BITTE ASSARMO: Varför det ständiga ifrågasättandet av midsommarfirandet?

”Hur många av er med ickeetniskt svenskt ursprung är inbjudna till att fira midsommar? Och då menar jag inte med familj eller invandrarvänner (vattenpipa och kebab) utan med etniska svenskar och dans kring stången, smågrodorna och så.”

Så skriver journalisten Nuri Kino, på sina plattformar i sociala medier. Han påstår själv att det är en ärligt menad fråga, som han ställer av ren nyfikenhet, men det är det nog få som tror på. Det är i själva verket en närmast övertydligt tendentiös fråga, uppenbart avsedd att framställa etniska svenskar som snåla, exkluderande och rentav rasistiska.

Det här är ingenting nytt. Varje år förs samma diskussion. Är det inte med vinkeln att svenskar exkluderar andra etniciteter när de dansar runt majstången så är det att det sups för mycket. Och det är långtifrån bara icke-etniska svenskar som sällar sig till klagomuren. I Nuri Kinos kommentarstrådar finns flera exempel på hur etniska svenskar själva tar tillfället i akt att förklara sitt förakt för sin egen kultur. Kultur och kultur, förresten – det finns ju egentligen ingen svensk kultur, det vet ju alla, men i den mån den nu finns så är det klart att den i grunden är oerhört torftig och pinsam. Och allra mest midsommartraditionen, förstås. Sill är äckligt, Små grodorna är töntigt, och tänk bara som svenskar super!

”Jag vill bara bort!” utropar någon med emfas och man kan riktigt ana hur hon lidit alla helvetes kval livet igenom, på grund av att hon tvingats fira något så förfärligt som just midsommar. Svenskar är ju, som alla numera vet, världens snålaste och mest ogina folk.

Offentliga midsommarfiranden, som anordnas i varje stad, varje by, varje förort, varje hembygdsförening och så vidare i all oändlighet, är dock öppna för alla. Det behövs ingen inbjudan för att åka till vare sig Skansen eller hembygdsföreningen i Degerfors och inkluderas i midsommarfirandet. Men när detta påpekas i Nuri Kinos kommentarsfält blir hans svar att många icke-etniska svenskar inte känner till dessa firanden eller att de känner sig ”obekväma” med att gå dit. Och vems är ansvaret? De etniska svenskarnas förstås.

Själv känner jag, sedan min tid i katolska kyrkan, väldigt många icke-etniska svenskar. Men har jag blivit bjuden på deras familjefester? Nej, det har faktiskt aldrig hänt. Det är dock ingenting som fått mig att ställa vinklade frågor i sociala medier, där jag antytt att de medvetet exkluderat mig på grund av att jag är etnisk svensk. Jag har ärligt talat inte ens brytt mig och om det inte varit för Nuri Kinos lilla utspel hade jag förmodligen inte ägnat det en tanke nu heller. Men det är klart att en fråga som är så uppenbart avsedd att väcka en diskussion om min etnicitet och om min kultur också väcker vissa funderingar. Varför ska allt det som vi etniska svenskar gör, eller underlåter att göra, ifrågasättas? Och varför är det just de högtider och firanden som vi generellt älskar mest som också ifrågasätts mest?

Svaret står egentligen att finna i frågan. Efter decennier av ett massmedialt och politiskt förminskande och förnekande av den svenska kulturens särart förväntas vi ta hänsyn till allt och alla och tona ner, helst förneka, vår egen kultur. Många av oss har blivit väldigt lydiga och går, antingen under skamsen tystnad eller medelst självutplånande jubelrop, med på att vi är snåljåpar och främlingsfientliga rasister som ingenting alls har att vara stolta över. Men när det gäller midsommar är det inte lika lätt att få den etniske svensken att böja huvudet och nicka bifall till omgivningens krävande klagorop. Kärleken till denna den ljusa sommarnattens största fest ligger så djupt rotad inom oss att en majoritet av svenskarna framhärdar i bevarandet av traditionen och fortsätter att fira midsommar precis som vanligt, utan att kröka rygg med skammens rodnad på kinderna.

Det är klart att det är en nagel i ögat på folk som vant sig vid, och kanske blivit en smula bortskämda av, att vi annars så godmodigt tonar ner vårt kulturarv och våra traditioner. Men frågan är om de inte anstränger sig i onödan när de försöker skambelägga oss för vårt midsommarfirande. Det finns vissa traditioner som vi inte gör avkall på oavsett vem som känner sig utanför och blir kränkt.

De som blir kränkta av det kanske borde ta sig en rejäl funderare på om de själva skulle vara beredda att tona ner, eller ge upp, sina traditioner bara för att det finns människor som inte delar kulturarvet som ligger till grund för dem.

Foto: Midsommarfirande på Karlskoga Bergslags hembygdsgård

Bitte Assarmo