Under det patriarkala 1900-talet synliggjordes kvinnorna på ett helt annat sätt än nu, i alla fall i grammatiken. En kvinna kunde vara hemmafru, professorska, abbedissa, kokerska, TV-hallåa, damfrisörska, författarinna, föreståndarinna, älskarinna, servitris, hushållerska, dansös etc. Det fanns helt enkelt en massa femininformer i språket. 

Men i samband med feminismens segertåg över världen ”avfemininiserades” språket. Med undantag för flygvärdinnor, barnmorskor och några till, blev alla yrken ”maskulina” eller neutrala. Lärarinnor blev lärare, städerskorna blev lokalvårdare och gatflickorna sexarbetare. Camilla Läckberg var deckarförfattare och inget annat. 

Så långt, ett tecken på ökad jämlikhet i samhället. Om bägge könen har tillgång till samma utbildning, kan söka samma jobb och få ungefär lika mycket betalt finns ju ingen anledning att kalla dem olika.  

Vad som är svårare att förstå är avfemininiseringen av förlossningsvården (som Lena Milton skriver om i Kvartal). På Vårdguidens hemsida finns all tänkbar information om graviditet, amning och förlossning, men ingenstans nämns orden ”kvinna” eller ”mamma”. Och det är ingen slump. Vårdguiden berättar själv om sin könspolicy här. Motivet verkar vara att ett fåtal barnaföderskor inte vill vara kvinnor (fast dom biologiskt sett är det) och följaktligen riskerar att bli kränkta. Samtidigt som ett fåtal biologiska män vill föda barn (fast dom inte kan) och riskerar att känna sig exkluderade. Monte Python uppmärksammade problemet redan 1980.  

Jag tror inte särskilt mycket på den förklaringen. Antalet fundamentalistiska trans-mammor på landets BB-avdelningar är helt enkelt för litet. Istället tänker jag mig följande scenario (kalla mig gärna konspiratorisk):  

Mot slutet av 1900-talet lämnade feminismen kvinnokampen bakom sig, och började utvecklas till ren maktideologi. Ungefär samtidigt skedde en sammansmältning med Socialdemokratin (som behövde förnya sig efter världskommunismens fall) och kort efter sekelskiftet upphöjdes feminismen till officiell statsideologi. Som alla maktideologier tenderar man att slå neråt, mot vanliga män och kvinnor. 

Män och kvinnor drabbas av feminismen på olika sätt (så chansen att de ska börja samarbeta är liten). Medan män demoniseras och tillskrivs alla dåliga handlingar våra förfäder utfört sedan första stenyxan tillverkades, lyfts kvinnor fram som uttryck för en ny sorts ”humanism”. Obefläckade av krig och revolutioner, men också befriade från ”manliga” egenskaper som egoism, girighet, maktlystnad, profithunger, våld och njutningslystnad. Greta Thunbergs tal inför FN:s generalförsamling kan nästan ses som en programförklaring. Fram träder bilden av en ny sorts makthavare som inte behöver ta ansvar för någonting som hänt i historien, men tror sig kunna ställa allt till rätta bara makten villkorslöst läggs i deras händer. Kort sagt: den nya feminismen vill använda kvinnan som murbräcka, för ett totalitärt system vars karaktär vi bara kan ana oss till.  

Idealet tycks vara en värld utan könsroller, där alla är något så ospecifikt som ”människor”. För att bättre kunna leda oss mot denna nya tidsålder tonas kvinnans könsidentitet ner. Allt som erinrar om hennes historiska roll som barnaföderska – och den för ändamålet så viktiga egenskapen att kunna behaga männen – motarbetas. Traditionellt kvinnligt beteende och traditionellt kvinnliga attribut förlöjligas (med undantag för slöja och hijab). Att just slöja och hijab blivit så accepterade, kan ju bero på att deras funktion är att ”dölja” kvinnan och göra henne osynlig.