PATRIK ENGELLAU: Liknelsen om den jättestora fisksumpen

Vårt samhälle har en föråldrad föreställning om sig själv. Vi lever kvar i självförståelsen att Sverige ser ut som vid förra sekelskiftet när huvudkonflikten stod mellan arbetarklassen och kapitalistklassen och det var meningsfullt att indela folk i höger och vänster.

Jag tröttnar aldrig på att förkunna att vårt samhälle inte längre ser ut så. Huvudmotsättningen går numera i stället mellan å ena sidan politikerväldet och å den andra medelklassen (eller, om du är med på överkursen, mellan å ena sidan politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet samt dettas klienter och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen).

De politiska partiernas allmänna retorik har inte följt med i utvecklingen. Mentalt lever partierna kvar i en värld som flytt. Till exempel säger sig partierna ha olika och särskiljande ideologier vilket de för hundra år sedan faktiskt hade. Men nu låter de likadana allihop. Det beror på att partierna inte längre representerar något existerande socialt skikt, till exempel arbetarklassen (som socialdemokraterna gjorde) eller bönderna (som Bondeförbundet gjorde), utan bara sitt eget statsfinansierade, av folket oberoende, politikervälde.  

Detta får åtminstone två följdverkningar. Den första är att partierna inte längre vet vilka de är. Centerpartiet, till exempel, är nog tre, fyra oförenliga åsiktsriktningar och partier i ett. Liberalerna vet inte från det ena kvartalet till det andra vilken av de påstådda huvudkontrahenterna – högern eller vänstern – de tillhör. Socialdemokraterna har inte bestämt om de existerar för resterna av arbetarklassen eller för livslånga bidragstagare och välfärdsklienter eller kanske bara för sina egna pampar.

Den andra effekten, tror jag i alla fall, är att medborgarnas beslutsångest inför valurnan ökar val efter val. Inget parti känns rätt. Svåra stunder bär det emot att rösta över huvud taget. Jag hör ju inte till något av de där gängen.

Tänk dig att alla medborgare var olika slags fiskar som simmade omkring i en jättelik fisksump (och ibland åt varandra eller varandras ungar som fiskar brukar göra). Plötsligt hamnar en krokodil med fruktansvärd käft i sumpen. Panik sprider sig genast bland de olika fiskarna och de flyr för sin trygghet. Jag skulle tro att de desperat söker sig till anhöriga och liktänkande fiskar för att känna sig så säkra det går enligt principen att inget ger så starkt beskydd som klanen. På så vis delar fiskarna naturligt in sig i de grupper där de hör hemma, gösarna för sig och abborrarna för sig.

Denna för mig glasklara liknelse betyder att medborgarna, om det blev kris, vid valen inte längre skulle gruppera sig kring dagens diffusa partier (som i varje fall inte skulle överleva utan den konstgjorda andning som de beviljat sig själva genom det offentliga partistödet). I stället skulle de gruppera sig som folk gjorde i demokratins ungdom, nämligen hos sina klassbröder, dåmera arbetare respektive kapitalister, numera medelklassare respektive politikerväldets underställda.

Därför skulle det bara finnas två renodlade partier, ett som representerade politikerväldet och dess anhängare, ett som företrädde medelklassen (och som gärna kunde heta Medelklass eftersom alla filosofer från Aristoteles och framåt identifierat medelklassens som det goda samhällets pålitliga ryggrad och hjärna).

Nu säger du kanske, om du orkat med så här långt, att resonemanget haltar eftersom det inte finns några krokodiler i den svenska fiskdammen. Men se då på USA! säger jag. Allting som händer i världen händer först i USA. Trump är deras krokodil. Han har skrämt upp fiskarna i den amerikanska sumpen något alldeles ofantligt.

Det amerikanska folket har delat in sig i två läger som hatar varandra mer än någonsin sedan inbördeskriget. Föräldrar kan ofta inte längre tala med sina barn. Kärnan i det ena lägret består av landets dominerande etablissemang inom näringsliv och politik. De kontrollerar det demokratiska partiet, de är besatta av Trump Derangement Syndrome (TDS), trumpofobi på svenska, de vill utplåna mannen/krokodilen från jordens yta, de utnyttjar staten och skolorna för att sprida det wokistiska tänkandet som är svensk politisk korrekthet i kvadrat.

Det andra amerikanska politiska lägret är lika stort som det första och består, enligt Hillary Clinton, av ”ömkansvärda” och obildade stackare. De är vanligt folk som föraktas av finare människor med utbildning och kontakter. Mellan lägren råder ungefär samma stämning som mellan Annie Lööf och en genomsnittlig sverigedemokrat.

Nu kanske du invänder att du inte gillar analysen eftersom du menar att Trump är en så obehaglig typ. Jag vet. Det är därför jag gjort honom till krokodil. Hans roll är inte att vara bra eller dålig, den är att skapa uppbrottsstämning och få folk att skärpa tankarna och välja sida. Han är ett redskap för världsanden som kanske inte alls är det människovänliga väsen som jag alltid föreställt mig. När folk rider spärr mot historiens obändiga förändringsvilja får de ta sitt straff.

Patrik Engellau