Jag är en person som ofta retar upp mig på saker och ting. Inte bara på dumt fôlk av olika slag, som den förbittrade Magdalena Andersson när hon står och dillar om att det är ett hot mot demokratin om hennes parti måste börja skatta för sina lotteriintäkter, utan även på diverse småsaker. Som att låsen i min fastighet numera öppnas och stängs åt fel håll.

Alla lås jag kommit i kontakt med i mitt liv har öppnats och låsts enligt devisen ”righty-tighty, lefty-loosy”. Men inte längre, inte i mitt bostadshus. Efter vår källarrenovering för ett par år sedan är det det motsatta som gäller. Det är otroligt enerverande och varje gång jag slänger grovsopor, eller tvättar i tvättstugan, retar jag upp mig på att min hyresvärd anlitade klantskallar som inte kände till denna mycket enkla regel. Jag ser det som ett av många exempel på Sveriges förfall.

Det är inte det enda jag retar mig på. Ta bara kebabpizzan, till exempel. Jag testade den en enda gång, när den kom på 80-talet, och det räckte. Bara tanken på att blanda en helt förträfflig maträtt från Italien med kebabkött, blaskiga såser och feferoni och kalla det för pizza är en styggelse. Att den sedan åratal tillbaks tillhör de mest populära pizzorna i Sverige är för mig en gåta och får mig att tvivla på det kollektiva förståndet i landet jag lever i. Ja, jag skulle till och med säga att kebabpizzans popularitet är lika ofattbar som Socialdemokraternas och det vill inte säga lite.

Jag retar mig också på folk som går runt och stirrar ner i sin mobiltelefon jämt och ständigt. På parkvägar, vid övergångsställen, i matbutiker. I affären passar vissa också på att föra ett långt och ingående samtal just när de står vid kassan och ska betala, och sen sätter de malligt upp ett litet finger i luften för att visa att de måste avsluta sitt oerhört viktiga samtal innan de kan fullfölja köpet. Resultatet blir förstås att de som står efter i kön får vänta i onödan.

Ännu mer retar jag mig på unga föräldrar som går runt med ätteläggen i sittvagn och, istället för att ha ögonkontakt och kanske prata lite med sina ungar, går runt och pratar i telefon eller uppdaterar sociala medier. Ibland undrar jag om de barn som växer upp nu överhuvudtaget kommer att få ett ordentligt språk. Föräldrarna verkar ju helt avskärmade – eller kanske ”inskärmade” i sina mobiler.

Jag minns själv hur det var när min son var i den åldern, han hade ett närmast outsinligt behov av att fråga, få svar, prata om allt och inget – hur känns det för en liten knatte att mötas av en tyst förälder som stirrar in i en mobil istället för att ha ögonkontakt? Det kan man inte föreställa sig ens.

Jag skulle kunna lägga till fler företeelser på irritationslistan, men jag väljer att stanna här och istället nämna något som gör mig varm inombords. Det är när jag ser de unga föräldrar som inte bor i sin mobil, utan som pratar och umgås med sina barn. Och jag hoppas och tror att de är många, många fler.