Jag vet inte om framtidens svenskar kommer att tacka Rasmus Paludan för att han brände koraner i Sverige, men ett skäl att göra det är att han i elfte timmen uppmärksammar oss på ett stort samhällsproblem. Nej, jag tänker inte på rasismen, islamismen eller ens de 100 skadade poliserna. Jag tänker på hur Sverige mer än något annat västland, låter känslor diktera rättsskipningen. Danmark må ha producerat politiker som Mogens Glistrup och Rasmus Paludan, men de avskaffade blasfemilagarna 2017. Sverige, med världens liberalaste feministregering, är på väg att återinföra dem 2022.  

Fröet till blasfemilagar finns redan i brottsrubriceringarna ”hatbrott” och ”hets mot folkgrupp”. Det vill säga lagar som fokuserar på gärningsmannens känslor, som om de vore en del av brottet eller till och med ”ett brott i sig”. Även andra lagar går att utnyttja på det sättet. Till exempel bedrevs under flera år en juridisk hetsjakt mot industrimannen Karl Hedin, utan någon annan rimlig förklaring än att Hedin är en känd vargmotståndare.  

Ett annat juridiskt gungfly är sexlagstiftningen. När jag var ung betydde våldtäkt att någon genom fysiskt våld tilltvingade sig samlag. Idag kan våldtäkt betyda flera saker, till exempel att en kvinna i efterhand ångrar sitt samtycke och efter att ha diskuterat saken med en väninna, kommit fram till att mannen nog inte var ok. Den nya definitionen lyder: Om någon känner sig våldtagen, är hon det. 

Man brukar tala om positiva och negativa känslor. Negativa känslor är såna som förmår uppgradera ett vanligt brott till ”hatbrott”. Medan positiva känslor tycks ha motsatt effekt. Om gärningsmannen på ett övertygande sätt uttrycker positiva känslor för planeten, värdegrunden, djuren, sin profet eller något annat heligt, kan det resultera i lägre straff. Eller inget straff alls. Låt mig illustrera med två exempel: 

Att kapa ett passagerarplan brukar ses som ett allvarligt brott. Men om det sker med det (förmodat) positiva syftet att hjälpa en afghan från utvisning, kan straffet stanna vid några dagsböter. När Elin Erson genomförde en dylik kapning 2018 (visserligen obeväpnad, men i alla fall) kom hon billigare undan än om hon tre gånger blivit ertappad med fuskåkning på spårvagnen. 

Att skapa memes och satiriska kollage brukar inte ses som ett brott över huvud taget. Men när Dan Park gör det, för att häckla eliten och ironisera över tillståndet i Sverige, döms han till fängelse inte mindre än tre gånger under en femårsperiod. Titta på de här bilderna och avgör själv om det verkar rimligt. 

Vi ser ut att ha två parallella rättssystem i Sverige. De använder samma lagbok och samma domstolar, men lagen tolkas olika beroende på om gärningsmannen tros vara ute efter att ”sprida hat”, eller bedöms vara ute efter att ”göra gott”. Att skilja mellan ”hatbrottslingar” och ”kärleksbrottslingar” må vara lika svårt som att skilja agnar från vete. Kanske kräver det någon typ av intersektionell analys, där man väger olika faktorer såsom kön, sexualitet, religiositet, etnicitet, karaktär, moral, politisk bakgrund, etc…  

Tillbaka till Paludan. Inte bara högerextremister och muslimer, utan också de två rättssystemen möttes under dramatiska former några dagar i april 2022. Efter fyra dagars tumult, när dammet lagt sig och koransidorna falnat kan man göra följande sluträkning: 

”Hatsidan” krökte inte ett hår på någons huvud. Man kastade inte sten, man brände inget annat än koraner. Man hade tillstånd att genomföra sina manifestationer och när det var avklarat åkte man hem. Kort sagt, man bröt inte mot någon lag över huvud taget. Ändå var ordet ”hatbrott” på allas läppar och en formell polisanmälan skickades in av Malmö stad.   

”Kärlekssidan” drog ut i våldsamma kravaller för att bekämpa rasism och islamofobi på ett halvt dussin orter under påskhelgen. Även på platser som Paludan inte besökte. Barn, unga och gamla kastade sten, brände polisbilar och poliser utsattes för regelrätta mordförsök. Totalt ett hundratal poliser skadades. 

Om Paludans avsikt var att belysa inkonsekvensen i det svenska rättssystemet och hur inkompetenta vi är att hantera aggressiva situationer kopplade till kulturella minoriteter. Då kunde han inte ha lyckats bättre.