BITTE ASSARMO: Stockholm i mitt hjärta

Jag flyttade till Stockholm i januari 1985, för lite drygt 37 år sedan. Hit kom jag från den lilla industristaden Karlskoga, ivrig att hitta ett nytt sammanhang utanför den bruksmentalitet som jag aldrig riktigt känt var min. Och det gjorde jag. Först i Brandbergen, sedan i femtiotalsförorterna Bandhagen/Högdalen. Och jag upplevde Stockholm som en välkomnande, öppen och fantastisk stad.

Den uppfattningen har jag aldrig behövt omvärdera. Jag älskar den här staden, och har aldrig mött några stockholmare, infödda eller inflyttade, som varit mindre vänliga än människor från andra orter. Så för mig ter sig gnällandet om Stockholm och 08-orna rätt obegripligt.

Själv har jag inga speciella hatobjekt bland svenska städer, så jag känner inget behov av att kategoriskt uttala mig negativt om dem. Men även om jag nu skulle råka avsky exempelvis Malmö, Uppsala eller Göteborg så skulle jag inte trumpeta ut det i onödan. Smaken är ju som baken, som det brukar heta och alla har sina egna preferenser. Och det får man ha, även om alla inte riktigt verkar förstå det.

Några som inte förstod det var mina vänner hemma i bruksorten. Bara det faktum att jag flyttat från Karlskoga till Stockholm väckte irritation (jag borde ha flyttat till Göteborg istället, var den allmänna meningen), och när jag sedan hade mött den man som skulle bli min äkta hälft och vi väntade barn blev det ett ännu värre tjat:

”Nu måste du ju flytta hem igen, man kan ju inte bo i Stockholm när man har baaarn!”

Istället för att låta min son födas och växa upp i landets största stad, med alla möjligheter som det innebär, borde jag alltså ha flyttat tillbaka till en liten bruksort utan vare sig arbetstillfällen eller universitet. Vad svarar man på sånt inkrökt skitprat?

”Nej, det har du naturligtvis rätt i, det finns inga familjer här i Stockholm, bara elaka och dryga singelmänniskor som förpestar luften med sin blotta existens”

Till och med många stockholmare är inne på samma linje, ungefär på samma sätt som vissa svenskar känner ett tvång att ständigt kritisera sitt eget land och sin kultur. Det är helt enkelt politiskt korrekt att kritisera huvudstaden och dess invånare.

”Det är klart det är fint i Stockholm, med vattnet, Djurgårdskanalen, såna saker och visst, det är ju härligt att det finns ett kulturliv. Men stockholmare är ju så otrevliga, det är mycket vänligare och trevligare i andra städer. Och förresten är alla stockholmare inflyttade, så det så”.

Eller hur. Det är därför jag har flera vänner som är stockholmare så långt tillbaka som släktforskningen tagit dem.

Sådana där generaliseringar är bara tramsiga. Det är klart att det finns ”urstockholmare” precis som det finns folk som bott i generationer i andra städer. Dessutom är det rimligt att anta att majoriteten av dem som flyttar till Stockholm gör det för att de redan besökt huvudstaden vid flera tillfällen, tycker om atmosfären och faktiskt vill flytta hit. Att de här hittar den där platsen där de kan leva sina liv fullt ut och vara sig själva.

Särskilt politiskt korrekt är det att kritisera just de innerstadsbor som flyttat till Stockholm någorlunda nyligen. Det är fortfarande ansett som lite fint att ha vuxit upp i innerstan, på Östermalm, i Vasastan eller andra stadsdelar på ”den gamla goda tiden” men att flytta in till stan från landsorten eller ytterområdena är inte lika okej. Då riskerar man att bli föremål för ironiska kvällstidningsartiklar och kategoriserad som en nyttig idiot för den rådande gentrifieringen.

Sånt är provocerande eftersom det borde vara uppenbart för alla tänkande människor att det i grunden är politiska och ideologiska beslut som ligger bakom gentrifieringen och de ökande bostadspriserna, inte inflyttarna själva. Var hittar jag de ironiska reportagen om de politiker och tjänstemän som varit pådrivande i utvecklingen? Det skulle vara intressant att läsa som omväxling till det starkt förenklade och klickvänliga ”kolla när vi driver med den obildade och enfaldiga medelklassen som köper jättedyra lägenheter i Stockholms innerstad och gottar sig i sitt välstånd”.

Vi har för övrigt faktiskt ett visst mått av gentrifiering även i Högdalen, där jag bor. Fast här är vi många som bott här länge (som jag), eller som är födda och uppväxta här (som min man och min son), som ser positiva effekter av det. Det är faktiskt rätt trevligt att kvarterskrogarna, som i decennier varit ruffiga sunkhak, plötsligt får en blandad publik och att de små gröna plättarna i centrum med omnejd befolkas av andra än enbart missbrukare.

Att det sedan driver upp bostadspriserna är en annan sak, men vad ska folk göra? Avstå från ett bra jobb bara för att arbetsplatsen ligger i huvudstaden? Bo på gatan som ett politiskt ställningstagande bara för att det finns folk som inte har samma möjligheter att köpa lägenhet? Sådana val är det nog ingen som gör om de kan slippa, vare sig i Stockholm eller i någon annan stad.

Bitte Assarmo