Varför brinner det så mycket nuförtiden? Om vi för ett ögonblick bortser från det oroande faktum att allt fler bostadshus, bilar och skolor fattar eld och koncentrerar oss på naturen – och om vi dessutom bortser från anlagda skogsbränder och bränder som beror på människors oförsiktighet – återstår ändå en del som tycks bero på något annat. 

En påtaglig effekt av feminismens maktövertagande i Sverige (som jag för enkelhetens skull daterar till sekelskiftet) var att barnen klev in i politiken. Plötsligt började politiker tala om barn som en självständig grupp, med unika rättigheter ungefär som en etnisk minoritet. Till exempel hade pojkar och flickor rätt att välja vilket kön de ville tillhöra, rätt att bli vaccinerade utan föräldrars medgivande och en rad andra rättigheter som stadgades i FN:s barnkonvention – av riksdagen upphöjd till svensk lag 2018. För övrigt samma år som Greta Thunberg inledde sin karriär som Sveriges mäktigaste opinionsbildare, utan andra meriter än att ha skolkat från skolan. 

En dansk studie Democracy Perception Index (DPI) har ställt 32 frågor rörande demokrati till 52 785 personer från 53 olika länder. Det något överraskande resultatet visar att det mest demokratiska landet, enligt landets egna invånare, är Kina. Tätt följt av Vietnam och Taiwan. Det land där flest invånare tycker att mängden demokrati är alldeles ”lagom” (alltså varken för mycket eller för lite) är Sydkorea. Mest missnöjd i demokratiskt hänseende är man i Venezuela, Iran och Ungern.

En av mina läsare påpekade nyligen att det inte är ”hedervärt” att kritisera vacciner. Och tyvärr har han rätt. De senaste åren har det inte funnits något säkrare sätt att förlora sin heder, sitt anseende och delar av sin vänkrets än att vara kritisk till att jordens befolkning behandlas med ett experimentellt mRNA-vaccin för vad som ser ut att vara en säsongsinfluensa. Som straff för detta övertramp tilldelas man titeln ”anti-vaxxer”.

 

Rasbiologin fick en oväntad renässans i början av 2000-talet. Denna avsomnade ”vetenskap” som för tankarna till 30-talet, har dykt upp på högskolan under det försåtliga namnet ”Vithetsstudier”. Under det lika försåtliga namnet ”mångfald” har det blivit allt vanligare att rekrytera personer till olika yrken på grundval av hudfärg, vilket egentligen är lika irrelevant som att mäta skallar på samer. Då och då hör man kulturpersonligheter (med obetydligt högre melaninhalt än genomsnittet) göra sig till tolk för gruppen ”rasifierade” i Sverige. För att säkerställa att dessa inte diskrimineras har en riksdagskvinna från Miljöpartiet föreslagit ett nationellt rasregister. 

En av de politiker jag gärna läser på Facebook är Nima Gholam Ali Pour, som är en frispråkig Sverigedemokrat i Malmö. Häromdagen bjöd han på följande inblick i den kommunpolitiska verkligheten. 

Varje år finansierar Malmö stad ett stort antal föreningar och organisationer. En av dessa är Malmö FN-förening (som namnet till trots inte har någon koppling till världsorganisationen FN, mer än att man sympatiserar med dess idéer). Föreningen har 210 medlemmar och söker bidrag på 50 000 kronor för 2022. Ansökan såg ut så här: 

Två sedan länge döda tyranner har fått ett ojämförligt stort politiskt utrymme under 2000-talet. Den ene är Mohammed – som genom sitt politiska manifest Koranen inte bara styr den muslimska världen med järnhand, utan ständigt lägger sig i den svenska inrikespolitiken. Nu senast under Påskkravallerna. Den andre är Hitler. 

En debattartikel i Expressen anklagar svenska vårdcentraler för att inte vilja ta emot sina patienter, och göra det så krångligt som möjligt att boka en tid. Systemet är nämligen så utformat att vårdcentralerna tjänar pengar på att ha patienter listade, men förlorar på att vårda dem. 

Antalet kommunala kommunikatörer har ökat kraftigt de senaste åren. Allra mest i Göteborg där det 2020 fanns 253 offentliga kommunikatörstjänster, mot 200 i Stockholm och 10 för en svensk genomsnittskommun. Så här fördelar de sig mellan olika förvaltningar enligt 2018 års siffror. Spontant undrar jag varför kommuner över huvud taget behöver anställa experter på kommunikation. Kan inte ansvariga förvaltningschefer själva förklara vad verksamheten går ut på och svara på journalisternas frågor? Efter att ha Googlat lite, kan jag tänka mig fyra förklaringar: 

Häromdan kom ett kryptiskt mail från min bank. Alexandra från Kundtjänst meddelade att banken på min begäran ändrat ett mottagarkonto, och ville att jag dagen efter skulle komma till ett bankkontor i Partille för att hämta några papper. Mailet slutade med orden: ”CONFIDENTIALITY NOTICE, This e-mail is confidential and may contain legally privileged information…osv”

För ett år sen handlade ungefär 80 procent av artiklarna på Omni om vaccinet och dess fördelar. Senaste månaderna har ungefär lika många artiklar handlat om Ukraina, vilket kanske bara visar att svensk media fokuserar på en nyhet i taget. Men också att vaccinet för många blev en besvikelse. När entusiasmen var som störst trodde vi att en enkel spruta skulle ge oss friheten tillbaka, men fyra sprutor senare riskerar vi att bli ett lydrike under WHO. 

Platon, Patrik Engellau och flera andra kloka debattörer brukar tala om att varje samhällssystem har en utmätt tid. Att hävda att just vår typ av demokrati skulle utgöra ett undantag vore lika förmätet som att utropa ett tusenårsrike, eller påstå att vi äntligen nått fram till ”historiens slut”. 

En av de forskare jag hörde talas om som ung biologistudent på 70-talet var Richard Dawkins. I debutboken ”Den själviska genen” uppdaterar han Darwins evolutionslära och visar hur konkurrensen mellan gener (snarare än konkurrensen mellan individer) driver utvecklingen mot nya arter. Eftersom han skriver begripligt och underhållande om komplexa saker, blev han snabbt en celebritet inom populärvetenskapen.

Det kan verka orättvist att bedöma en historisk person efter dagens lagstiftning, men i Muhammeds fall är jag beredd att göra ett undantag. Enligt troende muslimer är han inte bara ett juridiskt rättesnöre, som i det längre perspektivet bör ersätta vår sekulära lagstiftning. Han fungerar också som förebild för hur vi ska bete oss mot våra medmänniskor.

En granne (som tyvärr inte längre finns bland oss) jobbade under flera decennier på Statens Järnvägar, där han haft ansvar för de små, små detaljerna. Som att bromssystemen finjusterades, att alla skruvar var åtdragna, att personal skickades på utbildning, att det fanns perfekta säkerhetsrutiner vid koppling av tågset och såna saker. Han hade till och med åstadkommit några mindre tekniska innovationer, som bidrog till att den svenska tågflottan fungerade likt ett vältrimmat urverk. De sista femton åren av sitt liv såg han dock sitt livsverk raseras. Varje gång han talade med tidigare arbetskamrater grämde han sig över hur underhållet eftersattes, hur det slarvades och fuskades med det ena och det andra. Kort sagt, en av de män som byggde landet och såg det förfalla. 

Jag vet inte om framtidens svenskar kommer att tacka Rasmus Paludan för att han brände koraner i Sverige, men ett skäl att göra det är att han i elfte timmen uppmärksammar oss på ett stort samhällsproblem. Nej, jag tänker inte på rasismen, islamismen eller ens de 100 skadade poliserna. Jag tänker på hur Sverige mer än något annat västland, låter känslor diktera rättsskipningen. Danmark må ha producerat politiker som Mogens Glistrup och Rasmus Paludan, men de avskaffade blasfemilagarna 2017. Sverige, med världens liberalaste feministregering, är på väg att återinföra dem 2022.  

Den persiska TV-kanalen Manoto rapporterar om hur svenskar gör uppror när högerextremister vill bränna Koranen. Artikeln fick mer än 90 000 gilla-markeringar på Instagram, men läser man i kommentarsfältet verkar sympatierna snarare ligga på Paludans sida. Så här skriver iranier om koranbränningar i Sverige (översatt från persiska)

Nyligen blev jag osams med min saudiske chattkompis. 

En bra sak med internet är att man kan hålla sig med chattkompisar runt om i världen. Det vill säga främmande människor, som gärna berättar om sitt privatliv och aldrig befinner sig mer än en knapptryckning bort. Min saudiske chattkompis kommer från en respekterad medelklassfamilj, jobbar som steward på ett flygbolag och besökte en gång i ungdomen England. Denna upplevelse förändrade hans liv och han längtar ständigt tillbaka. Av ”sexuella identitetsskäl” känner han viss distans till sina landsmän, och umgås helst med västerlänningar på nätet. Dock försummar han aldrig att gå till moskén varje eftermiddag klockan fem. 

Att säga att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är möjligtvis en överdrift. Men skottlossningar, bombdetonationer och ibland rena avrättningar i offentliga miljöer är så vanliga att det tillhör det normala nyhetsflödet. Få människor (som jag talat med) förnekar att detta beklagansvärda tillstånd har ett samband med: 

Världen domineras just nu av tre supermakter, varav två är totalitära och den tredje på väg att bli totalitär, men fortfarande ganska demokratisk. Det låter förnuftigt att sätta till alla klutar för att stödja den relativt demokratiska stormakten.  

När jag reser omkring i världen besöker jag ofta tempel. Inte för att jag är överdrivet religiös men jag tycker om stämningen. Vare sig det gäller kristna, hinduiska eller buddhistiska helgedomar finns en känsla i väggarna som säger att här har människor försökt föreställa sig något universellt, storslaget och obegripligt. Någonting utöver livet, döden och det beklagansvärda tillstånd som kallas lidande. Utanför templet stöter man ofta på tiggare som ber om en allmosa.  

Den vanligaste typen av analys rörande kriget i Ukraina är förhållandevis enkel: Kriget beror helt och hållet på Vladimir Putins galenskap, storhetsvansinne och eventuella ondska, och det är naivt att tro att det går att lösa på annat sätt än att krossa honom personligen.  

I dessa dagar är det många som frågar sig vem som styr världen. Är det politikerna? Är det George Soros? Är det Gud? Eller beror kanske allt på slumpen? Jag har inget bra svar på den frågan, men under de senaste två åren har mycket i vårt dagliga liv styrts av PCR-tester.  

Det bondesamhälle jag växte upp i använde bynamn istället för efternamn. Efternamnen var lite ospecifika då påfallande många hette Johansson, Karlsson eller Andersson. Istället talade man om Arne i Flyebo, Rune i Spaksmåla eller Ingegärd i Förlångsö. Talade någon om Erik måste han klargöra ifall det rörde sig om Erik i Gangsmad eller Erik i Månsamåla. Det hade inte så mycket med rötter att göra, som man skulle kunna tro. En grävmaskinist från Kalmar köpte en gård nära min hembygd och blev genast betitlad Yngve i Köhl. 

Poängen med denna gamla barnvisa är att björnen inte alls sover utan bara låtsas, och att alla vet att den låtsas. Det finns en mängd böcker skrivna om Östeuropa och det moderna Ryssland. Själv har jag bara skummat igenom baksidestexten till några av dem, så min uppfattning får tas med en stor nypa salt. Men jag tycker barnvisan sammanfattar ganska bra hur man kan uppfatta en av vår tids mest kompetenta statsmän, Vladimir Putin. 

En märklig sak med covid-pandemin, kanske den märkligaste, är att den inte definieras med hjälp av symptomen. Istället avgör ett PCR-test vilka som lider av sjukdomen, vilka som smittats och slutligen vilka som dött av den. Detta skiljer covid från alla andra pandemier jag känner till, från Hong Kong-influensan till digerdöden. När man talar om smittspridningen är det inte antalet insjuknade patienter man syftar på, utan antalet positiva PCR-test. På samma sätt bokförs antalet döda utifrån PCR-status, även om den direkta dödsorsaken varit en annan. 

För några år sen hade Västtrafik en kampanj där man satte upp klisterlappar på bussar, med texten: ”Säg Hej! till varandra”. Jag vet inte om det inspirerade någon att heja, eller om det fick motsatt effekt. Ett spontant ”Hej” under sådana omständigheter kunde ju tolkas som att man jobbade åt Västtrafik, eller drev något högskoleprojekt för att kartlägga ”hej-svars-frekvensen”. I Norrtälje hände det faktiskt att kommunen skickade ut rödklädda ”Hej-sägare” på stan för att bekräfta vanligt folk och få tillfälle att demonstrera ett ”inkluderande förhållningssätt”.

Den 2 november avslöjade British Medical Journal (BMJ) allvarliga brister och sannolikt forskningsfusk i den fas-III-studie som låg till grund för godkännandet av Pfizers covidvaccin hösten 2020. BMJ är en av väldens äldsta och mest ansedda medicinska tidskrifter, och artikeln byggde bland annat på direkta vittnesmål från en forskare som arbetade med studien. 

Den bosniske filmregissören Emir Kusturica har en förkärlek för mustiga zigenarmiljöer, som halvvägs in i filmen brukar urarta i ett kreativt kaos. Det kan vara svårt att avgöra vad han egentligen vill säga, mer än att Balkan är en häxkittel av otyglade känslor, maffiavälde, misär, erotik och skränande dragspelsmusik. Men i debutfilmen ”Kommer du ihåg Dolly Bell” från 1981 är han förvånansvärt nedtonad. Jag såg den i början av 80-talet och förutom att vara en klassisk historia på temat ”pojke blir man” är det en bitande satir över kommunismen och dess ideologiska kusiner. Filmen är svår att hitta på nätet, men kan laddas ner från East European Movies för ynka fem dollar. 

Det har gått snart ett år sedan Sebastian Rushworth skrev sin bok ”Varför det mesta du vet om Covid-19 är fel”. Ett år är lång tid i Covidsammanhang, så lagom till jul kom en uppdaterad version med några nyskrivna kapitel.