För några år sen hade Västtrafik en kampanj där man satte upp klisterlappar på bussar, med texten: ”Säg Hej! till varandra”. Jag vet inte om det inspirerade någon att heja, eller om det fick motsatt effekt. Ett spontant ”Hej” under sådana omständigheter kunde ju tolkas som att man jobbade åt Västtrafik, eller drev något högskoleprojekt för att kartlägga ”hej-svars-frekvensen”. I Norrtälje hände det faktiskt att kommunen skickade ut rödklädda ”Hej-sägare” på stan för att bekräfta vanligt folk och få tillfälle att demonstrera ett ”inkluderande förhållningssätt”.

Men kanske är jag onödigt kritisk. Västtrafik var säkert bara ute efter att skapa god stämning på bussen och föra oss lite närmare varandra. Klisterlapparna försvann någon gång under Covid-året, då vi istället uppmanades hålla avstånd och det ändå var svårt att uppfatta ett ”hej” bakom munskyddet.    

Jag kom att tänka på den där kampanjen när jag häromdan upptäckte en ny bänk i mitt närområde. Den hade gula armstöd och en skylt som förklarade att det rörde sig om en ”pratbänk”. Tanken var att man inte bara skulle säga ”Hej” utan slå sig ner en stund och prata med någon man inte känner. Jag tänkte att det var ett initiativ från Parkförvaltningen som ville visa att kommunen bryr sig, men visade sig vara större än så. 

Efter att ha Googlat en stund fick jag veta att Göteborgs kommun sedan 2014 är medlem i WHO:s globala nätverk för ”Age-friendly Cities and Communities” (AFCC). Som medlemsstad åtar man sig att arbeta enligt riktlinjerna ”Creating age-friendly environment in Europe: A tool for local policy-makers and planners”. 

Vilket resulterade i handlingsplanen ”Åldersvänliga Göteborg 2021-2025” i vilken pratbänken i Hjällbo är en del. Jag gissar att internationella bidrag är inblandade, eftersom handlingsplanen påpekar att den lever upp till två av FN:s sjutton globala hållbarhetsmål: nummer 10 ”Minskad ojämlikhet” och nummer 11 ”Hållbara städer och samhällen”. 

Pratbänken är alltså avsedd att öka trivseln och tryggheten för äldre. Verksamhetsutvecklare Drude Björningsstad Quinones förklarar i tidningen Vårt Göteborg att alla åldrar är välkomna att sitta. Man hoppas att det ska inbjuda till spontana samtal och överbrygga generationsgränser. Hur mysigt det kan bli framgår av den här presentationsvideon som publicerades på Facebook. Om de spontana samtalen har svårt att komma igång, får man hjälp av den gula skylten mitt på ryggstödet som föreslår lämpliga samtalsämnen. 

Vill man prata med någon utanför närområdet, kan man ladda ner en karta över pratbänkar i andra delar av stan. På kartan finns flera förslag på frågor man kan ställa. Till exempel: ”Vad är en perfekt dag för dig?” eller ”Skulle du vilja vara en kändis?”  

Den första pratbänken invigdes på Dr Fries Torg den 25 september med pompa, ståt och inbjuden cirkus. Men alla är inte lika positiva. En pratbänk kostar mer än fem gånger så mycket som en vanlig bänk och då tillkommer administration, lansering och utvärdering av projektet. En reklambyrå är säkert också inblandad för att ta fram videos etc. 

Äldrekommunalrådet Elisabeth Lann (KD) försvarar kostnaden i GöteborgsPosten. 

– Jag tror man måste lyfta blicken. Uppmaningen till oss alla är att ta en stund och möta en person som sitter där. Det tror jag gör gott för vårt samhälle på ett sätt som inte går att prissätta. 

Jag vill inte skjuta hennes goda intentioner i sank, men det känns som att Göteborgs politiker tror sig ha uppfunnit parkbänken och kommit på att man kan prata på den. Jag minns en debatt för några år sen, när bekväma parkbänkar inne i stan påstods öka otryggheten eftersom de drog till sig alkoholister och slödder. Dessa inte bara pratade utan betedde sig uppenbart otrevligt, vilket fick kommunen att satsa mera på sittplatser utan ryggstöd. Det viktiga är kanske inte vad bänken kallas, utan vem som sitter på den.    

Jag minns också en tid när man utan restriktioner och dåligt samvete kunde samlas på caféer och uteserveringar, utan att det kostade kommunen ett öre. Innan avståndsregler och vaccinpass komplicerade vår tillvaro var det hyfsat lönsamt att driva näringsställen och det fanns gått om platser där ensamma individer kunde slå sig ner. Fast man fick förstås själv räkna ut hur man skulle inleda samtal. Det kunde till och med hända att människor sa ”Hej” till varandra.