
De antidemokratiska krafterna i Sverige är starkare än man tror. Man upptäcker dem om man vet var man ska leta. Det finns olika sökmetoder. Magdalena Andersson säger att hennes motståndare är antidemokratiska krafter eftersom de vill stoppa hennes lotterier. Men folk blir inte antidemokrater bara för att någon – Andersson till exempel – tillvitar dem despotiska åsikter. Det finns mer pricksäkra tillvägagångssätt. Ett är att lyssna på vad de säger. Det finns mer förakt för folkviljan än du kanske anar, framför allt bland de självgoda anhängarna av PK-ismen.
En som inte hymlar om sitt odemokratiska sinnelag är Dagens Nyheters klimatredaktör Peter Alestig. Han blir arg när medborgarna väger in andra hänsyn än han själv när de bestämmer sig i svåra politiska frågor. Det tycker Alestig är ett svek av medborgarna särskilt som folkviljan drivs av så lumpna motiv. Sedan blir han arg när vårt lands härskare går folkviljan till mötes genom att ändra sig i enlighet med medborgarnas önskemål (i stället för Alestigs).
Just den här gången har Alestig kommit på att regeringens beslut att minska kravet på inblandning av biobränslen i bensin och diesel – reduktionsplikten – inte alls har att göra med att hela idén är dålig vilket den troligen är. ”Visst kan man”, säger Alestig generöst, ”diskutera huruvida reduktionsplikten är bra klimatpolitik” och ”visst kan man lyfta fram vikten av elektrifiering” men dessa är inte de verkliga skälen till att regeringen vill minska biobränsleinblandningen. Det verkliga skälet – och håll i dig nu ty detta är skändligare än du någonsin kunnat föreställa dig – är ”att det handlar om våra plånböcker”. Sedan denna insikt väl format sig i Alestigs hjärna och han fått ned sin nedslående iakttagelse av människans psyke på papper så formulerar han en klimatpolitisk järnlag:
Och när klimatpolitik ställs mot plånboksfrågor segrar de senare i princip alltid.
Denna plötsliga insikt, säger Alestig, ”är en av de mest oroväckande slutsatserna att dra efter den svenska klimatpolitiska berg- och dalbanan”. Själv skulle jag säga att en osedvanligt oroväckande slutsats är att en bemärkt person som Alestig, som var och varannan dag bildar opinion i landets kanske viktigaste opinionsorgan, inte förrän under de senaste dagarna blivit varse att folk tar hänsyn till vad saker och ting kostar och inte slösar bort sina pengar på saker de egentligen inte har råd med vare sig det gäller guldklockor, thailandsresor eller reduktionsplikter. Förled inte folket att bete sig som om det tränade för en roll i Lyxfällan, Alestig!
Alestig tycks själv ha den verklighetsuppfattning som kännetecknar en trovärdig Lyxfälleskådis, nämligen övertygelsen att någon annan till slut ska betala. Den svenska strategin när det gäller klimatomställningen, hävdar han, är att ”genom olika styrmedel skjuta kostnaderna för omställningen över på företag och allmänhet”. Finns det någon annan än företagen och allmänheten dit staten kan skicka räkningen? Kan klimatet möjligen räddas om staten sätter fart på det gamla sedeltryckeriet i Tumba?
Framför allt, förklarar Alestig, måste politikerna säkerställa att folket även fortsättningsvis hålls borta från de politiska avgörandena. EU har beslutat om ny klimatpolitik som kommer att tära på folks ekonomi. Vi måste säkerställa att EU-politikerna gör sig opåverkbara av folkviljan. ”Kan vi lita på att EU inte gör som Sverige – och backar… när det känns för mycket i väljarnas plånböcker?”
Om det kniper kan politikerna kanske ställa in valen. För klimatets skull, alltså.