En av de politiker jag gärna läser på Facebook är Nima Gholam Ali Pour, som är en frispråkig Sverigedemokrat i Malmö. Häromdagen bjöd han på följande inblick i den kommunpolitiska verkligheten. 

Varje år finansierar Malmö stad ett stort antal föreningar och organisationer. En av dessa är Malmö FN-förening (som namnet till trots inte har någon koppling till världsorganisationen FN, mer än att man sympatiserar med dess idéer). Föreningen har 210 medlemmar och söker bidrag på 50 000 kronor för 2022. Ansökan såg ut så här: 

En enkel A4-sida, där man kan läsa föreningens namn, organisationsnummer och vilka som sitter i styrelsen. Samt kontonummer dit pengarna ska skickas. Själva ansökan begränsar sig till tre rader: 

”Vi vill framföra ett stort tack för bidraget vi fick år 2016, 2017, 2018, 2019, och 2020 och för förtroendet ni visat för vår verksamhet under det gångna året. Vi ansöker om samma belopp som tidigare dvs 50 tusen kronor. Verksamhetsberättelse och ekonomiberättelse är bifogade.”  

Enligt Nima fanns varken någon budget eller några andra uppgifter som antydde hur pengarna kommer att användas. Bara det faktum att föreningen fått 50 000 om året de senaste fem åren, verkar vara skäl nog att begära 50 000 till. (Som vän av ordning kan jag också tycka det är lite respektlöst att inleda ansökan med en felstavning av stadsjuristen Claes Inge Wennströms namn). 

Offentliga förvaltningar brukar behöva tömma kassakistan mot slutet av budgetperioden för att komma i åtnjutande av nya friska skattemedel. Men det verkar inte gälla ideella föreningar. Förra året redovisade Malmö FN-förening en vinst på 44 250 kr, enligt den balansräkning som bifogas ansökan. Eftersom man redan hade ett sparkapital på 72 923 kronor skulle man alltså kunna driva verksamheten i två år till, utan några bidrag alls. Och ändå få 17 000 över. 

Så varför ska då Sveriges skattebetalare skänka 50 000 till en förening som: 

• Inte behöver några bidrag de närmaste åren (om man vill fortsätta samma verksamhet som förut). 
• Enligt min uppfattning inte gör någon större nytta (då FN är ganska bra på att marknadsföra sig själv). 
• Inte talar om hur pengarna ska användas. 
• Bara organiserar 210 medlemmar. 

Jag valde att skriva ”Sveriges” skattebetalare, eftersom det kommunala utjämningssystemet gör att vi alla är med och betalar. Vill man vara syrlig kan man säga att Malmös kommunpolitiker, som godkände ansökan, är ungefär lika slipade bidragsentreprenörer som föreningarna själva. 

Politiker skryter gärna om att Sverige är världens föreningstätaste land, så det här är säkert bara toppen på isberget. Många föreningar får betydligt mer än så och kanske på lika lösa grunder. Jag får i varje fall intrycket att det anförda exemplet från Malmö behandlades som ett rent rutinärende. 

Nima Gholam Ali Pour lägger huvudsakliga skulden på Sveriges journalister, som verkar genuint ointresserade av att granska den här typen av slöseri. Istället ger man all tänkbar medial uppmärksamhet åt ideella föreningar, så länge de bekänner sig till rätt värdegrund.  

Som jag ser det finns tre sätt att hantera problemet: 

1) Fortsätta ösa ut pengar till föreningar man gillar, och hoppas att ingen märker det. 

Den här modellen har man valt i Malmö, och säkert många andra svenska kommuner. Journalistkåren är med på noterna och undviker att rapportera. 

2) Ställa stenhårda krav på föreningar som söker bidrag.  

Det vill säga kräva detaljerad redovisning av hur man tänker använda pengarna, samt kapa alla onödiga utgifter. Till exempel kan man fråga sig om en förening som bara organiserar 210 medlemmar, verkligen behöver hyra en lokal i centrala Malmö för 22 651 kronor om året. Tyvärr förutsätter den här modellen en dyr och omständig kontrollapparat, som kommer att sysselsätta åtskilliga tjänstemän. 

3) Sluta stödja ideella föreningar över huvud taget.   

Möjligtvis med undantag för barn- och ungdomsidrott, kan man ifrågasätta det rimliga i att stat och kommun bekostar människors fritidsaktiviteter. Borde inte all ideell verksamhet – vare sig den är kulturell, politisk, religiös eller bygger på något annat intresse – vila på civilsamhället? Och i den mån den kostar pengar, finansieras av medlemsavgifter eller privata donationer? 

Fast då kommer vi förstås inte längre att kunna kalla oss ”världens föreningstätaste land”.