JAN-OLOF SANDGREN: Sverige före identitetspolitiken 

Det bondesamhälle jag växte upp i använde bynamn istället för efternamn. Efternamnen var lite ospecifika då påfallande många hette Johansson, Karlsson eller Andersson. Istället talade man om Arne i Flyebo, Rune i Spaksmåla eller Ingegärd i Förlångsö. Talade någon om Erik måste han klargöra ifall det rörde sig om Erik i Gangsmad eller Erik i Månsamåla. Det hade inte så mycket med rötter att göra, som man skulle kunna tro. En grävmaskinist från Kalmar köpte en gård nära min hembygd och blev genast betitlad Yngve i Köhl. 

Närmaste tätort hette Nybro och där var det mer näringsgrenen som gällde. Hette man Ljungdahl, Kähr eller Priem i efternamn visste alla att ens familj fabricerade kuvert, parkettgolv eller limpor. Längre ner i näringskedjan hittar man Buss-Bengt, Toffel-Gunnar Klock-Nisse och Pappers-Julle. Och ytterligare några snäpp på rangskalan Zigenar-Kalle, Boda-Kurre eller Lill-Sven. Den lokale blottaren kallades för ”Göken”. 

Knappt någon vuxen person i 60-talets Sverige undgick att få något attribut kopplat till sig. Det kunde röra sig om plats, yrke, utseende eller möjligtvis karaktär. Civilsamhället satte etiketter på oss, långt innan personnumren klev in och gjorde oss alla ”unika”. Det kollektiva identitetsbygget kunde vara stigmatiserande för vissa, binda oss vid vår täppa, vår läst eller vår klasstillhörighet. Men ytterst få hamnade i kategorin ”nobody”. Alla hade i varje fall bott någonstans. Det räckte med att äga några hektar mark för att få titeln ”Hemmansägare” ristad på gravstenen. 

De förändringar som sedan skedde ska inte enbart skyllas på personnumren. Men idén att numrera alla medborgare enligt ett system som var absolut rättvist, neutralt och överblickbart fick förstås kulturella konsekvenser. Vi definierades inte längre efter platsen där vi slagit ner våra bopålar, efter yrket vi råkade ha eller efter vår sociala status. Inför staten var vi alla lika. 

Som på många andra områden var Sverige världsledande när det gällde personnummer. För den som vill läsa hela historien finns denna intressanta skrift från Landsarkivet. Redan på 40-talet byggde vi ett system där medborgarna fick unika födelsenummer, och den direkta orsaken var införandet av källskatten. Befolkningsregistret som byggde på kyrkböckerna var helt enkelt för tungrott för ett modernt skatteverk. Det nya systemet användes dock i begränsad omfattning till slutet av 1960-talet, då hålkortsmaskinen uppfanns. 

Det var hanteringen av födelsenummer som förde Sverige in i dataåldern. Varje länsstyrelse fick en dataenhet där personuppgifter lagrades på hålkort och på magnetband, och det var nu man började tala om ”personnummer”. Jag var i 10-årsåldern när det anlände brev hem till familjen, där vi uppmanades memorera den fyrsiffriga koden efter födelsedagen. 

Personnummer-reformen sammanföll med många andra tecken i tiden. Såsom ökad urbanisering, gryende mångkultur, svagare familjeband, globalisering, sekularisering, sociala klassresor, kärnfamiljens upplösning och varje människas rätt att förverkliga sig själv. Vi blev friare och samtidigt mer atomiserade. Vår identitet var inte längre något vi tilldelades – för att vi fötts i den ena byn men inte den andra, eller för att pappa råkade vara rörmokare. Det var något vi måste skapa själva. 

Med dagens identitetspolitik kan man säga att vi nått vägs ände. För många i min generation är det obegripligt hur vuxna människor kan ägna all sin energi åt att bygga bräckliga identiteter runt parametrar som nyansen av sin hud, subtiliteter i sin sexualitet, en diet eller en diagnos. Eller uppfinna kön som inte finns, bara för att få ”vara sig själv”? Att dylika identitetsgrupper kräver politisk representation i många sammanhang och får det (!) framstår som ännu galnare. 

Saken blir mer fattbar om man betänker att många unga idag står inför risken att bli just ”nobody”. Det finns inte längre något starkt (och förhoppningsvis välvilligt) civilsamhälle som marinerar oss, och klottrar sina tecken på vårt ”tabula rasa” vare sig vi vill det eller inte. Vår enda garanterade arvslott ut i livet är ett tiosiffrigt nummer.          

Bild: Kaffepaus i Södra bondetorp. Det vackra paret i mitten är mina föräldrar. 

Jan-Olof Sandgren