ANDERS LEION: Liv och död 

Ett utslag i USA:s högsta domstol har under flera dagar beskrivits och kommenterats i svenska media. Svensk samhällsdebatt är ofta löjligt upptagen av amerikanske skeenden, men de senaste dagarnas febriga ältande av ett amerikanskt juridiskt ärende är ändå exceptionellt. 

Förklaringen är enkel. Beslutet har uppfattats som en inskränkning av rätten till abort, vilket det förstås är – men det är också en justering av det offentliga beslutsfattandet i federationen USA. Delstaterna har fått överta beslutsrätt från den federala nivån, vilket inte borde vara så upprörande. Varför skall de inte, på uppdrag av den egna statens invånare, få fatta beslut om dessas angelägenheter? Delstatspolitikerna får sedan försvara sitt ställningstagande för eller emot abort i den egna staten. Där kan striderna vara häftiga – eller lugna.  

Reaktionen här i Sverige har nästan överallt uttryckt stor upprördhet. Hur kan det komma sig? Det beror på att i Sverige kan endast en mening få råda om aborträtten. Den är, så som den utformats i svensk lag, helig och därmed omöjlig att ens diskutera. Endast en mening, endast en uppfattning skall råda:   

Rätten till abort är en mänsklig, dvs. kvinnlig, rättighet. Den utgör en yttring av kvinnans rätt till sin egen kropp, formulerar man, dvs kvinnorna, det.  

 
Enligt detta synsätt är endast en människa berörd, kvinnan som blivit med barn. Barnet räknas inte. Det finns inte. Mannen räknas inte. Han kanske finns, kanske i kvinnans närhet, men han räknas inte. (Hur är det i de fall en surrogatmamma skall föda någon annans barn? Är det bara hennes kropp som räknas också då? Eller kvinnans som gjort beställningen?) 

Detta är bekvämt. Eftersom endast kvinnan är berörd behövs inte någon diskussion, inget moraliskt problem uppstår. Det är klart att hon skall få bestämma över sin egen kropp. Ingen annan berörs ju. 

För den som inte kan se saken så enkelt formulerad gäller det ändå att ett möjligt liv inte skall få utvecklas, dvs döden väljs framför livet. 

Jag har inget problem med det. Att någon kan motsätta sig användandet av ett abortpiller har jag svårt att förstå. Det är ett preventivmedel. 

Jag förstår också nödvändigheten av att avbryta också långt gångna graviditeter. Alternativet, ett oönskat barn, kan vara värre, leda till livslångt lidande.  

Men då är det fråga om dödande. Det är så uppenbart att ingen kan förneka det. Det är därför ingen vill diskutera abortfrågan. Man vill inte behöva inse fakta – framförallt vill inte kvinnorna göra det. Det är enklare att hålla sig till lögnen att det bara gäller kvinnans kropp. 

Men döden kan vara något eftersträvansvärt också i andra fall. Vi skall alla dö, lyckligtvis. Frågan är bara när. Detta när är viktigt. Skillnaden mot att dö i en olycka eller av en sjukdom i unga år, i stället för i sen ålderdom, är mycket stor. Skillnaden att dö nu eller om ett år eller halvår i en obotlig sjukdom är något helt annat. För mig är det självklart att den obotligt sjuke i detta skall få välja tidpunkten för sin död. Det får han inte. 

Inte heller i detta fall är det möjligt att diskutera döden. I stället tycker både läkarna och de flesta andra att frågan kan hanteras praktiskt av läkaren ensam, utan att diskutera med patienten. 

Endast en klart uttalad, lagfäst rätt för patienten att få bestämma tidpunkten för sin egen död skulle kunna överföra frågan till den det faktiskt gäller, till patienten. I det här fallet har patienten, i motsats till kvinnan som väntar barn, inte någon egen kropp, tydligen. 

Så oändligt barnsliga vi är! Vi måste lära oss att hantera döden – och livet – som en gång i tiden romarna. Det är den enskildes ansvar att bestämma över sitt eget liv och sin egen död. 

Jag förstår inte vad som är så främmande eller motbjudande i denna tanke. För mig innebär den en lättnad. 

Anders Leion