PATRIK ENGELLAU: Elementärpsykologi

Jag är verkligen ingen psykolog men eftersom jag, rätt framgångsrikt om jag får säga det själv, tagit för vana att uttala mig i frågor där jag helt saknar certifierad kompetens så kan jag väl yttra mig även om ett akut socialt problem, nämligen att barns och ungdomars psykiska hälsa med åren blir allt sämre. Om man kan göra det djärva antagandet att denna utveckling inte bara beror på psykologprofessionens naturliga ambition att hitta fler objekt för sina omsorger så kan man troligen leta efter orsaker i barnens levnadsomständigheter. Det är nog inte så himla stor skillnad på barns och vuxnas levnadsvillkor, tänker jag, så om jag undersöker vilka förhållanden som hotar att göra mig till psykfall så har jag nog kommit de drabbade ungdomarnas problem på spåret.

Min främsta och dagligen återkommande irritation är att det så kallade samhället hela tiden försöker föra mig bakom ljuset. Till exempel litar jag inte på politiker eftersom de för det mesta snedvrider sanningen när de inte rentav försöker lura mig. Det så kallade samhället består emellertid inte bara av politiker utan även av andra som får ta röst i det offentliga rummet, myndigheter och media exempelvis. Jag har samma problem med dem. Jag föreställer mig alltid att det ligger en hund begraven bakom alla uppfattningar de presenterar.

Normala människor, alltså sådana som inte betraktas som eller känner sig psykiskt insufficienta, kan, med lite ansträngning, uthärda detta. Det beror i de flesta fall på att de, i varje fall jag, med tiden blivit alltmer förhärdade och motståndskraftiga mot det så kallade samhällets tramsiga PK-idéer. Vi normala har till exempel lärt oss att vid behov strunta i vad som sägs på teve.

Skillnaden mellan oss normala människor och barn och ungdomar är att de senare inte är normala. De är nämligen mycket yngre och därför mindre erfarna. De har inte haft tid att utveckla det skyddande skal av cynism, misstro, tvivel och förakt som hjälper oss mer erfarna att utstå tillvarons bakgrundsbrus i form av tvetalan och lömska påhitt. Till de ungas svagheter hör också att de har en medfödd benägenhet och vilja att ty sig till auktoriteter. De vill kunna lita på vuxna, exempelvis sina lärare.

Men bara för att barnen är oerfarna behöver de inte vara dumma i huvudet och det är där konflikten kommer in i berättelsen ty hur reagerar en oskyldig människa, i det här fallet ett barn, när lärarinnan, som barnet vill tro på, börjar predika den statliga värdegrunden om alla människors lika värde? Redan i späd ålder kan människan inse att detta är struntprat. Barn förstår tidigt att det så småningom kommer att delas ut betyg och att vissa betyg är bättre än andra. Skulle inte det på något vis smitta av sig på betygens innehavare? Eller hur är föreställningen om lika värde förenlig med de förnedringsrån andra barn utsätts för?

Under uppväxten stöter barnet på oändligt med sådana konstigheter. Ju mer förvirrat och fullt av förljugna plattityder samhället blir, desto mer sannolikt är det att det slår slint i skallen på det uppväxande släktet. Såklart att det samhället får alltfler juvenildementa.

Även jag känner ibland behov av psykofarmaka. Sedan jag ganska nyligen började misstänka att västerlandets klimat- och energiomvandlingspolitik vilar på lösan sand har jag börjat spana efter tecken vid horisonten på att bubblan skulle spricka varmed jag menar att konflikten mellan pratet och verkligheten skulle uppenbaras. Jag undrar om inte det ögonblicket faktiskt redan kommit. Tyskland har i dagarna gett upp sin religiöst strikta Energiewendepolitik och planerar att börja elda med den glöd som kommer från helvetet, nämligen kolkraften. Den tyske miljöpartisten, vicekanslern och ekonomi- samt miljöministern Robert Habeck har krupit till korset inför de ryska sanktionerna mot export till Europa av gas och olja.

Jag vill höra några lugnande besked från den svenska regeringen om hur Sverige ska hantera det här. Om de hävdar att problemet är specifikt tyskt och därför inte rör oss så får jag kognitiv dissonans och tvingas uppsöka Dr. Sigmund Freuds efterföljare.

Patrik Engellau