PATRIK ENGELLAU: Idoghetens löften är ibland falska

År 1960 skrev Povel Ramel en sång som heter Vi ska klara av´et. Efter att Martin Ljung sjungit visan blev den ett slags självironiskt monument över den svenska traditionella svenska idogheten som fortfarande 1960 hade ett dominerande inflytande över det nationella kynnet. Här är en typisk strof:

Vi ska klara av´et, både gammal och ung, 
om vi enas och spottar i händerna.
Vi ska klara av´et, än om bördan är tung, 
så hugg i för båd´ Fosterland och Kung!

I ljudklippet kan man höra publiken skratta förtjust åt komikern Ljungs kärleksfulla gyckel med folksjälens kanske djupaste drivkraft. Var och en kände precis igen sig. Det är roligt att få se sig själv i en skrattspegel.

Jag tror att det där i den nordiska folksjälen djupt förankrade djävlaranammat som förklarar våra framgångar. Allt klaras av om vi spottar i händerna. Finnarna har sin sisu och sin Bonden Paavo. ”Blanda du till hälften bark i brödet, hustru, ty förfrusen står vår grannes åker.” ”Har man tagit fan i båten så får man ro´n iland.”

Dagens svenska problem är att det rent objektivt inte längre är sant att vi spottar i händerna och klarar av´et. Det som ser ut som ihugg och handspott är bara magiska gester. Vi låtsas spotta i händerna och satsa miljarder och inbillar oss att vi därmed är på väg att hantera alla utmaningarna. Vi ägnar oss kort sagt åt en hel del meningslösa men dyrbara besvärjelser. Det vet alla. Det är därför man inte kan se en partiledardebatt på teve utan att få ångest.

Skolan är ett talande och dagsaktuellt exempel eftersom statsministern säger att hon tänker hantera skolans problem genom att kanske förbjuda friskolor och i varje fall ta bort deras möjligheter att dela ut vinst. Hon är full av förtröstan om utsikterna att räta upp skolan så att den åter blir som för kanske femtio år sedan när det bara fanns jämlika, lugna och bra skolor som alla drevs offentligt. Hon tror att vi ska klara av´et om vi enas och spottar i händerna än om bördan är tung. (Jag tror att den attityden kan vara förklaringen till att det går bra för socialdemokraterna just nu i opinionsmätningarna. Magdalena Andersson verkar sammanbiten och bestämd. Hon väcker den gråsosse i oss som drömmer sig tillbaka till tiden innan friskolor var ens påtänkta.)

En av förklaringarna till det idogt beslutsamma ramelska och ljungska Sverige upplösning, om än inte alls den enda, framgår av Gunnar Sandelins övertygande rörliga bilder för något tag sedan.

I Svenska Dagbladet läste jag följande i en recension av en debattbok om skolan av Emma Leijnse som undersökt två mellanstadieklasser:

I den ena klassen går trygga elever från ett välbärgat område. De har svenska som modersmål, en fritid späckad av hälsofrämjande aktiviteter och välutbildade föräldrar som pushar och hjälper med läxorna…

I den andra kommer barn från ett trångbott höghus med skjutningar och social stress. Ingen av eleverna har svenska som förstaspråk och inte heller majoriteten av deras lärare. Många av föräldrarna är arbetslösa och behöver barnens hjälp för att förstå blanketter…

Men allt kan inte skyllas på elevernas bakgrund. Leijnse visar hur de svagaste eleverna motarbetas av själva det skolsystem som är tänkt att hjälpa dem. Medan de rutinerade lärarna söker sig till de lugna skolorna, där eleverna redan klarar sig bra, får eleverna med störst behov nöja sig med svårlockade vikarier och ständigt nya, obehöriga lärare i tillfälliga tjänster, samtidigt som även kamraterna kommer och går.

Jag tror för det första att den beskrivningen i all sin enkelhet representerar verkligheten. Jag tror för det andra att dagens Sverige är oförmöget att göra något åt situationen hur mycket vi än låtsas spotta i händerna och satsa den ena skolmiljarden efter den andra och utfärda aldrig så många nya föreskrifter. Det beror på att vi inte längre är ett samhälle och ett folk som klarar av att hugga i för båd´ Fosterland och Kung. Vi har helt enkelt inte längre någon sådan nationell gemenskap. Därför tror jag för det tredje att vi måste ge upp de gamla föreställningar som tidigare gav oss framgångar men nu i stället fungerar som sänken för nationens framtid.

Hur många år ska vi misslyckas med att bekämpa brottsligheten och att rätta till skolans problem innan vi tar ett djupt andetag och erkänner för oss själva – och det gäller alla politiska partier – att våra grundföreställningar inte fungerar och att den humanitär stormakten är slut som artist? Det finns bara en lösning och det är att i varje ögonblick ersätta det politiskt korrekta tänkandet med det sunda förnuftets ideologi.

Nu säger sunda förnuftet att det inte går att återskapa 1960-talet utan att vi måste försöka reparera de skador PK-ismen åsamkat landet och i övrigt lära oss att leva bäst vi kan med det vi har. Vi behöver inte tänka så mycket på att ro fan i land bara för han hamnat i båten. Vi måste inte vara först och bäst på att lösa hela världens problem.

Patrik Engellau