Jag har ofta på senare tid, senast igår, dokumenterat min oro över att den svenska energipolitiken på ett olycksbådande sätt styrs mer av miljöinspirerat svärmeri än av robust och vetenskaplig ingenjörskunskap. Jag har inga specialkunskaper i ämnet utan får försöka bilda mig en uppfattning av vad kunnigare människor har att säga. Men det är inte så lätt att veta vilka människor i branschen som vet vad de pratar om.

Till exempel har jag i egenskap av normalsvensk utgått från att rikets högsta sakansvariga – i det här fallet sådana som energiministern och de energisakkunniga vederbörande omger sig med – går att lita på i bemärkelsen att de villigt tar till sig relevant information. Därför har jag dragit slutsatsen att om det förs en stollig politik så beror det på att de ämbetsmän som förser de politiska cheferna med beslutsunderlag inte har gjort sitt jobb. Hur är det möjligt, har jag oupphörligen frågat mig, att Sverige räknar med att på några årtionden fördubbla elproduktionen med hjälp av vindkraft när vetenskapen förklarar att detta är omöjligt med tanke på vindkraftens instabilitet och allmänt svårhanterade egenskaper? Varför har inte alla statligt anställda ingenjörer informerat politikerna om detta?

(Uppmaningen att ”lyssna på vetenskapen” börjar få en ny innebörd. Den har i många år varit Greta Thunbergs mest slagkraftiga appell eftersom den förstummat alla protester. Ingen törs säga emot det som allmänt hålls för vetenskap. Men vindkraftsfrågan vänder på kuttingen. Den vetenskap vi nu inser att vi ska lyssna på är den som finns i huvudena på civilingenjörer från Chalmers och KTH, inte de diffusa teorier som presenteras av IPCC och påminner mer om alkemisternas obevisade formler än om rejäla läroböcker i fysik.)

Men slutsatsen att de statliga ingenjörerna inte gjort sin plikt borde jag kanske inte ha dragit. Efter gårdagens artikel fick jag ett email från en läsare som levererade motbevis i form av ett sex minuters radioprogram som publicerats den 19 juli 2018 klockan fem på morgonen. Programmet var en intervju med dåvarande generaldirektören i Svenska kraftnät Ulla Sandborgh som berättade att myndigheten hade avgett en rapport till regeringen och övriga berörda myndigheter om att den svenska energipolitiken var på fel väg. Elen blev alltmer osäker i takt med att kärnkraften las ned. Gick nedläggningen för fort? frågade intervjuaren. ”Om det fortsätter i tangentens riktning kommer det att vara för fort”, svarade generaldirektören. ”Andra lösningar måste komma på plats. Annan planerbar produktion [vilket betyder annan produktion än vindkraft; PE:s anmärkning] måste komma igång, gasturbiner, vätgas, flexiblare förbrukning, till exempel att hushållens elkonsumtion styrs av elleverantörerna som ser till att alla varmvattenberedare i ett område inte slås på samtidigt.”

Ytterligare en möjlighet var planerade nedsläckningar som skulle kunna annonseras i förväg på radio så att folk inte blev tagna på sängen. Svenska kraftnät hade också, om jag förstod rätt – generaldirektören balanserade hörbart på den politiskt känsliga vassa egg som skiljer det inställsamma byråkratiska svamlet från den brutala uppriktigheten – bett regeringen bestämma vilka av olika mer eller mindre obehagliga lösningar som skulle prioriteras.

Ett halvår senare hade hon fått sparken. Hon anklagades bland annat för bristande säkerhetskontroller.