JAN-OLOF SANDGREN: Primärvård enligt Matchi-modellen 

En debattartikel i Expressen anklagar svenska vårdcentraler för att inte vilja ta emot sina patienter, och göra det så krångligt som möjligt att boka en tid. Systemet är nämligen så utformat att vårdcentralerna tjänar pengar på att ha patienter listade, men förlorar på att vårda dem. 

Min senaste vårderfarenhet inträffade för ungefär tre månader sen, då jag hade feber i några dagar och smärtor i två inre organ. Klockan åtta på morgonen ringde jag vårdcentralen (det kan vara svårt att komma fram efter klockan nio). En automatisk telefonsvarare bad mig knappa in personnummer och lovade att en sköterska skulle ringa kl.12.30. 

Dagen gick men sköterskan ringde aldrig. Kanske telefonsvararen glömde framföra mitt ärende eller var telefontiderna helt enkelt slut. Framåt kvällen tog jag en taxi till en närbelägen akutklinik. Som ett minne från corona-tiden var man fortfarande inhyst i en byggbarack ute på parkeringsplatsen. Två trevliga kvinnor tog emot och kollade min sänka, blodtryck och lite andra saker. Tyvärr fanns ingen toalett i byggbaracken, så när det blev dags för urinprov fick jag ett provrör med skruvkork och uppmanades åka hem och fylla röret, för att sedan komma tillbaka. Jag fyllde på röret i ett näraliggande buskage och sparade två taxiresor. Kvinnorna diagnosticerade mig med njurbäckeninflammation och skrev ut lämplig antibiotika. En vecka senare var jag återställd. 

Slutet gott, allting gott. Ändå ville jag göra en uppföljande kontroll hos vårdcentralen, jag var ju trots allt listad. Den här gången fick jag tala med en sköterska som förklarade att hon bara kunde ordna en kortare konsultation. För en ordentlig undersökning hos en bra läkare måste jag vänta 8 – 10 veckor. Hon betonade ordet ”bra”, jag vet inte om det innefattade någon kritik av övriga läkarkåren, men i mitten på juni fanns i alla fall en tid hos doktor Kang. Jag ville inte missa doktor Kang och accepterade tiden. När mitten på juni närmade sig hade jag nästan glömt vilka symptom det rörde sig om och avbokade tiden. Säkert fanns någon som behövde doktor Kang bättre. 

Jag har alltid föreställt mig att vårdcentraler är så belamrad av hjälpsökande människor att varken tid eller läkarkapacitet vill räcka till. Men kanske är det så enkelt som att provtagningar, labbtester och allt annat kostar pengar, vilket tär på den klumpsumma vårdcentralen får för att lista mig som patient. Alltså motsatt incitament till om man exempelvis äger en padelhall. 

Vill man boka tid i en padelhall öppnar man bokningsappen Matchi. Med ett enkelt klick får man upp alla lediga tider på samtliga padelbanor i Göteborg (eller någon annan stad). När man bestämt sig klickar man på tiden och betalar med kreditkort. Allt går på fem minuter.  

Hade primärvården fungerat enligt Matchi-modellen hade jag fått upp en lista med lediga tider på samtliga vårdcentraler i Göteborg. Därefter kunde jag välja den som hade kortast väntetid, den som låg närmast min bostad, eller den vars läkare jag kände störst förtroende för. När patientavgiften avlagts (via Swish eller betalkort) hade jag fått ett bokningsnummer. 

Problemet med offentlig service som både är billig och lättillgänglig, är att den riskerar att överutnyttjas. Listningsmodellen har i alla fall det goda med sig att den ger vårdcentralen ett kostnadsansvar. Kanske undviker man dyrbara tester, som inte är motiverade från strikt hälsosynpunkt. Kanske blir man bättre på att sätta gränser för påstridiga patienter som söker vård i onödan (jo, såna finns faktiskt). 

Den mer kundvänliga Matchimodellen kanske behöver en ”tröskel”, som motsvarar den idag avskräckande bokningsproceduren. Till exempel en något höjd patientavgift, gärna kopplad till motsvarande sänkning av kommunalskatten. Det skulle säkert uppfattas som orättvist mot svaga grupper i samhället, men för de allra fattigaste blir det ändå en fråga för socialen. Och för oss äldre kan man ju tänka sig ett antal fria vårdbesök om året, som en del av garantipensionen.