Påståendet i rubriken borde inte vara det minsta kontroversiellt. Att det finns etniciteter har människor vetat i alla tider, likaså att de på gruppnivå skiljer sig en smula från varandra. Om en population lever på samma plats i tillräckligt många generationer kommer de så småningom att likna varandra; språkligt, kulturellt och även till utseendet. 

Etnicitet har alltså genetiska komponenter, och det är väl där skon klämmer. Att tala om etnicitet är lika minerad mark som att tala om kön, intelligens, hudfärg eller annat som kan föra tankarna till arvsanlag. Frågar man en etnisk svensk vad ”svensk” är, ger han lika stammande och osäkra svar som om man frågar en toppjurist i USA vad en ”kvinna” är (Ketanji Brown på bilden). 

”Det beror på vad man menar?” 

”Vem är jag att bedöma?” 

”Alla som identifierar sig som svenskar, är väl det?”  

Oron är befogad. Ett felaktigt svar kan få allvarliga konsekvenser för personens anseende, yrkesrelationer och till och med politiska framtid. Av den anledningen är etnicitetsfrågan något av en standardfråga när Sverigedemokrater intervjuas i Public Service. Med tiden har Jimmie Åkesson utvecklat stor skicklighet i att undvika att falla i nazistburen. 

Vill man få klara besked om etnicitet, kan man fråga en hyfsat etablerad invandrare på Angereds Torg. På ett ögonblick är han kapabel att peka ut vilka som är svenskar, vilka som är araber, somalier, afghaner eller något annat. Det handlar delvis om hårfärg och anletsdrag, men också om kroppsspråk, klädsel och sättet att föra sig. Även hur vi svarar på tilltal avslöjar vilka vi är. En irakisk sjundeklassare förklarar: ”det räcker med att fråga någon om ett suddgummi, så fattar man om han är svenne”. 

Etniska svenskar finns alltså. Frågan är varför vi betraktas som ett politiskt problem. 

Etniciteter är inte, som många tror, huggna i sten. På samma sätt som de uppstått kan de förändras. Men betydligt långsammare än kulturella identiteter, och enormt mycket långsammare än politiska dagsländor som mångkultur eller Agenda 2030. Dagspolitiken är kortsiktig och räknar tiden i mandatperioder. Etniciteter spänner över generationer och räknar tiden i sekler. 

Det är heller inte hugget i sten att etniska grupper ska kriga mot varandra. Under gynnsamma omständigheter kan de mycket väl leva sida vid sida – och det var väl det som var tanken bakom ”mångkulturen”. Det handlar förstås om volymer.     

Vill man på kort tid genomföra dramatiska samhällsförändringar, som kraftigt missgynnar en etnisk grupp, kommer den gruppen att väcka irrationella känslor av obehag (det finns en psykologisk term för det, som jag just nu inte kan erinra mig). Det spelar alltså ingen roll hur väl svenskarna anpassar sig. Så länge vi är mångkulturens förlorare, kommer i varje fall ansvariga politiker att se på oss med misstro. 

Förra gången etnicitet stod på dagordningen var 1940-talet. Därför brukar nationellt sinnade partier per automatik kopplas till nazismen. Vad man sällan reflekterar över är att nazismen var en globalistisk rörelse, vars slutliga mål var världsherravälde. Därför kunde man lika gärna förknippa nazismen med islam, eller varför inte World Economic Forum? 

Etnofrågan var i alla fall tillräckligt eldfängd för att splittra Sverigedemokraterna 2015 – året efter den historiska decemberöverenskommelsen. Det tidigare ungdomsförbundet tog med sig ”etnonationalisterna” och bildade så småningom AFS, medan moderpartiet SD definierade sig som ”kulturnationalister”. Om man trodde att trakasserierna från övriga partier skulle upphöra, bedrog man sig grundligt. Det hjälpte föga att chefsideolog Mattias Karlsson likställde etnonationalismen med ”facism” och vid något tillfälle tog hjälp av Expo för att rensa leden. För några dar sen publicerade han en märklig tweet som ifrågasatte om terroristen Michael Skråmo verkligen var ”skandinav” (som om inte skandinaver skulle kunna vara terrorister, fanatiker, mördare eller idioter).       

Betydelsen av etnicitet – som bland annat består av anlag vi fått från våra förfäder, som under lång tid levt under liknande omständigheter – ska naturligtvis inte överdrivas. Men heller inte förnekas. Etnicitet spelar roll, även om den inte betyder allt.