabbt tömma ett dricksglas vodka och sen försöka spela rund-pingis.  

Intill ungdomsgården låg en vacker gammal kyrka. Min kompis Kalle som var något år äldre än jag och tålde lite mera vodka, kom på idén att klättra upp i klockstapeln och ringa i kyrkklockorna. Dagen efter drabbades han av akut ånger och sökte personligen upp prästen för att be om förlåtelse. Antagligen det värsta illdåd som begicks under ungdomsgårdens korta historia. När jag var 16 flyttade min familj till stan, och nästa gång jag åkte förbi hade byskolan jämnats med marken. 

Det här är förstås rena idyllen jämfört med vad dagens ungdomar utsätts för. Deras fritidsgårdar är långt bättre organiserade och kostar mångdubbelt med pengar, men blir likväl infiltrerade av mindre goda förebilder, droghandlare eller till och med IS-sympatisörer. Min poäng är att 70-talets vurm för ungdomsgårdar bygger på ett missförstånd; att ungdomar blir mer ansvarskännande ifall de får en ”lokal”. Ett ställe utan föräldrakontroll, med mjuka möbler, roliga spel och kanske en fritidsledare som själv haft missbruksproblem, blir inte automatiskt en fostrande miljö som motverkar dåligt beteende. För det krävs mer auktoritärt ledarskap, gärna i kombination med en gemensam idé. Något man möjligtvis kan finna inom idrottsrörelsen, frikyrkorna, scoutrörelsen, hemvärnet eller militärtjänsten. Kanske även de politiska ungdomsförbunden. Ändå lyfts fritidsgårdar ständigt fram som ett effektivt vapen i kampen mot ”gängen”. 

Att ungdomsgårdar sällan fungerar när det gäller tonårspojkar kan förstås skyllas på resursbrist, för lite vaktpersonal, för hög invandring eller socioekonomiska faktorer…  men det går att hitta mer djuppsykologiska infallsvinklar. 

Den skotske författaren James M Barrie skrev för drygt hundra år sen en barnpjäs, som så träffande formulerar vissa aspekter av det manliga psyket att den gett upphov till termen “Peter Pan-syndromet”. Pjäsen utspelar sig i London, men också på paradisön “Neverland” – en plats dit borttappade pojkar är välkomna och får uppleva äventyr under ledning av den flygande pojknymfen Peter Pan. På ön Neverland behöver man inte följa regler, man har alltid roligt och behöver aldrig bli vuxen. Allt är helt enkelt underbart, bortsett från att det finns en baksida. Utanför Neverlands kust ankrar pirathövdingen Kapten Krok, ständig på flykt undan en mordisk krokodil och besatt av en enda tanke; att döda Peter Pan och infoga pojkarna i sin besättning. I en annan version av sagan segrar Peter Pan och dödar Kapten Krok, kränger på sig hans uniform och blir själv pirathövding. 

Neverland är alltså ingen särskilt trygg plats att befinna sig på. Detsamma kan nog sägas om svenska fritidsgårdar.