Igår skrev jag halvt raljerande om det folkombyte som många tror inom några årtionden kommer att förvandla nationalfolken i vissa europeiska länder – Sverige till exempel – till minoritetsfolk i och med att de trängs undan av invandrade människor som ser annorlunda ut och beter sig enligt normerna från en annan kultur än nationalfolkens.

Efter att ha tänkt på det där i flera timmar sedan igår har jag försöksvis kommit fram till att det officiella Sveriges – mitt också – sätt att närma sig frågan har varit skadligt eller i varje fall vilseledande. Vi har i enlighet med det statliga tänkandet så som det formulerades och enhälligt antogs av Riksdagen i proposition 1975:26 – den som brukar kallas mångkulturpropositionen – att invandrare med statlig ekonomisk hjälp ska kunna ansluta sig till och anstränga sig för att vidareutveckla vilken kultur som helst sedan de flyttat till Sverige. (Det var den tanken jag skojade med igår när jag antydde att om det nu blir ett folkutbyte inom kort kan även nationalsvenskar vara intresserade av ett kulturbyte och därför vilja veta hur tillvaron gestaltar sig i muslimernas himmel och helvete.)

Det är nästan femtio år sedan staten i proposition 1975:26 fastställde vad den tyckte i den här frågan. Men beslutet om individens rätt att välja kultur berörde inte bara invandrarna utan troligen i ännu större utsträckning nationalsvenskarna. I ett halvt sekel har mångkulturens överlägsenhet på alla möjliga sätt predikats av Sveriges offentliga sektor och av icke-statliga organisationer som med statlig finansiering artikulerar mångkulturpropositionens budskap. Finns det något budskap som den offentliga sektorn har betonat tydligare under detta halvsekel än den unikt svenska statliga värdegrunden om allas och alltings lika värde med tillhörande repressalier för den som inte tror på att alla människor kan spela piano lika bra?

Femtio år är en ganska lång tid för att pröva en hypotes på levande materia. Femtio år bör räcka för att få en sådan hypotes, särskilt om den varit oföränderlig, vilket den har varit, utvärderad på ett tillförlitligt sätt. Min fråga är vid det här laget om mångkulturhypotesen har varit bra för Sverige varmed i det här fallet menas både nationalfolket och invandrarfolken. Att jag ställer frågan beror på att det så här efter femtio år börjar komma relevant information. Se exempelvis Gunnar Sandelins tabeller.

Visst är det så att medlemmarna i en nationalkultur har privilegier jämfört med folk från en invandrarkultur. De talar språket och kan beteendekoderna. Men om man försöker utvärdera den föreliggande statistiken förefaller det om invandrarna, i varje fall många invandrare, förlorar snarare än de vinner på en statlig politik som är avsedd att till deras nytta skapa konstlade privilegier utan annat fundament än vad staten lyckas uttaxera från nettoskattebetalande medelklassvenskar. Det kanske tydligaste tecknet på att mångkultur- och värdegrundstänkandet leder fel är att invandrares barn uppvisar högre brottslighet än invandrarna själva. När värdegrundsfilosofin väl fått klorna i invandrarnas barn ökar deras kriminalitet.

Av detta drar jag försiktigtvis slutsatsen att dem svenska staten borde annullera våra halvsekelgamla och troligen bevisligen skadliga idéer om lyckan av mångfald. Visst blir invandrarna underprivilegierade när de kommer men så har de också blivit i det mest lyckade invandrarlandet i världen, nämligen USA. Här är en idé till socialdemokraterna som liksom de övriga partierna saknar idéer: partiets vinnande koncept var inte att låta välfärdsstaten försörja folk utan att skapa sådana sociala förutsättningar att envar med lite beslutsamhet och engagemang kunde göra klassresa och bli en medelklassare som stod på egna ben. Tänk om partiet ville skapa motsvarande förutsättningar för de invandrare vi har som hittills föredragit bidragsförsörjning.

För dem som vill att det ska vara diplom och statliga intyg på allt kan jag tipsa om den portugisiska fascistiska kolonialismen (som tog slut 1974). Kolonialhärskarna tyckte att de infödda i de afrikanska kolonierna skulle bli likvärdiga med portugiserna. Det var deras värdegrund. Svarta människor kunde därför, om de klarade språktester och sådant som vi numera diskuterar i Sverige, bli riktiga, portugisiska medborgare, så kallade ”assimilados”.