Rasbiologin fick en oväntad renässans i början av 2000-talet. Denna avsomnade ”vetenskap” som för tankarna till 30-talet, har dykt upp på högskolan under det försåtliga namnet ”Vithetsstudier”. Under det lika försåtliga namnet ”mångfald” har det blivit allt vanligare att rekrytera personer till olika yrken på grundval av hudfärg, vilket egentligen är lika irrelevant som att mäta skallar på samer. Då och då hör man kulturpersonligheter (med obetydligt högre melaninhalt än genomsnittet) göra sig till tolk för gruppen ”rasifierade” i Sverige. För att säkerställa att dessa inte diskrimineras har en riksdagskvinna från Miljöpartiet föreslagit ett nationellt rasregister. 

Gemensamt för både gamla och nya rasteorier, är att de utgår från en stereotyp världsbild; där ljushyade sitter i toppen och mörkhyade längst ner. På 30-talet tyckte man det var en naturlig ordning, på 2000-talet tycker man det är dags att maktpyramiden stuvas om. Men ingen rasbiolog i världen skulle drömma om att ifrågasätta rasens betydelse. Det faktum att många Nobelpristagare är vita och många brottslingar är svarta, tar båda riktningarna som intäkt för att man har rätt.  

Innan vi avfärdar rasteorin kanske man bör testa om den stämmer. Kan det vara så att hudfärgen är en nyckelfaktor som leder till framgång, alternativt fattigdom och misär om man föds på andra sidan gråskalan? Låt oss ta svenskarna som exempel. 

Etniska svenskar är ett av de ljusaste folkslagen i världen. Vi borde rimligtvis vara ett herrefolk, om det var så att ”vitheten” fällde utslaget. Med undantag för stormaktstiden levde vi dock ett ganska anspråkslöst liv i ett fattigt hörn av Europa, ända fram till 1900-talet. När vi äntligen – genom flit, hårt arbete och uppfinningsrikedom – kämpat oss fram till en topplacering bland världens välfärdsstater, tog det inte mer än en generation förrän vi började rasera alltihop. Sveriges uppgång och fall är en parantes i historien, som man kan ha olika uppfattningar om. Men för att lyckas räcker det uppenbarligen inte att vara vit. 

Ett annat folk med snövit hy är ryssarna. Trots att dom är en supermakt i besittning av kärnvapen och med all respekt för geniala författare som Dostojevskij, representerar dom knappast en överlägsen civilisation. Ända in på 1900-talet stod Ryssland med ena foten i feodalismen, och med undantag för metropolerna Moskva och S:t Petersburg är Ryssland ett av de minst moderniserade länderna på norra halvklotet. 

Hur ser det ut åt andra hållet? Har en svart man från ett fattigt land nära ekvatorn med en historia av kolonialism, någon chans att etablera sig i Sverige? Eller kommer de vita svenskarnas ”rasism” att sätta käppar i hjulet? Det är lätt att känna sig pessimistisk när man möter grupper av sysslolösa somalier ute på stan. Några har visserligen jobb som skräddare eller busschaufförer, men chockerande många gör ingenting. Flera av de kriminella gängen man läser om i tidningarna, består av somalier. 

Men om man rör sig ett stycke österut från Somalia, till andra sidan Arabiska sjön kommer man till Tamil Nadu; kärnområde för de tamiler som befolkar södra Indien. Tamilerna har lika mörk hud som östafrikaner, de kommer från ett fattigt land nära ekvatorn och har en i högsta grad kolonial historia. Ändå är de en av de framgångsrikaste invandrargrupperna, i varje fall i Göteborg. 

Bakom var och varannan dataskärm på flera av våra större företag, sitter en tamil. De är ofta hårt arbetande programmerare och dataingenjörer, med utbildning från Bangalore. Jag har rätt många bekanta i dom kretsarna och har aldrig hört någon klaga över rasism. Har heller aldrig hört talas om några tamilska nätverk i Sverige som ägnar sig åt brott. 

Så uppenbarligen finns fler faktorer att ta hänsyn till än hudfärg. De uppdaterade rasteorierna (som ironiskt nog kallar sig antirasistiska) är precis lika värdelösa som de tidigare.